Diskussion om giltigheten för inomspråkliga förklaringar till ha-bortfall .31

inomspråkliga förklaringar till ha-bortfall

En faktor som spelar roll för diskussionen är antalet belägg på utelämningar i det yfsv materialet. Moberg (1993) har excerperat STb åren 1474–1509 och 1514–1520. Hon finner totalt 16 belägg, inklusive de fyra belägg som Ljunggren (1967) påvisat, under en tidsrymd om 41 år. Hon gör sedan en mer sporadisk undersökning av STb från 1544–1619 och finner där ytterligare fem belägg på utelämnat hjälpverb. Fallen med utelämnat hjälpverb uppträder alltså med synnerligen låg frekvens.14 Ibland förekommer utelämning två gånger under ett år, men däremellan kan det gå upp till 45 år mellan respektive belägg. Även Ljunggrens övriga fall framstår som högst sporadiska. Som nämndes ovan har han funnit ett belägg i Arvstvisten Gyllenstierna–Bielke (1461) och ett tveksamt fall i Heliga Mechtilds uppenbarelser (1469). Utöver det har han hittat en handfull belägg i Heliga Lekamens Gille 1515–1521.

Denna ringa mängd belägg kan jämföras med de fall av utelämnat hjälpverb i huvudsats som jag fann under arbetet med studien av finit utelämning. Några excerpter redovisas i 4.2.3.3 nedan. Trots att utelämning av denna typ före-kommer upprepade gånger bland de undersökta texterna tror jag inte att ha-bortfall också omfattade överordnade satser. Min uppfattning är att dessa fall är utslag av tillfällig oaktsamhet hos enskilda skribenter.

Också Sangfelts belägg är fåtaliga. Han finner fyra belägg på ha-bortfall i Jönköpings stads tänkebok (JTb) (1456–1548) under en tidsperiod om alltså nästan 100 år. Utöver det finner han två belägg i Stimulus Amore (1500) och fyra belägg i STb (1633).

Sangfelt har i sin undersökning gjort ett urval av 100 meningar per text vilka innehåller perfekt eller pluskvamperfekt i underordnad sats. Fallen med ute-lämning kan då sättas i relation till det totala antalet möjliga fall. En sådan jäm-förelse kan inte lika enkelt göras i fråga om Mobergs och Ljunggrens belägg

ef-14 Mängden kan jämföras med de fall jag funnit av utelämnat finit i huvudsats som beskrivs i 4.2.3.3.

tersom de saknar motsvarande siffror. Moberg (1993) poängterar emellertid att den totala mängden underordnad perfekt och pluskvamperfekt är relativt liten. Ofta används preteritum där vi idag skulle använda perfekt.

De fall av utelämnat finit ha i bisats som förekommer under yfsv och äldre nysvenska (änsv) är alltså mycket få till antalet och är utspridda under flera hundra år. Det är tveksamt om detta lilla antal är en tillräcklig grund för ett antagande om att utelämning är en del av språkbrukarnas grammatik. Det ligger närmare till hands att anta att dessa fall av utelämnade hjälpverb upp-stått genom tillfällig ouppmärksamhet från skrivaren, vilket kan ha främjats av tillfällig trycksvaghet och fonologisk reduktion, som ju Wessén (1992a) och Moberg (1993) redan diskuterat.

Gemensamt för de här diskuterade författarna är att de förstås också har ob-serverat den kraftiga ökningen av hjälpverbslösa satser från och med slutet av 1600-talet. De är också överens om att det förmodligen har att göra med på-verkan från högtyskan, se till exempel Moberg (1993) och Östman (2002).

2.2.3 Ha-bortfall som tal- eller skriftspråksfenomen

Utifrån olika studieresultat har det förts diskussioner om huruvida ha-bortfall uppstod som tal- eller skriftspråksfenomen. De som antar att fenomenet kommit in i svenskan som lån från tyskan menar att ha-bortfall inledningsvis fungerat som skriftspråkligt drag, och sedan spridit sig till talspråket. De som istället menar att ha-bortfall utvecklats internt framhåller att det har skett på talspråkliga grunder. Jag ska här redogöra för några synpunkter som lagts fram i den tidigare forskningen.

Johannisson (1945:161, 164) antar att ha-bortfall uppstått som en typiskt skriftspråklig företeelse, men sedan snabbt spridit sig till stilarter som ligger nära talspråket. Skillnaderna mellan tal och skrift höll vid den aktuella tiden på att minska i vissa avseenden. Bland annat blev det vanligare att använda tal-språkliga drag, som kortformer och enklare verbböjning, också i skrift (Holm 1967:99–104, Widmark 1991:195). En sådan förändring torde ha bidragit till att ett skriftspråksdrag så snabbt kunde komma i bruk också i talet. Om man, som Johannisson, utgår från att det syntaktiska draget lånats in från tyskan fö-refaller den tolkningen rimlig, eftersom hjälpverbsutelämning i nyhögtyskan (nht) först utvecklades inom kanslistilen (Breitbarth 2005).

Att ha-bortfall därefter snabbt fick fäste i talspråket styrks av Östman (2002). Östman har studerat bisatser med perfekt och pluskvamperfekt i 10 dramer från 1700-talet och där funnit att ha-bortfall redan under 1730-talet är mycket vanligt. Man måste givetvis vara försiktig i bedömningen av dramadialogerna

tryckas som vore de naturligt tal hos samtida språkbrukare, men de kan förstås också vara färgade av mer skriftspråkliga konventioner eftersom de var planerade och utformade i förväg. Dessutom är det svårt att veta hur nära ett ”naturligt talspråk” på 1700-talets teaterscen verkligen låg samtidens faktiska talspråk.

Till problematiken måste också ställas att man vid denna tid inte kan tala om en enda normativ talspråksvarietet. I modern svenska ställs ofta talspråk mot skriftspråk som två definierbara domäner, om än ganska förenklat. En sådan uppställning för 1600-talssvenskan vore helt missvisande eftersom språket då utgjordes av flera skiftande varieteter i fråga om stilnivå och karaktärsdrag. Widmark (1991) problematiserar beskrivningen av olika talarter, och relationen mellan dessa och skriftspråket som anses ha varit rådande under 1600-talet och hur de förändrades under perioden.

Det är vanligt att låta Sven Hofs beskrivning i Swänska språkets rätta skrifsätt (1753) tjäna som modell för hur stilvariationen var fördelad på tre nivåer:

of-fentligt tal, umgängestal och gemene mans tal. Widmark tar sin utgångspunkt i

Hofs indelning, men relaterar den till liknande beskrivningar som gjordes av flera andra samtida betraktare, som exempelvis Samuel Columbus, Urban Hiärne och Jesper Swedberg. Också hos mer sentida skribenter som Lyttkens & Wulff (1889) och Adolf Noreen (1903) presenteras bilden av ett talspråk huvudsak-ligen indelat i tre stilnivåer.

Gemene mans tal, eller bondska som det också kallas av exempelvis Hjärne, omfattar i stora drag de talade dialekterna utanför maktcentret Mälardalen-Uppland. I många fall har dialekterna avvikit i relativt stor utsträckning från det offentliga talet. Man antar att stora delar av befolkningen var tvåspråkiga, eftersom man var ålagd att kunna tillgodogöra sig offentligt tal (Widmark 1991:170).

Offentligt tal är den varietet som låg närmast skriften. Det var grundat på de lärdes bruk, det var starkt konservativt och inte särdeles benäget att förändras. Det offentliga talet var också den varietet som användes i publika sammanhang, exempelvis i statsmaktens kommunikation med folket runtom i nationen. Umgängestalet å sin sida var det språkbruk som användes hos familjer av hög börd, privat och i familjära situationer. Denna varietet har också kallats hovstil (Hiärne) eller hovspråk (Swedberg) och måste förstås som en stilvarietet som enbart brukades i det högsta samhällsskiktet. Att det förelåg markanta stilskill-nader mellan det offentliga talet och umgängestalet framgår inte minst av Hofs beskrivning när han menar att det låter tvunget när personer i ledigt tal ”binder målet närmare bokstaven” (Widmark 1991:169). För övrigt menade Hof att det offentliga talet förhöll sig relativt självständigt gentemot skriften, och till och med fungerade som norm för ett enhetligt skriftspråk (Widmark 1991:163). Noreen (1903) däremot antar att förhållandet var det omvända, och att det is-tället var skriftspråket som fungerade normgivande gentemot det offentliga talet.

Det är således en grannlaga uppgift att försöka påvisa i vilken riktning, från tal till skrift eller från skrift till tal, en förändring kan antas ha spridits.

Några ledtrådar ges ändå av de iakttagelser som framkommer hos Östman (2002). I sin undersökning av 10 dramer tillkomna under 1700-talet har hon särskilt studerat hur frekvensen SB varierar med karaktärernas sociala status.15

Totalt sett är mängden utelämning mycket hög, mellan 70 % och 100 % i 7 av de undersökta texterna. (I resterande 3 är det mellan 40 % och 56 %.)

Resultatet är att ha-bortfall över lag är avsevärt vanligare hos herrskapsfolk än hos tjänstefolk. Skillnaderna varierar, men i t.ex. Kusinerna uppgår andelen SB till 74 % hos herrskapskaraktärer, och samtidigt bara till 26 % hos de ”onda” damerna, vars repliker också innehåller en större andel talspråksmarkörer i all-mänhet. Östman (2002:240f) har också observerat att variationen är störst bland tjänstefolk. De flesta karaktärer av lägre börd har låg andel utelämning, men i Tartuffe har också tjänstefolket en hög andel utelämningar. Karaktärer av högre börd å andra sidan, uppvisar så gott som alltid en hög andel utelämning. Undantaget är Torbiörn Ränterik i Sprätthöken, som har en relativt låg andel utelämningar, i relation till sin sociala status. Ränterik har också ett språkbruk som i övrigt avviker från hans adliga jämlikar.

Graden av talspråklighet mäts i dessa fall genom att författaren valt att stava replikerna efter uppenbart fonologiska mönster. Det visar sig till exempel med reducerad morfologi på verb och substantiv, eller genom ordval som drar åt vulgär stilnivå.

Språkförändringar sker vanligtvis från en grupp språkbrukare med hög prestige vidare till resten av en given språkgemenskap. Östmans resultat tyder på att ha-bortfall knappast lär ha uppstått i den varietet som Hof benämner gemene mans tal. Om dramerna i Östmans undersökning är representativa för 1700-talets tal-varieteter så måste bruket att utelämna finit ha i bisats inletts i samhällets övre skikt. Johannisson (1945:174), som också studerat dramatext, har föreslagit att den ha-utelämning som förekommer i 1700-talets dramadialog måste bero på skriftspråklig påverkan. Hans bedömning är att ha-bortfall inte alls brukades i talspråket, men han anger ingen explicit motivering. Kanske avser han de olika talvarieteterna, och menar att utelämning kan ha förekommit tidigt i offentligt tal och eventuellt umgängestal, men knappast i gemene mans tal.

Ytterligare ledtrådar kan vi få i studiet av texter med talspråklig karaktär. Det är inte helt ovanligt att talspråkliga drag har kommit till uttryck exempelvis i dag-boksanteckningar och privata brev. Dagboksförfattaren Agneta Horn har av den språkvetenskapliga forskningen bedömts vara en skribent med tydligt talspråklig

motsva-stilnivå (Holm 1959, Platzack 1983). Hennes alster innehåller många typer av reducerad böjningsmorfologi, liksom andra vittnesbörd i form av stavning och ordval. Hon skrev sina skildringar i slutet av 1650-talet, och om SB vid denna tid var ett talspråkligt drag hos samhällets toppskikt, borde vi finna belägg på detta hos adelsdamen Horn. Det gör vi emellertid inte (jfr Platzack 1983, Sangfelt 2014) och det verkar därmed föga troligt att ha-utelämning skulle ha förekommit i talvarieteten umgängestal så tidigt som i mitten av 1600-talet.

Det är inte helt tillfredsställande uppgifter som lagts fram i den tidigare forsk-ningen om finit ha-bortfall och relationen till tal- och skriftspråk. Och även om Johannisson antytt att SB snabbt kom i bruk i talspråket, har fenomenet med tiden blivit starkt förknippat med skriftspråket.

Hur bruket utvecklats sedan utelämningen etablerades i början av 1700-talet är inte närmare undersökt. Inte förrän under tidigt 1900-tal blir ha-bortfall återigen studerat, ur ett språkvårdande perspektiv. Wellander (1939:44, 276) fördömer kraftfullt bruket av ha-lös konstruktion i tal, och menar att det är ett alltför formellt drag för att kunna fungera i ledig stil. Holm (1960) un-dersöker inspelningar av sportreferat från Sveriges radio för att se huruvida SB förekommer i tal sedan han lagt märke till att konstruktionen används av hans kollegor inom akademin. Han noterar i materialet att SB förekommer i viss utsträckning bland reportrarna under den undersökta perioden 1934–58 och Holms slutsats är att förekomsterna av ha-lösa bisatser sannolikt beror på skriftspråkets påverkan. Malmgren (1985) finner senare i en undersökning av SB i olika genrer och medier att ha-lösa bisatser i tal faktiskt uppgår till över 8 % under senare delen av 1900-talet. I tryckt dagspress når SB en frekvens om cirka 80 %, och i romanmaterial är konstruktionen nästan lika vanlig med en utbredning om cirka 70 %. Att SB skulle vara ett alltigenom skriftspråkligt drag ifrågasätts därför av Malmgren, som också påpekar att romanspråk ju sällan fö-reträder ett särskilt stelt språkbruk.

Utöver att SB under 1900-talet har ansetts vara förknippat med skriftspråk och formell stil har också studier framförts som framhäver att ha-bortfall förekommer i vissa talade dialekter. Holm (1951) påvisar att hjälpverbslösa bisatser återfinns i talade dialekter såväl i Småland som i Östergötland och Bohuslän. Dessa fall av SB har excerperats under intervjuer och i material från Landsmålsarkiven och många av exemplen har producerats under 1800-talet. Holm (1951) menar att de här anförda beläggen är av ett annat slag än de talspråksexempel som han själv redogjorde för bland akademiker och radiokommentatorer. Dessa dia-lektala belägg måste ha ett annat ursprung och har knappast att göra med skrift-språkets konventioner. Han förklarar samtidigt att studieunderlaget är litet och att saken behöver undersökas vidare.

Tyvärr saknas alltså kunskap om hur utvecklingen av ha-bortfall förflutit från att konstruktionen etablerades under 1700-talet fram till de

undersök-ningar som gjorts på 1900-talsmaterial, med enstaka inslag från 1800-tal, se Malmgren (1985). Är ha-bortfall i dialekterna, som Holm framfört, ett resultat av den hjälpverbsutelämning som tog sin början i slutet av 1600-talet, eller har den uppstått av andra skäl, vid någon annan tidpunkt? Frågan framstår som än mer relevant när man tar del av de resultat som presenteras hos Bergvall (1955). Bergvall har funnit ha-bortfall i Edselemålet i Ångermanland, som verkar lyda under andra premisser än den ha-utelämning som beskrivits hittills. För det första kan utelämning endast ske i de konjugationer där supinumformen är morfologiskt unik gentemot övriga former i paradigmet. För det andra kan hjälpverbet inte utelämnas i att-satser, där förefaller har/hade vara obligatoriskt. För det tredje beskrivs att sats med utelämnat hjälpverb uttrycker annan modal betydelse än sats med hjälpverb, vid tilltal. En informant har förklara att ha-lös konstruktion gav uttryck för en mildare nyans vid direkt tilltal, om meningen innebar någon form av förebråelse. Konstruktion med ha kunde däremot gärna användas om man omtalade händelsen och den berörda personen inte var när-varande. Betydelseskillnaden kunde också innebära att talaren ville tona ner sin auktoritet och inte verka mästrande. Meningen Om du köpt dig något nyttigt

för slantarna, så skulle jag inte ha sagt något om det har alltså en mildare framtoning

än Om du hade köpt dig […].

Den ha-utelämning som beskrivs hos Bergvall är troligen ett annat fenomen än den utelämning som beskrivs här. De skillnader i fråga om både betydelse och distribution som framkom ovan avviker helt enkelt för mycket från den i övrigt beskrivna ha-utelämningen för att de ska kunna beskrivas som ett och samma fenomen.

Att perifrastisk perfekt utvecklats i annan riktning än i standardsvenska har förekommit också på annat håll. I älvdalska förekommer inte ha-bortfall alls, och i östsvenska dialekter, som estlandssvenska, finns tre olika sätt att uttrycka perfekt. Förutom att perfekt kan uttryckas med ha eller vara, enligt samma prin-ciper som i danska, norska och tyska, finns ytterligare en perfektkonstruktion med hjälpverbet ha. Denna tredje konstruktion har en mer resultativ eller pos-sessiv funktion än vanlig ha-perfekt, och påminner om konstruktioner som jag

har väskan packad. Formella avvikelser jämfört med ha i aktiv perfekt är att

hjälp-verbet kongruensböjs och att konstruktionen har OV-ledföljd (Lagman 1967, Rosenkvist 2019). En diskussion om de olika svenska varieterna följer i 6.4.