Övergripande resultat

Resultatet från hela undersökningskorpusen visar att ha-bortfall genomgår en dra-matisk frekvensökning under slutet av 1600-talet. Det är ett resultat som ligger helt i linje med vad som framkommit i den tidigare forskningen (se 2.2 ovan). Jag inleder med att kort presentera de övergripande kvantitativa resultaten och kommentera de mönster som kan urskiljas. I figur 4:1 presenteras fördel-ningen i procent mellan underordnad perfekt och pluskvamperfekt i de 27 un-dersökta texterna i procent. SB anger den delmängd där finit ha är utelämnat. HK anger de konstruktioner där hjälpverbet är placerat framför supinumverbet medan HKeft anger de fall där hjälpverbet är efterställt. Totalt har 2 003 bisatser

bisatser med perfekt eller pluskvamperfekt. 32 I stora drag visar siffrorna i figur 4:1 att finit ha-bortfall ökar kraftigt under den undersökta perioden, även om enskilda texter avviker från det övergripande mönstret.

SB HK

HKeft

Rönigk Qvirsfeldt 1758 Högström Lapmarker 1747 Nils Matson Kiöping 1743 Gyllenborg Sprätthöken 1740 O v Dahlin Argus 1732 Adam L Lewenhaupt ca 1715 Johan Runius 1710 Ridderskap och adel 1710 Anders Pihlströms dagbok 1708-1711 Karl XIIs brev 1693-1715 Jon Stålhammar 1700 Ridderskap och adel 1697 Ridderskap och adel 1682 Haqvin Spegel dagbok 1680 Karl XIs brev t Niels Bielke 1677-1687 Prästerskapet 1678 Borgerskapet 1678 Columbus Mål-roo 1675 Nils Matson Kiöping 1674 Prästerskapet 1672 Borgerskapet 1668 Rålambs diarium 1658 Agneta Horn 1657 Johan Ekeblads brev 1654-1655 Johan Ekeblads brev 1639-1651 Carl C Gyllenhielm 1640 Anna Vasa 1591-1612

Figur 4:1. Sammanställning av andelen SB respektive efterställda hjälpverb i procent

Den stora frekvensökningen ser ut att inträffa ett par decennier före sekelskiftet. Före 1700 utgör texter med hög andel SB undantag, medan det är texter med liten andel SB som utgör undantagen efter 1700. Det framgår också tydligt att samtidigt som ha-utelämning ökar i frekvens minskar mängden finala finit, av

32 Minsta antalet excerperade bisatser ur en text är 42 (Rönigk, 1758) och största 153 (Högström, 1747).

de här studerade hjälpverben att döma. Ingen av de skribenter som fortsätter att använda finala finit använder ha-bortfall i någon större utsträckning, vilket stämmer överens med Platzacks (1983) iakttagelser (se 2.4.3).

Översiktligt kan noteras att Claes Rålamb är tidigt ute med hjälpverbslösa bi-satser i Diarium under resan till Konstantinopel. Även i de båda riksdagsprotokollen från 1678 förekommer en anmärkningsvärt hög frekvens av SB, framförallt hos prästerskapet. Om materialet som tillkommit efter 1700 kan noteras att fyra texter avviker genom att ha påfallande låg andel SB. Dessa utgörs av Runius prosastycken, Ridderskapet och adelns riksdagsprotokoll och korpusens enda religiösa text: Qvirsfelds himmelska örtagårds-sällskap som översatts av Olof Rönigk, samt Adam Ludwig Lewenhaupts anteckningar. Lewenhaupt har ett syntaktiskt bruk som över lag präglas av den äldre nysvenskans normer med exempelvis finala finit och verbformer enligt äldre böjningsparadigm.

Som framgår av resultatredovisningen i figur 4:1, och vad vi vet från den ti-digare forskningen, når ha-bortfall aldrig hundra procent. Det skrivs visserligen enskilda texter under mitten och slutet av 1700-talet med en utelämningsfrekvens om närmare hundra procent, men konstruktion med hjälpverb blir aldrig helt undanträngd. När SB slagit igenom är det vanligt med en frekvens på ungefär 80 %, sett över flera genrer. I de fyra yngsta texterna i materialet, undantaget Rönigk, skiftar utelämningsfrekvensen mellan 75 och 93 %.

Hjälpverbsutelämningen fördelar sig ganska jämnt på de tre huvudsakliga satstyperna. SB är vanligast i adverbiella satser med en utelämningsfrekvens på 39 %, därefter följer attributiva med 36 % SB och i nominala satser är utelämningsfrekvensen 30 %. Som enkel illustration presenteras tre tidiga exempel på utelämning i (4.1).

(4.1) a. Än om man skulle ännu försökia att töfwa här medh till dess hon uth-ståndit denna siukdomen … (Präst. prot. 20 feb. 1678)

b. … orsakerne, som moverat Kongl. M:tt att draga sigh ifrån Konnungen i

Franckrijke.. (Borg. prot. 22 juli 1668)

c. som medh … wittna, att de intet hördt af någon trugsmåhl…

(Präst. prot. 20 feb. 1678)

I fråga om tempus är det över lag betydligt vanligare med perfekt än pluskvam-perfekt i den totala korpusen. Av totalt 1 342 HK är två tredjedelar (884) skrivna i perfekt och en tredjedel (458) i pluskvamperfekt. En anledning kan förstås vara att de undersökta texterna i stor utsträckning är präglade av en presens-kontext, men det ger inte hela förklaringen. En starkt bidragande orsak till den stora mängden perfektkonstruktioner är att det fortfarande är relativt vanligt med modalt perfekt (se 2.4.4 ovan). I många fall används perfekt även om ma-trisverbet och kontexten i övrigt är skriven i preteritum, på ett sätt som

upp-(4.2) Præses berettade, huru som det förordnade uthskot i gåår hafwer warit uthi

conference medh de öfrige Ständernes uthskoth uppå Ridderhuset, … (Borg. prot. 22 feb. 1678)

I en modern tolkning av meningar som i (4.2) hade tempus i bisatsen förmod-ligen uttryckts med pluskvamperfekt eller enkelt preteritum, särskilt som verb-frasen modifieras av adverbialet i gåår.

Vidare tillkommer enstaka egenheter hos olika skribenter. Agneta Horn har exempelvis inte en enda pluskvamperfekt i sin text. Troligen är det inte bara modalt perfekt som ligger bakom ett sådant bruk, utan förklaringen står snarare att finna i hennes talspråksnära sätt att skriva.

Att bedöma tempus i satser med utelämnat hjälpverb är alltså en grannlaga uppgift. Resultatet skulle bli missvisande om man bara utgick från tempus i ma-trissatsen, och jag har därför valt bort denna faktor i undersökningen (se 4.1.3). Korpusens 27 texter fördelar sig alltså på två typer med avseende på stil: en informell och en formell. Till de formella hör de sju riksdagsprotokollen, medan övriga har placerats bland de informella. Utifrån det övergripande resultatet, som visas i figur 4:1 ovan, kan bara små skillnader observeras mellan de båda typerna. Hjälpverbsutelämning dyker upp ungefär samtidigt i båda, men det är i det formella materialet som ha-utelämning först blir vanligt (i borgerskapets respektive prästerskapets riksdagsprotokoll från 1678). Väsentliga skillnader kan däremot noteras internt i det formella materialet. En sammanställning av de sju riksdagsprotokollen ges i tabell 4:4. I tabellen redovisas antalet bisatser med SB respektive HK (omfattar konstruktion med både framför- och efterställt finit). I den högra kolumnen anges andelen SB i procent för respektive text.

Tabell 4:4. SB och HK i de sju riksdagsprotokollen

SB HK SB procent

Borgerskapet 1668 13 74 15

Prästerskapet 1672 0 58 0

Borgerskapet 1678 29 36 45

Prästerskapet 1678 53 10 84

Ridderskapet och adeln 1682 5 60 8 Ridderskapet och adeln 1697 16 53 23 Ridderskapet och adeln 1710 19 63 23

Tidigast av de tre ständerna att använda utelämning är borgerskapet, som redan 1668 hade en betydande mängd SB. Vid denna tid återfinns inga utelämningar alls hos vare sig prästerskapet eller ridderskapet och adeln. Tio år senare har mängden SB ökat hos borgerskapet, samtidigt som SB framträder för första

gången i prästerskapets protokoll, och det i stor majoritet relativt HK. Sedan dröjer det alltså ytterligare fyra år innan vi ser de första exemplen på utelämning hos ridderskapet och adeln.

I det informella materialet framträder inga observerbara mönster. I den totala korpusen om 27 texter verkar ingen av de nio grammatiska faktorerna ha in-verkat på möjligheten till utelämnat hjälpverb. Den enda faktor som har bety-delse är tillkomsttiden. Genomgången visar att ha-bortfall sprids och etableras i slutet av 1600-talet, i alla typer av underordnade satser. De texter som avviker gör det endast utifrån en kronologisk aspekt. Enskilda skribenter är tidigt ute med det språkbruk som senare har kommit att förknippas med yngre nysvenska, det vill säga hög frekvens av ha-bortfall, låg eller ingen frekvens av såväl finala finit som OV-ledföljd. Andra skribenter saknar dessa egenskaper och har is-tället ett språkbruk vars egenskaper mer hör den äldre nysvenskan till. En ut-förligare redogörelse för detaljer och resultat av de olika faktorerna hos enskilda skribenter ges i 4.2.3.2 nedan.

I fråga om participformernas ändelsemorfem kan konstateras att supinum ännu inte helt har utvecklats. Bland 20 av de 27 texterna förekommer slutkon-sonant stavad -dt. Inga särskilda mönster kan urskiljas, båda texttyperna finns representerade bland de som växlar mellan -dt/-t och de som endast skriver -t. Hos de flesta av de 20 är slutkonsonanten -t, men hos Anna Vasa är -dt/-dh i majoritet. Det är också bara Anna Vasa som har övervägande -e som slutvokal. Ett fåtal skribenter33 uppvisar enstaka stavningar med -e, men de flesta skriver uteslutande med -i.

De flesta texterna i den totala korpusen uppvisar antingen mycket låg eller mycket hög andel hjälpverbsutelämning. Med ett sådant utfall är det ganska väntat att de olika faktorerna inte är av avgörande betydelse. För att kunna ob-servera något utfall av respektive faktor behöver texterna ha en någorlunda stor variation mellan utsatt och utelämnat hjälpverb. Jag har därför särskilt stu-derat de få texter som har relativt stor variation med avseende på SB och HK. Resultatet presenteras i 4.2.2 nedan.