Fonetisk reduktion som orsak till ha-bortfall

Moberg (1993) lägger fram några faktorer som enligt henne pekar mot att ha-utelämning från början är en svensk utveckling, och hennes huvudsakliga tes är att det är fonetisk reduktion som ligger bakom uppkomsten. Hon tar fasta på att hjälpverbslösa konstruktioner funnits i svenskan sedan länge. Till skillnad från Johannisson menar hon att ha-bortfall i bisats uppträder långt tidigare än i slutet av 1600-talet. Hon har genomfört en undersökning av Stockholm stads tänkeböcker (STb) från åren 1474–1509 och 1514–1520 och har hittat totalt 16 fall av utelämning. Dessutom har hon gjort en mer översiktlig genomgång av STb från 1544 till och med 1619, och har då funnit ytterligare fem belägg. Moberg (1993) tar avstamp i iakttagelser som gjordes redan av Ljunggren (1967). Hans undersökning av textmaterial från yngre fornsvenskan (yfsv) var inte primärt inriktad på att studera eventuell hjälpverbsutelämning, men han har registrerat sådana fall som han har stött på. Han noterar fyra exempel i STb, varav samtliga ingår bland Mobergs excerpter. Dessutom noterar han ytterligare ett belägg vardera i Arvstvisten mellan Gyllenstierna och Bielke (1461) (2.12a), och i Heliga Mechtilds uppenbarelser (1469) (2.12b), samt ytterligare några belägg i Heliga lekamens gille (HLG) (2.12c), mellan åren 1515 och 1521. Ett tidigt exempel från Moberg (1993) ur STb ges i (2.12d).

(2.12) a. … her erik nipertz som eght her thures modher systher … (Arvstvisten

Gyllenstierna–Bielke, 1461, från Ljunggren (1967:124))

’… herr Erik Nipertz som (har) varit gift med herr Tures moster …’

b. I wiingardenom waro palmquista plantadha somlika wp rätte oc somlike niderbögdhe til iordhena, wprätte qwistana äru the som haffua forsmat wärldenna mz hänna blomstrom oc sina tanka oc wilia wpräkt til himerikis

(Hel. Mechtild, 1469, från Ljunggren 1967:124)

’I vingården fanns planterade palmer, somliga stod upprätta, somliga var böjda ner mot jorden, de upprätta kvistarna är de som har försmått världen med sina blomster och (har) sträckt sina tankar och sin vilja mot himmelriket’

c. … gaff jach mwremestaren, som mwreth Oloff scomagarens boodh, xij öre.

(HLG, 1517, från Ljunggren (1967:125)

’ … gav jag murmästaren, som (hade) murat Olof skomakares bod 7 öre’

d. Laurens kötmangare feste lag sielf iij:e (3:e), ath han ecke saalth t[unn]a ööl

vtgardes ellir brwkat köpslagan (STb 1:90, 22/3 1477, från Moberg (1993)

I samtliga exempel i (2.12), utom i (2.12b), förekommer utelämnat finit hjälpverb i bisats. I (2.12b) är analysen svårare. Att participet wpräkt förekommer utan hjälpverb här kan lika väl bero på att frasen är samordnad med frasen haffua

forsmat på raden före, se redogörelse om samordningsled utan hjälpverb i 2.4.1.

Moberg (1993) framhåller att ha-utelämning i bisats förekom i medellåg-tyskan (mlt) så tidigt som under 1200-talet, vilket också Johannisson (1960) påpekar. Rösler (1997) förklarar dock att hjälpverbsutelämning i lågtyska aldrig blev särskilt frekvent, utan nådde som mest bara cirka 24 % i vissa texter i kans-listil. Utelämning berörde verben haben, sein och werden och ägde bara rum i vissa formelbundna genrer (vilket överensstämmer väl med senare hjälpverbsute-lämning i högtyska som beskrivs i 2.3 nedan).

Som nämndes ovan nämner Moberg (1993) möjlig kontaktpåverkan i sin dis-kussion, men anser inte att medellågtysk inverkan ligger bakom de fall av ute-lämning hon finner i STb. Detta är anmärkningsvärt eftersom stadsskrivarna själva inte sällan hade en lågtysk varietet som modersmål, och svenskan påver-kades i mycket stor omfattning genom den långvariga, lågtyska kontakten. Hon menar också att om utelämning vore ett lån, så borde konstruktionen också finnas i fler genrer. Nu har ju Ljunggren (1967) funnit belägg på samma typ av utelämning i flera textgenrer, även om de flesta är hämtade från texttyper som till formen liknar stadsböckerna. Dessutom är det inte ovanligt att språkför-ändring, såväl genom språkkontakt som av annan orsak, tar sin början i en be-gränsad genre, eller ett begränsat register, för att så småningom spridas till en hel talgemenskap.

Moberg menar vidare att ett syntaktiskt lån av detta slag i svenskan också borde ha visat sig i grannspråket danska, som ju också lydde under tyskt inflytande. Att avfärda eventuell kontaktpåverkan på sådana grunder är alltför förhastat. Den rådande situationen, med hjälpverbsutelämning i tyska och svenska, men inte i grannspråket danska, kan snarare användas som argument för motsatt tolkning, det vill säga att det är ett tecken just på språkkontakt. Heine & Kuteva (2005:33) förklarar att om ett syntaktiskt fenomen återfinns i ett språk B, liksom i prestigespråket A, men inte hos B:s närbesläktade granne C, finns det all anledning att misstänka lån. Om B är eller har varit i kontakt med A är det mycket troligt att fenomenet uppkommit som resultat av språkkontakt. Ytterligare diskussion om dessa omständigheter ges i avsnitt 6.1.1.

Istället framhåller Moberg (1993) att utelämningen kan bero på inomspråklig ljudutveckling. Hon hänvisar till en handfull belägg på infinit ha-bortfall (jämför 2.3 nedan) som skulle kunna bero på trycksvaghet, och föreslår att också ute-lämning av de finita formerna kan ha att göra med trycksvaghet. Ytterligare stöd för denna hypotes hämtas hos Wessén (1992a:244f). Wessén menar att det trycksvaga hjälpverbets presens- och preteritumformer under äldre

ny-är synligt hos exempelvis Agneta Horn som skriver har på många ställen dny-är man förväntar sig hade. Wessén drar slutsatsen att Horn inte kan skilja mellan

har och hade i talet eftersom båda formerna uttalas /ha’/. Wessén (1992a:245)

menar vidare att hjälpverbet är särskilt trycksvagt i bisatser, medan trycket va-rierar i huvudsats. På så sätt, menar Wessén, har konventionen att utelämna finit ha i bisats uppstått.

Flera av de argument som används för att framhäva ha-bortfall som inhemskt fenomen är omgärdade av vissa oklarheter. Moberg och Wessén anger ljudut-veckling som tänkbart skäl, och Wessén (1992a:245) går så långt som att säga att detta är hela förklaringen till att utelämning uppstått.

När Wessén diskuterar det reducerade hjälpverbet anger han ytterligare en omständighet, nämligen att det i svenskan under samma period skedde en om-tolkning av preteritumformen av ha. Under yngre fornsvensk tid uppstod den tredje konjugationen som omfattar enstaviga verb vars stam slutar med vokal. Verb som tidigare böjts enligt paradigmet tro – trodhe, bo – bodhe övergick till att böjas tro – trodde, bo – bodde. Kvantiteten hos den framförställda vokalen övergick då till att bli kort (Wessén 1992a:148). Wessén (1992a:244) menar att ha (hava) under nysvensk tid genomgick samma förändring i analogi med tredje konju-gationens verb. Preteritumformer som uttalats /ha’/ eller /hae/ övergick till att uttalas /hadde/, och skrevs hade. Det förefaller dock märkligt om det i ett och samma skede äger rum fonologiska förändringar rörande ha som går åt dia-metralt motsatta riktningar. Enligt Wessén ska alltså hjälpverbet reduceras till noll, samtidigt som det också genomgår fonologisk förstärkning och övergår till /hadde/. Att det reducerade hjälpverbet leder till ha-bortfall i bisats under dessa omständigheter verkar inte sannolikt.12

Ytterligare ett diskutabelt resonemang hos Wessén rör slutsatsen om vari-ation i tryck i fråga om huvud- och bisats. Han menar att hjälpverbet alltid är trycksvagt i bisats, men att trycket varierar mer i huvudsats. Det framgår inte vad han baserar antagandet på, men det framstår som väl kategoriskt. Och det förklarar inte varför bara ha, och inga andra trycksvaga led, började utelämnas. Argumentet är därför inte tillräckligt övertygande för att fungera som förklaring till ha-utelämningens uppkomst.

Jag uppfattar de argument som framförts i samband med förslaget att ha-bortfall beror på fonetisk reduktion som ganska svaga. Wesséns resonemang om hjälpverbets fonetiska utveckling ter sig relativt osäkert och dessutom bygger

12 Visserligen förekommer perfektkonstruktioner i östsvenska dialekter med två varianter av

ha, med olika böjningsmönster, se 2.2.3, men det är tveksamt om Wessén avsåg dessa i

hela resonemanget på ett försvinnande litet underlag. Det rör sig om några en-staka fall av utelämnat hjälpverb, utspridda över en mycket lång tid.