Standardsvenska och ha-bortfall

Ha-bortfall har varit en del av svenskt språkbruk i mer än trehundra år. Något

generaliserat kan man säga att det bara är början och slutet på denna långa period som rönt något egentligt forskningsintresse. Den historieinriktade språk-forskningen har ägnat sig åt att studera utelämningens uppkomst, medan fokus för dagens situation har varit mer språkvårdsbetonat. Eftersom det senare in-tresset har fortgått under lång tid, har detta i sig kommit att bli ett tacksamt studieobjekt för den diakrona språkforskningen. Så här värderade Wellander (1939:276) ha-bortfall i talspråk för knappt hundra år sedan: ”Utelämnas hava i bisatser med rent talspråkligt ordval, blir intrycket synnerligen blandat. Ett fult stilbrott är sålunda: Den som tagit fan i båten, han får allt se till att han ror

honom i land. Det måste heta Den som har tagit …”.

När vi läser Wellander (1939) och ser att han kraftfullt fördömer finit ha-bortfall i talet förstår vi att restriktionerna för hjälpverbsutelämningen har för-ändrats under de senaste decennierna. Den bedömningen kan vi göra antingen utifrån den egna språkkänslan, eller genom att följa den mer sentida forskningen hos Malmgren (1985) och Andréasson m.fl. (2004).

Restriktionerna för ha-bortfall befinner sig alltså fortfarande i förändring. Kanske har det att göra med optionaliteten. Givet af-ledföljd finns inga

syn-det vara mer svårfångade faktorer som styr bruket. I avhandlingen bekräftades den tidigare observationen att utelämning började som ett skriftspråksdrag, med formell prägel, som snart övergick till mer informella stilnivåer. Malmgren (1985) studerade faktorer som innehållsverbets stavelselängd, stilnivå och kon-jugation samt bisatsens placering i förhållande till huvudsatsen, men fick inga entydiga resultat, se 2.1.1. Den enda faktor som gav utslag var medium, tal- respektive skriftspråk. Utelämning uppgick till mer än 87 % i tidningstext men bara till 8,5 % i talspråk. I viss utsträckning påverkade också bisatsens art. I de flesta typer uppgick utelämning till nästan 90 %, allra mest i temporala bisatser med 91,5 %, men i kausala bisatser var utelämningsfrekvensen avsevärt lägre, 77 %. Malmgren föreslog att den lägre frekvensen beror på att pluskvamperfekt i dessa satstyper uttrycker modal konjunktivisk funktion. Jag återkommer till de här omständigheterna längre ned.

Den infinita utelämningen har hittills lytt under snävare restriktioner än den finita. För alla tre av de möjliga konstruktionerna gäller specifika avgränsningar, som var och en är av olika slag. Jag illustrerar med exempel (6.8), tidigare (5.1).

(6.8) a. Du borde (ha) klätt dig varmare.

b. Örnen är tillbaka efter att nästan (ha) varit helt utrotad. c. De ansåg sig (ha) blivit lurade.

c’. De ansågs (ha) blivit lurade.

De infinita konstruktionerna är också mer komplexa än vanlig perfekt och plus-kvamperfekt, och ger ofta uttryck för fler semantiska egenskaper än bara tem-porala. Skillnaden mellan exempelvis hon skulle (ha) sprungit och hon ska (ha)

sprungit har åtminstone en temporal och en modal komponent, och varierar

dessutom med övrig information i satsen, se 2.1.3 ovan.

Utelämning i de modala infinitivkonstruktionerna har beskrivits ur ett språk-rådgivande perspektiv, exempelvis i Språkriktighetsboken, och det framhålls att utelämning bara kan ske när modalverbet står i preteritum, se (6.8a). I bruket förekommer emellertid utelämning också när modalverbet står i presens, och i en informantstudie noterade Julien (2002) att olika individer gav olika gramma-tikalitetsbedömningar på utelämning efter verkar och lär. Jag gjorde ett par cen-trala iakttagelser i en mindre korpusstudie utförd på tidningstext och bloggtext (Bäckström 2017). Förutom att utelämning efter modalverb i presens är van-ligare i bloggtext än i tidningstext fann jag dels att denna typ av utelämning fak-tiskt har ökat i tidningstext mellan 1965 och 2010. Dessutom fann jag relativt många exempel på utelämning i kontrollinfinitiver utan att supinumfrasen fö-regås av någon bestämning. Två excerpter från korpusen Tidningstexter i Korp presenteras i (6.9) som är en upprepning av (2.5) ovan. I (6.9a) ges exempel på utelämning i hjälpverbsinfinitiv efter modalverb i presens, och i (6.9b) ges ex-empel på utelämning i kontrollinfinitiv utan föregående bestämning.

(6.9) a. Det finns misstankar om att han ska begått övergrepp mot en nu 14-årig pojke.

b. Hästen är ordentligt på gång efter att varit skadad en längre tid.

Det är alltså inte bara den finita utan framförallt den infinita utelämningen som befinner sig i förändring. Kanske är det därför man haft svårt att utforma precisa och heltäckande villkor för fenomenets restriktioner. Redan 1986 for-mulerade Platzack (1986:202) ett koncist, men övergeneraliserande, villkor: ”delete ha, unless it is dominated by COMP”. Regeln innebär att hjälpverbet kan utelämnas i alla sammanhang förutom på V2-plats i huvudsats, men den säger ingenting om optionaliteten. Den fångar inte heller de infinita konstruk-tionernas unika restriktioner. Eftersom restriktionerna för infinit utelämning verkar vara på väg att lätta, kanske vårt språkbruk så småningom utvecklas så att det stämmer överens med Platzacks regel.

Jag har dragit slutsatsen att utelämning av infinit ha uppstod i analogi med den finita. De bakomliggande orsakerna till analogi som förändringsmekanism är att språkbrukarna eftersträvar balans, strukturellt och/eller funktionellt, inom ett och samma paradigm, i detta fall perfektsystemet. Mot en sådan bakgrund kan man föreställa sig ett förändringsscenario som inte når sin (potentiella) slutpunkt förrän restriktionerna för hjälpverbets olika former är likartade, för de finita såväl som de infinita. Och tendensen i dagsläget, med minskade restriktioner för infinit utelämning, kanske pekar mot att det är kriterierna för den finita utelämningen som blir framtidens norm: temporalt hjälpverb kan optionellt utelämnas om su-pinumfrasen är underordnad.47

Det är notoriskt svårt att ställa upp sannolika hypoteser om framtida språkför-ändring, och jag vill i sammanhanget framhålla yttersta försiktighet. Dessutom vet vi att det i alla naturliga språk förekommer redundans, ambiguitet och andra förhållanden som av olika bedömare i olika tider ansetts vara ”irrationella” eller ”ologiska”. Thomas (2018:26) förklarar att den tyska hjälpverbsutelämningen under 1700-talet började utsättas för skarp metalingvistisk kritik. Under upp-lysningens tidevarv dömdes den ut som irrationell och föll sedermera ur bruk.

47 Vi kan jämföra med engelskan, vars temporala hjälpverb har blivit både fonologiskt re-ducerat och klitiserat. I finita konstruktioner har det länge varit vanligt att se former som

I’ve (gone) eller you’ve (gone). Infinita former i konstruktion med modalverb kan också skrivas should’ve, eller så som blivit vanligare numer should of. Dessutom är det inte ovanligt att se

talspråkligt shoulda, som vittnar om att have först reducerats till klitiskt -’ve och därefter -a. Dessa a-former förekommer bara i de infinita konstruktionerna, och på ytan ser det ut som om reduceringen nått längre i de infinita strukturerna. Men förklaringen finns sannolikt i fonologiska aspekter i stavelsestrukturen i det led som hjälpverbet klitiseras med. De mest

Thomas framhåller också andra förklaringar som lagts fram i litteraturen; bland annat menade Grimm (1837) att utelämningsfrekvensen sjönk på grund av den ambiguitet som skapades av att participen sammanföll med andra verbformer (Thomas 2018:73).

Den högtyska hjälpverbsutelämningen föll alltså offer för bortstandardisering. På svenskt språkområde drabbades perfekt och hjälpverbsutelämning också av standardisering genom påbud från rikets mest inflytelserika språkvetare, men resultatet kom att bli helt annorlunda. På delvis konstgjord väg uppstod alltså den nya supinumformen. Det är möjligt att denna form, tillsammans med övergången till ett enda temporalt hjälpverb, bidrog till att svensk hjälpverbsutelämning inte gick sin tyska systerkonstruktions öde till mötes. Dessa förändringar ledde till en tydlig åtskillnad mellan aktiva och passiva perfektkonstruktioner, semantiskt såväl som strukturellt. I sin tur innebär det att svenska hjälpverbslösa satser inte alls ger upphov till tvetydig tolkning i samma utsträckning som var fallet i högtyskan.

Ett anmärkningsvärt faktum är att finit ha-bortfall ända sedan uppkomsten har varit optionellt. I de flesta fall handlar språkförändring om att ett element A dyker upp i språket parallellt med element B: under en period råder variation mellan A och B, och på sikt tar A över från B som antingen faller ur språkbruket, eller får en ny betydelse/funktion. Ett sådant händelseförlopp sker typiskt i form av en s-kurva, vilket berördes i 6.1 ovan. Den här utvecklingen gäller emellertid inte för svenskans ha-bortfall. Istället har variationen blivit permanent: så länge perfekt uttrycks i af-sats verkar det som om det finita hjälpverbet är helt optio-nellt. Också i de tre perfekt infinitiv-konstruktionerna är utelämning frivilligt, under de omständigheter som tillåter utelämning. Ingen annan faktor hade någon inverkan på valet av utsatt eller utelämnat hjälpverb i studien, se 4.2 ovan.

Syntaktisk optionalitet är inte helt ovanligt. I svenskan kan vi till exempel välja att utelämna eller sätta ut subjunktionen som under vissa omständig-heter (Stroh-Wollin 2002). Men frågan är om ha-bortfall verkligen är helt op-tionellt. Malmgren (1985) noterade alltså att mängden utelämning är lägre i villkorsbisatser än i övriga, med förklaringen att det finita verbet bär på kon-junktivisk betydelse och inte lika gärna låter sig avvaras. Det förefaller rimligt, men förklarar inte varför utelämning i alla fall skedde så ofta som i 77 % av fallen. Att preteritumformer har lätt att anta modala betydelser framkom ovan i 2.1.3.1 och i beskrivningen av ”artighets”-utelämning i Edselemålet i 2.2.3. Där framkom att man gärna utelämnar det finita hjälpverbet i direkt tilltal om man ska framföra någon form av klander. Meningen Om du köpt dig något nyttigt

för slantarna, så skulle jag inte ha sagt något om det har alltså en mildare framtoning

Hur distributionen och restriktionerna för ha-bortfall kommer att förändras är alltså mycket svårt att sia om. Vad som framstår som någorlunda klart är det faktum att de håller på att förändras. Med eller utan språkvårdande hjälp på traven.

6.4.2 Något om dialekter och