Om uppkomsten av infinit ha-bortfall

Man har tidigare antagit att infinit ha-bortfall förekommit i svenska under längre tid än den finita motsvarigheten (Wiklund 2001), även om antagandet behandlats med stor försiktighet (Larsson 2009:107). Man har då utgått från att den finita varianten uppstått senare än den infinita. Resultaten från studie I visar att det snarare förhåller sig tvärtom. Det finns ingenting som tyder på att infinit ha-utelämning etablerades före slutet av 1600-talet när finit ha-bortfall blev vanligt. De första texter som uppvisar perfekt infinitiv utan hjälpverb i någon relativt större omfattning är enskilda riksdagsprotokoll: borgerskapets från 1668 med bortfall i 3 av 4 möjliga fall och prästerskapets från 1678 med bortfall i 5 av 7 möjliga fall. I andra genrer blir infinit utelämning någorlunda vanligt först under 1700-talet med von Dalins Argus 1732, Salvius redigering av Kiöpings resa från 1743 och Högströms Beskrifning öfwer Sweriges Lapmarker från 1747.

Resultaten från studie F och studie I visar att de båda varianterna av ha-bortfall träder in i svenskan vid olika tidpunkter. Finit utelämning etableras runt sekelskiftet medan infinit utelämning etableras först ett par decennier senare. De båda riksdagsprotokoll som nämndes ovan, borgerskapet 1668 (15 %) och prästerskapet 1678 (84 %), tillhör de allra tidigaste att uppvisa finit ha-bortfall i den undersökta korpusen. Den enda text som är äldre än så, och som upp-visar en markant frekvens av finit ha-bortfall, är Rålambs diarium från 1658 (24 %). I Rålambs text förekommer sex konstruktioner med perfekt infinitiv. Utelämning sker bara i en av dessa, och det är svårt att dra några slutsatser om hur etablerad infinit utelämning var i hans textproduktion.

Det verkar alltså som om infinit utelämning börjar användas hos de skribenter som redan börjat med finit utelämning. För att ytterligare illustrera relationen mellan de båda varianterna ska jag peka ut några tendenser som kan skönjas i resultatet. Materialet är inte särskilt omfattande, med 132 belägg, men det går trots allt att dra vissa centrala slutsatser. Jag visar resultaten för perfekt infinitiv för den nysvenska korpusen, tillsammans med respektive skribents andel finit

Tabell 6:3. Perfekt infinitiv, infinit ha-bortfall

och finit ha-bortfall i äldre nysvenska

Skribent Tid Perf. Inf. tot. Inf.

ha-bortfall ^{SB %}

Anna Vasa 1591-12 7 - 1

Carl C Gyllenhielm 1640 2 - 2

Johan Ekeblad del 1 1639-51 9 - 3

Johan Ekeblad del 2 1654-55 3 -

-Agneta Horn 1657 - -

-Claes Rålamb 1658 6 1 24

Borgerskapets riskdagsprotokoll 1668 4 3 15

Prästerskapets riksdagsprotokoll 1672 28 1

-Nils Matson Kiöping 1674 8 - 2

Samuel Columbus 1675 4 - 6

Borgerskapets riksdagsprotokoll 1678 7 2 45

Prästerskapets riksdagsprotokoll 1678 7 5 84

Karl XI 1677-87 11 2 11

Haqvin Spegel 1680 6 1

-Ridderskapet och adelns

riksdagsprotokoll ^{1682 3 - 8}

Ridderskapet och adelns

riksdagsprotokoll ^{1697 1 - 23}

Jon Stålhammar 1700 - - 47

Karl XII 1693-15 5 1 80

Anders Pihlströms dagbok 1708-11 - - 77

Ridderskapet och adelns

riksdagsprotokoll ^{1710 3 - 23}

Johan Runius 1710 5 1 29

Adam Ludwig Lewenhaupt ca 1715 10 1 18

Olof von Dalin 1732 5 5 87

Carl Gyllenborg 1740 11 - 77

Nils Matson Kiöping 1743 4 2 75

Per Högström 1747 17 7 93

Olof Rönigk 1758 2 - 31

Totalt 168 32

-Av tabell 6:3 framgår att de skribenter som inte börjat använda finit utelämning heller inte har börjat med infinit utelämning. Det framgår hos alla skribenter

under första halvan av 1600-talet. De första att uppvisa fler än en infinit ute-lämning är Borgerskapets riksdagsprotokoll från 1668 och 1678, som samtidigt uppvisar finit utelämning. Prästerskapet uppvisar också en stor andel infinit utelämning redan 1678, medan ridderskapet och adeln inte uppvisar någon enda. De var ju också det stånd som var sist med att anamma finit utelämning.

Det är inte förrän flera decennier in på 1700-talet som vi börjar se någon ökning av infinit utelämning i de informella texterna. Vid denna tid har finit

ha-bortfall hunnit bli ganska väl etablerat i språkbruket, och precis som

för-väntat noterar vi att de som utelämnar finit ha också utelämnar infinit ha. Se till exempel von Dalin 1732, Kiöping 1743 och Högström 1747. De uppvisar hög andel utelämnade finit och relativt stor andel utelämnade infinit. Notera också Rönigk 1758 vars text är präglad av ett äldre stilideal. Han har låg andel finit utelämning och ingen infinit.

Av jämförelsen framgår att infinit ha-bortfall följer när finit utelämning har etablerats, och aldrig tvärtom. Det finns ingen skribent i undersökningen som gör bruk av utelämnade infinita hjälpverb utan att också göra bruk av finit ute-lämning. Med den slutsatsen kan jag uttyda två tänkbara förklaringar till upp-komsten av infinit ha-bortfall:

a. Proportionell analogi

b. Del av den grammatiska replikationen

Antingen har infinit ha-bortfall uppstått genom (a) analogi, eller som (b) en del av den grammatiska replikation som ligger bakom finit ha-bortfall. Jag inleder med att diskutera alternativ (a) som jag anser är troligast, dels på grund av tids-skillnaden, dels av strukturella skäl.

När den finita hjälpverbsutelämningen har slagit igenom i samtliga skrift-språkliga genrer (med undantag för religiös stil) i slutet av 1600-talet har vi ett system för perfekt (och pluskvamperfekt) som schematiskt kan beskrivas enligt steg 1 i tabell 6:4. När den finita hjälpverbsutelämningen hade brett ut sig i svenskan uppstod en obalans i paradigmet för perfekt.

Tabell 6:4. Finit och infinit perfekt före och efter sekelskiftet 1700

Underordnad finit sats Underordnad infinit fras

steg 1 sent 1600-tal ha_FIN + V_PCP Ø + V_PCP ha_INF + V_PCP

-steg 2 1700-tal < ha_FIN + V_PCP Ø + V_PCP ha_INF + V_PCP Ø + V_PCP

A B C X

hjälpverb var den enda tillgängliga. Resultatet av den grammatiska replikation som illustreras med steg 1 i tabell 6:4 bör ha triggat det fortsatta förändrings-förloppet i steg 2. Schematiskt kan mekanismens förlopp beskrivas ungefär A : B – C : X, se tabell 3:3 i avsnitt 3.4.1 ovan.

När den infinita utelämningen började spridas efter sekelskiftet 1600/1700 verkar den ha haft en något mer begränsad distribution än i dagens bruk. Utelämning i hjälpverbsinfinitiver fungerade som idag, efter modalverb i prete-ritum. Utelämning i nexusinfinitiver fungerade också ungefär som idag, medan kontrollinfinitiver saknas helt i de undersökta korpusarna. Den ovan skisserade händelseutvecklingen ger emellertid inget svar på varför det fortfarande råder begränsningar i möjligheten till utelämning i de infinita konstruktionerna. Frågan diskuteras vidare i 6.4.

Om infinit utelämning istället ingick i replikationen av finit utelämning (b) borde denna variant ha etablerats ungefär samtidigt. Resultaten visade att så inte är fallet, utan att infinit hjälpverbsutelämning etablerades först ett par decennier efter den finita. I diskussionen i 6.1.1 ovan redogjordes för hur den grammatiska replikation som ledde fram till den svenska finita hjälpverbsutelämningen troligtvis har gått till. Typiskt är, som nämnts, att talarna i (R)-språket tillämpar modellstrukturen (Mx) på ett sätt som i någon mån avviker från dess funktion i (M)-språket. I det här aktuella fallet utgörs (Mx) enbart av strukturer med utelämnade finita hjälpverb; utelämning av infinita former sker inte alls i tyska. Att 1600-talets tysktalande svenskar direkt skulle ha fört över bruket med utelämnat hjälpverb i finita satser till infinita fraser är förstås möjligt, men inte särskilt troligt. De infinita konstruktionerna är helt enkelt för olika, både i form och funktion.

Var och en av de infinita konstruktionerna har en mer komplex funktion än att bara uttrycka ett visst tempus, och de används i syntaktiskt skilda miljöer. I de moderna språken föreligger ganska stora strukturella skillnader mellan flera av konstruktionerna eftersom modus uttrycks på olika sätt och i olika grad i tyska och svenska. Det är knappast troligt att dessa konstruktioner skulle ha varit mer formellt lika under 1600-talet.

I fråga om den finita utelämningen berörde replikationen bara sådana struk-turer som uppvisade hög ekvivalens i de båda språken, som det temporala hjälp-verbet i perfekt och pluskvamperfekt i underordnade finita satser, och vars ute-lämningsfrekvens var mycket hög. Satser med kopula och predikativer, där utelämning kunde äga rum i högtyskan, har också hög ekvivalens med svensk struktur men någon replikation ägde ändå aldrig rum; troligtvis på grund av den låga utelämningsfrekvensen i tyskan. I det perspektivet verkar det osannolikt att infinit ha-bortfall i svenskan skulle vara ett exempel på grammatisk replikation. Mina resultat skiljer sig alltså i hög utsträckning från de iakttagelser som gjorts i tidigare studier, där man funnit enskilda fall av utelämnat hjälpverb i perfekt

infinitiv. Flertalet av de beläggen är hämtade från tänkeböcker eller andra källor av den genretypen, som protokoll från Heliga lekamens gille och nedtecknade rättstvister (Ljunggren 1967). I mitt undersökningsmaterial är tänkeboksma-terial inte särskilt omfattande, men där förekommer trots allt ingen utelämning.

Det verkar därmed klart att ha-bortfall i perfekt infinitiv inte blev vanligt förrän på 1700-talet. Det är först då vi finner regelbundet förekommande ute-lämningar i flertalet genrer, utöver riksdagsprotokollen också hos von Dalin, Kiöping och Högström.