Sammanfattning

Perfekt infinitiv förekommer under hela den undersökta perioden, men såväl frekvensen som distributionen ökar med tiden. Ha-bortfall förekommer i stort sett inte alls under fornsvensk tid utan börjar spridas först under sent 1600-tal. Spridningen sker inledningsvis i den mest formella texttypen, i riksdagsproto-kollen, och blir vanligt i mer informella genrer först från 1730-talet och framåt.

I tabell 5:11 anges den totala mängden perfekt infinitiv under de tre under-sökta tidsperioderna. Med utgångspunkt i att de två äldre korpusarna omfattar ungefär 1 miljon ord vardera, medan den yngsta korpusen bara omfattar cirka 230 000 ord, kan vi bekräfta att perfekt infinitiv totalt sett blir vanligare med tiden. Fördelningen mellan de olika konstruktionerna skiftar på så sätt att nex-usinfinitiverna, som dominerat under fornsvensk tid, blir allt ovanligare medan hjälpverbsinfinitiverna blir allt vanligare. Perfekt infinitiv i kontrollinfinitiver saknas helt i det fornsvenska materialet, trots att kontrollinfinitiver med infi-nitiv är vanligt förekommande redan i äldre fornsvenska, se Falk (2010a).

Tabell 5:11. Antal perfekt infinitiv per tidsperiod

Äldre fornsvenska Yngre fornsvenska Äldre nysvenska

Hjälpverbsinfinitiver 49 48 84

Nexusinfinitiver 251 264 77

Kontrollinfinitiver - - 7

Totalt41 304 314 168

5.3 Resultatdiskussion

Undersökningen av perfekt infinitiv i materialet som sträcker sig från mitten av 1200-talet till mitten av 1700-talet har genererat två centrala resultat. För det första står det klart att infinit ha-bortfall inte förekommer i fornsvenskan. Situationen påminner om förhållandena för finit ha-bortfall: man har i tidigare forskning funnit enstaka fall av utelämnat hjälpverb och därmed dragit slutsatsen att utelämning är ett konventionaliserat drag i språkbruket, se avsnitt 2.3 ovan. Jag har i detta relativt stora material om ungefär 2 miljoner token bara funnit något enda fall av eventuellt utelämnat hjälpverb, som ska ställas mot de drygt 600 excerpterna som alla har utsatt hjälpverb.

För det andra verkar infinit ha-bortfall dyka upp i språkbruket först efter att finit ha-bortfall blivit etablerat. Spridningen av infinit utelämning följer den finita i flera avseenden. Det första exemplet på utelämnat infinit finns hos Rålamb. Han var också tidigt ute med finit utelämning. De första texterna som uppvisar utelämning i någon större utsträckning är i tur och ordning borgerskapets riks-dagsprotokoll, följt av prästerskapets. Den mest iögonfallande skillnaden re-lativt finit ha-utelämning är att det dröjer ytterligare några decennier innan

finit konstruktion utan hjälpverb blir någorlunda vanligt. Författare som runt sekelskiftet 1700 uppvisar en riklig mängd finit utelämning, som Karl XII och Stålhammar, uppvisar nästan inga utelämnade infinit. Stålhammar inga alls och Karl XII bara i ett enda fall. Det är först med von Dalin på 1730-talet som in-finit ha-bortfall börjar bli vanligt.

Utifrån dessa iakttagelser drar jag slutsatsen att infinit ha-bortfall är helt be-roende av den finita motsvarigheten. Konstruktioner med perfekt infinitiv i svenskan har inte någon motsvarighet i tyskan, vare sig under 1600-talet eller senare. Nyhögtysk språkkontakt kan därför knappast ha haft en direkt inverkan på uppkomsten av svensk infinit ha-bortfall. Att den infinita utelämningen uppstod några decennier efter att den finita utelämningen hade etablerats tyder på två viktiga fakta: dels hör utvecklingen av de båda utelämningsvarianterna samman, och är alltså inte två separerade fenomen. Dels stärker det antagandet att finit ha-bortfall uppstod som språknorm först i slutet av 1600-talet.

Utöver uppkomsten av hjälpverbsutelämning kan två andra förändringar iakttas. Dels blir perfekt infinitiv allt vanligare efter medeltiden, dels upphör nexusinfinitiv att vara den vanligaste konstruktionstypen. I det fornsvenska materialet är nexusinfinitiverna tätt förknippade med det formelartade språk-bruket i diplomen. Att dessa konstruktioner med tiden blir mer ovanliga bör kunna sättas i samband med att skriftspråkets stilkonventioner under 1600-talet närmar sig talspråkets, se 2.2.3 ovan. Det är bara i den mest formella genren, riksdagsprotokollen, som nexusinfinitiverna fortsätter att förekomma med re-lativt hög frekvens. Det är troligt att de formelartade konstruktionerna för till-kännagivande, av typen ”kennomps wi os hava uplatit” har latinska förebilder. De medeltida diplomen började användas efter latinska förlagor och skrevs uteslu-tande på latin före 1330. Larsson (2001) nämner ett flertal formaliserade kon-struktioner (dock ej denna) som utformats helt efter latinskt mönster i med-eltida juridiska dokument.

Vad gäller nexusinfinitiverna kan också förändringar iakttas vad gäller matrisledets struktur. I fornsvenskan var det vanligt med matrisverbet i aktiv diates, utan något objektliknande led. Dessa strukturer skulle kunna ha uppstått som någon sorts hybridvariant av konstruktion med reflexiv och konstruktion i passiv. Särskilt med tanke på konstruktionernas rikliga förekomst, och starkt formelartade prägel i diplomen. Omständigheterna är emellertid inte helt kända, och jag vågar inte dra några säkra slutsatser.

En avvikande skriftnorm kan iakttas hos Didrik av Bern. I texten förekommer tillräckligt många fall av infinit ha-bortfall för att de inte ska dömas ut som misstag. Jag har inte haft utrymme att vidare undersöka skribentens språkbruk, men resultatet bidrar med intresse för vidare studier.

ex-ha-bortfall inte är en etablerad norm i skriftspråket. Jag kunde dock bara söka

efter ha-bortfall i delar av korpusmaterialet, eftersom det är svårt att formulera träffsäkra sökuttryck. Kanske kan man i en framtida studie göra än mer omfat-tande undersökningar och få än säkrare resultat.

En annan förändring kan observeras i det nysvenska materialet, i det att nexusinfinitiver plötsligt förekommer med matrisledet uttryckt i presens particip. Detta mönster ter sig mycket avvikande för en nusvensk språkbrukare, men av övriga iakttagelser att döma kan presens particip fungera som finit i finita satser. I prästerskapets riksdagsprotokoll från 1672 förekommer presens particip regelbundet som finit verbform.