Det kan här vara lämpligt att kortfattat diskutera den fråga som jag berörde i inledningen, nämligen huruvida det finns skäl att införa en gemensam EUpolitik, eller EMUpolitik, vad gäller pensionerna (se Linda Bergs kapitel i denna bok angående medborgarnas uppfattning i denna fråga). Vi konstaterade ovan att aktuariella och autonoma system är önskvärda, av flera skäl. Dels medför de färre störningar på arbetsmarknaden, dels är de någorlunda (men inte helt) robusta för politisk manipulation. Och utvecklingen i världen går otvivelaktigt i riktning mot sådana system. Den främsta anledningen till denna utveckling är nog att många länder, med åldrande befolkningar och därmed större krav på höjda pensionsavgifter, har funnit att sådana krav skapar mindre störningar i ekonomin om pensionssystemet är aktuariellt än om det är ickeaktuariellt. Man kan nog säga att varje land har ett egenintresse av att införa ett aktuariellt pensionssystem. Om nu ett land envisas med att trots detta ha kvar ett gammalmodigt, ickeaktuariellt system – bör då omvärlden ingripa?
Nettoräntor på statsskulden, % av BNP
Det finns inget uppenbart svar på den frågan. Eftersom det inte finns något entydigt samband mellan generösa, ickeaktuariella pen sioner å den ena sidan och statliga budgetunderskott å den andra, är det oklart vad vinsten av ett gemensamt pensionssystem för hela EU, eller för hela euroområdet, skulle vara. Ska man tvinga alla länder, det vill säga även de som inte har budgetunderskott, att införa aktua riella system? Frågan förefaller konstlad.
Eftersom varje land har ett eget intresse av att dess arbetsmarknad ska fungera så effektivt som möjligt, har varje land ett eget intresse av att reformera sitt pensionssystem i aktuariell riktning. Man kan naturligtvis hävda att om ett land visat sig oförmöget att vidta åtgär der som ligger i landets eget intresse, så måste omvärlden ”hjälpa” landet till rätta. Med det argumentet skulle då EU till exempel kunna tvinga på Frankrike en högre pensionsålder – inte för att Frankrikes statsbudget går med underskott, utan för att fransmännen inte ”för står” att det i någon mening vore ”bra” för dem att arbeta längre. Jag undrar dock om fransmännen skulle uppskatta en sådan välvillig hjälpsamhet från omvärlden.
Här skiljer sig inte pensionssystemet från andra delar av den eko nomiska politiken. Man skulle lika väl kunna säga att länder som inte visat sig kompetenta att bygga upp ett driftssäkert järnvägsnät (för att ta ett exempel från Sverige) eller länder som inte klarat av sin avfallshantering (för att ta ett exempel från Italien) ska hjälpas på traven genom ett alleuropeiskt järnvägsbolag eller ett alleurope iskt sophämtningsföretag. Men dessa tankar har, såvitt jag vet, inte förts fram i debatten. Lika långsökt förefaller det mig att anse, att länder som har valt en viss avvägning mellan grundtrygghet för nolltaxerare och hemmafruar å ena sidan, och incitament att arbeta å andra sidan, ska tvingas till samma avvägning som andra länder inom EU.
Men om nu inte pensionssystemens eventuella inverkan på bud getunderskotten är något problem för EMUsamarbetet – finns det då inte något annat skäl att arbeta för en överstatlig politik? Behöver inte pensionssystemen harmoniseras, alldeles oavsett om de skapar budgetunderskott eller inte? Svaret är nej. Själva ordet ”harmoni sering” används ofta i debatten som ett argument i sig för överstat
liga ingripanden, oavsett om det finns några ekonomiska skäl för harmonisering eller inte. När det gäller just pensionerna är det fak tiskt så, att om länder går över till aktuariella system, så harmonise rar pen sionerna sig själva. Av samma skäl som det inte finns någon anledning att harmonisera privata pensionsförsäkringar – olika för säkringsbolag kan vända sig till olika marknadssegment och erbjuda aktuariella försäkringar inom just det marknadssegmentet – finns det ingen anledning att harmonisera offentliga, aktuariella system.
Det finns emellertid en fråga av europeisk räckvidd som har med pensionssystemen att göra, nämligen frågan om arbetskraftens fria rörlighet. Är denna rörlighet hämmad av att olika länder har olika, och tämligen ickeaktuariella, pensionssystem? Om så vore fallet skulle detta möjligen kunna ses som ett argument för att tvinga på de enskilda länderna aktuariella system.
I ett aktuariellt system är de intjänade pensionsrättigheterna ”por tabla”: det spelar ingen roll var man tjänade in dem, och man bär dem med sig vart man än flyttar. En privat pensionsförsäkring utgör här ett illustrativt exempel. Även om jag köpte en sådan i Sverige, kvarstår mina pensionsrättigheter ograverade om jag skulle flytta till Danmark. Detta är i själva verket den grundläggande orsaken till att sådana system inte behöver harmoniseras. De är så att säga redan harmoniserade från början.
Ickeaktuariella system är mycket mer komplicerade. Ett typiskt sådant system säger till exempel: ”För att få full pension i ett visst land måste man ha deklarerat för inkomster i det landet på minst ett basbelopp per år under tjugo års tid. Då blir den utfallande pensionen femtiofem procent av den genomsnittliga inkomsten under de tio bästa åren.” Innebär ett sådant system att man blir mer, eller mindre, benägen att arbeta utomlands? Den frågan har inte utretts. I själva verket är frågan om arbetskraftens fria rörlighet, och den inverkan de olika ländernas pensionssystem har på rörligheten, ett område där mycken forskning återstår att göra.
Arbetskraftens fria rörlighet är naturligtvis en viktig fråga för EU. Men den har inte mycket att göra med frågan om frågan om budget underskotten, eller frågan om det eventuella behovet av en fiskal union. Jag lämnar därför arbetskraftens rörlighet och återgår
till den fråga som varit huvudtemat för detta kapitel, nämligen hur ett enskilt lands pensionssystem ska utformas för att man ska skydda budgetsaldot mot opportunistiska politiker.