Finit ha-bortfall som skriftspråksfenomen

Undersökningens övergripande resultat är att spridningen av ha-bortfall startade i det formella materialet, för att senare spridas i det mer talspråksnära. Man kan därav dra slutsatsen att ha-utelämning uppstod som ett skriftspråkligt fenomen. Den tidsliga skillnaden är emellertid inte särskilt markant, men jag kommer här redovisa ytterligare detaljer i resultatet som pekar mot att finit ha-bortfall började som ett skriftspråksfenomen.

För det första var hjälpverbsutelämning ett skriftspråkligt fenomen i tyska. De svenskar som mötte konstruktionerna har så gott som uteslutande gjort detta i skriven text. Det är troligt att man i inledningsskedet uppfattade uteläm-ningen just som ett skriftspråkligt drag, som var förknippat med vissa genrer. Redan Johannisson (1945), se 2.2.3 ovan, drog slutsatsen att ha-bortfall måste ha uppstått som ett skriftspråksfenomen, som sedan snabbt spridit sig också till det talade språket. Mina data styrker alltså detta antagande.

De texter som tidigast uppvisar en ansenlig mängd utelämning är riksdags-protokollen, vilka ju har en hög formell stilprägel. Den enda ickeformella text som tidigt uppvisar en hög andel utelämning (24 %) är Rålambs diarium från

1658. Det är känt att Rålamb länge var verksam på tyskt område, bland annat studerade han vid universitetet i Leiden under 1640-talet och fick senare en rad diplomatiska uppdrag. Han besökte bland annat fredskonferensen i Osnabrück och deltog senare i fredsförhandlingarna i Brömsebro. Det är mycket sannolikt att Rålamb började använda hjälpverbsutelämning i sitt skrivande på svenska, enligt de mönster han mött i text på tyska.

I avsnitt 4.2.3.2 ovan beskrevs olika stildrag hos enskilda skribenter, som också diskuterades i 4.3. En företeelse som kan bidra till förståelsen av ha-bortfall som tal- eller skriftspråksfenomen är avsaknad av utelämning i de undersökta tex-terna. Resultaten måste här tolkas utifrån två perspektiv.

I Agneta Horns dagbok förekommer inga utelämningar. Vi känner också till att hennes skriftspråk var starkt präglat av hennes talspråk. Att utelämning saknas i hennes alster torde därmed bero på att utelämning inte förekom i det dåtida talspråket.

Hos Columbus och Spegel däremot, förefaller avsaknaden av utelämning ha helt andra orsaker. Dessa båda skribenter hade gedigna utbildningar i språk och de ägnade sig båda åt språkvetenskapligt inriktade arbeten inom sina respektive karriärer. Columbus vistades också nere på kontinenten i flera år medan Spegel bland annat ägnade mycket tid åt att granska bibelöversättningar. De har därmed haft mycket goda kunskaper i tyska, och bör i sitt respektive skrivarbete haft en mycket hög språklig medvetenhet. Spegel föreskrev dessutom en puristisk hållning (Hannesdóttir 1998:136). Att dessa två undviker hjälpverbsutelämning på svenska kan bero på att de uppfattade fenomenet som ett tyskt skriftspråkligt drag som (ännu) inte hörde hemma i svenskt språkbruk.

De vitt skilda stilarna hos Pihlström och Lewenhaupt, som tjänstgjorde under Karl XII, vittnar också om att utelämning uppstod som ett formellt drag som hörde skriften till. Man kan föreställa sig att Lewenhaupt, född 1659, genom hela livet använde de skiftande språkliga stilnivåer som han måste ha förvärvat under uppväxten och i studierna (se redogörelse av dåtidens differentierade talarter i 2.2.3 ovan). Den drygt tjugo år yngre Pihlström, född 1677, har rimligen haft en enklare skolgång och har troligen inte behärskat den språkliga stilrepertoar som var normen hos samhällets övre skikt. Han hade därför sannolikt ett mycket mindre spann mellan ett formellt och ett informellt språkbruk, än vad som måste ha varit fallet hos Lewenhaupt.

I modern sociolingvistisk forskning har framkommit att personer som socialt befinner sig strax under samhällets toppskikt gärna anammar sådana språkliga normer som anses ha hög prestige (Andersson 2007:53f). Förklaringen är att dessa individer typiskt ger uttryck för lägre social säkerhet än den högsta social-gruppen, samtidigt som man uppvisar ett relativt stort mått av social ambition. Om det sociala beteendet fungerade likartat för trehundra år sedan (se diskussion

höga andelen ha-bortfall hos Pihlström. I just detta fall tror jag visserligen att den höga andelen utelämningar beror på att Pihlström inte gör så stor åtskillnad i stil mellan tal och skrift som exempelvis Lewenhaupt. Däremot kan denna so-ciolingvistiska aspekt ha större relevans i analysen av de sju riksdagsprotokollen. Frekvensökningen av hjälpverbslösa satser i riksdagsprotokollen skedde alltså vid olika tidpunkter hos respektive stånd, se avsnitt 4.1.2. Först ut var borger-skapet i slutet av 1660-talet, tio år senare följde prästerborger-skapet, och först en bit in på 1680-talet hittar vi ha-bortfall hos ridderskapet och adeln. Resultatet pre-senterades i tabell 4:5 i 4.2.1 och repeteras här som tabell 6:2.

Tabell 6:2. SB och HK i de sju riksdagsprotokollen

SB HK SB procent

Borgerskapet 1668 13 74 15

Prästerskapet 1672 0 58 0

Borgerskapet 1678 29 36 45

Prästerskapet 1678 53 10 84

Ridderskapet och Adeln 1682 5 60 8 Ridderskapet och Adeln 1697 16 53 23 Ridderskapet och Adeln 1710 19 63 23

De sju protokollen har skrivits av sex olika individer. Den protokollförare som förekommer två gånger är Johan Gyllenkrook, född 1650, som var sekreterare åt ridderskapet och adeln såväl 1697 som 1710. Intressant nog har han samma frekvens av utelämning i båda dessa protokoll (23 %).

Man kan då fråga sig varför borgerskapet började använda satser med utelämnat hjälpverb redan 1668 när ridderskapet och adeln dröjer ytterligare 14 år. En möjlig förklaring kan vara att borgerskapets sekreterare tidigt anammade utelämning i uppfattningen att det var ett nytt skriftspråkligt drag som lämpade sig väl i den aktuella genren. Sekreterarna hos prästerskapet och framförallt adeln kanske å andra sidan var mer återhållsamma. De fortsatte under längre tid att bevara de skriftnormer de lärt sig under uppväxten, ungefär som nyss nämnda Lewenhaupt. Ytterligare en aspekt av det skriftliga språkbruket kan användas som stöd för antagandet att ha-bortfall uppstod just som skriftspråksfenomen. I studien framgick att den enda enskilda skribent som studerats över tid, Karl XII, med åren ändrade sitt sätt att skriva. I figur 4:3 i avsnitt 4.2.3.2 kan vi notera att han i ungdomen har utelämning i ungefär hälften av de excerperade fallen, medan han under de sista åren uteslutande skriver hjälpverbslöst. Även Johannisson (1945:172–174) har gjort liknande iakttagelser. Han observerade att såväl Samuel Columbus som Carl Gyllenborg och Olof von Dalin ökade andelen utelämning i sina texter under respektive levnadstid. Det är förväntat att typiskt

skriftspråkliga drag dyker upp först när skribenten är i vuxen ålder. Magnusson (2007:67) har redogjort för skriftspråksinlärning och förklarar att den som lär sig skriva typiskt använder det egna talet som modell i inledningsskedet. Sådana språkliga drag som tillkommer senare är vanligtvis just skriftspråkliga drag, som skribenten tillägnat sig genom inlärning.

Johannisson (1945:164) föreslog att ha-bortfall kom in i svenskan i skrift via högtyskan och sedan snabbt spreds till talet. Östmans (2002) genomgång av 1700-talets dramer vittnar om att hjälpverbsutelämningen sannolikt hade sitt ursprung i en relativt formell stil, eftersom högreståndspersoner använder utelämning mer än tjänstefolk. Hon föreslår att ha-bortfall vid tiden var eta-blerat i umgängestalet. Dessa resultat pekar gemensamt mot att hjälpverbsute-lämning kan ha etablerats i skrift inledningsvis och därefter ha spridits vidare till offentligt tal och till umgängestalet, och senare till gemene mans tal. Resultaten i min studie stödjer också denna utvecklingsgång.

6.1.3 Grammatisk replikation i relation