Ett pensionssystem innebär att man först betalar in pengar till sys temet för att sedan, efter många år, få ut pengar från systemet. Inom denna vida ram finns ett stort antal system, och det kan vara instruk tivt att gå igenom de olika typerna någorlunda systematiskt.
För det första kan ett system vara fonderat eller icke-fonderat. Det förra betyder att man under sina yrkesverksamma år sätter in pengar i en fond. Där står pengarna och växer med ränta på ränta tills man går i pension – och då kommer man i åtnjutande av dem. Privata pen sionssystem brukar i regel vara fonderade (även om det finns exempel på så kallade avtalspensioner som rent juridiskt är att betrakta som privata, men som inte alltid är fullt fonderade).
Ett ickefonderat system fungerar annorlunda. Där byggs det inte upp några fonder. I stället går den yrkesverksamma generationens avgifter direkt till den pensionerade generationens pensioner. Detta behöver inte upplevas som någon skillnad för den enskilda individen. Om man betalar in avgifter till systemet och därigenom får fordring
ar på systemet – fordringar som förfaller till betalning när man går i pension – ja, då kan man ju uppleva det ickefonderade systemet som om man ”sparar” i alla fall. Men på den makroekonomiska nivån är det en stor skillnad mellan de två typerna av system. De fonderade systemen bidrar till nationens sparande, medan de ickefonderade inte gör det; de bara slussar pengar mellan generationerna. I själva verket har det varit en omfattande diskussion bland ekonomiska fors kare om hur införandet av ickefonderade system i olika länder har reducerat det totala sparandet i de länderna.
Offentliga, lagstadgade pensionssystem är ofta ickefonderade, av en rad skäl som analyserats i termer av intressegrupper och politisk ekonomi (public choice). Det är nämligen så att den första genera tionen pensionärer efter att ett ickefonderat system har införts får sin pension gratis, utan att ha betalat in några avgifter till systemet. Därför är det en nära nog oemotståndlig frestelse för medborgarna i en demokrati att, så snart statens institutioner blivit så utvecklade att de kan administrera ett pensionssystem, rösta för införande av ett ickefonderat system. Så skedde också i de flesta västländer under decennierna efter Andra världskriget. För senare generationer, som visserligen också får pensioner genom systemet, men som måste betala för dem, är det hela i regel en mindre lönsam affär. Den offi ciella svenska termen för ickefonderade system är fördelningssystem, en ganska otymplig term som är mer förvirrande än informativ (den engelska termen, pay-as-you-go systems, är mycket begripligare för en lekman).
För det andra kan ett system vara aktuariellt eller icke-aktuariellt. Även här förekommer en viss språklig förvirring. Alla pensionssystem bör naturligtvis vara aktuariska, det vill säga ha utarbetats av aktua rier, så att de på ett någorlunda korrekt sätt tar hänsyn till förvän tad livslängd hos de personer som ingår i systemet. Helt enkelt kan man säga att ett aktuariskt system går jämnt upp. Termen aktuariell, å andra sidan, syftar på systemets så kallade intjänanderegler. I ett aktuariellt system är det diskonterade värdet av de pengar en viss per son betalar in till systemet under sina yrkesverksamma år lika med det förväntade, diskonterade värdet av de pengar samma person får ut från systemet under sina år som pensionär. Den engelska termen
för detta är actuarially fair; man brukar säga att ett sådant system har ”raka rör” mellan avgifter och förmåner. Det betyder att systemet ska inte bara gå ihop på aggregerad nivå, utan även på individnivå.
Ett typiskt ickeaktuariellt system är den offentliga garantipensio-
nen (eller gamla tiders folkpension). Där finns det ingen koppling
mellan hur mycket en individ betalar in till systemet och hur mycket han eller hon sedan får ut; alla får lika mycket. En hemmafru eller en nolltaxerare får ut full garantipension utan att ha bidragit med ett öre till systemet. Typiskt aktuariella pensioner är de privata, individuella
pensionsförsäkringarna. Där får den enskilde spararen ut ungefär lika
mycket som han eller hon betalat in i form av premier; den som beta lar in noll kronor får ut noll kronor, och den som har betalat in stora belopp i premier får ut stora belopp i pension. I praktiken finns det naturligtvis vissa avbränningar (till exempel administrationskostna der, och försäkringsbolagens vinster) och vissa favörer (till exempel vissa skattefördelar), men i princip är ändå de privata pensionsför säkringarna helt aktuariella. Och så måste det vara; om vissa grupper systematiskt missgynnades så att de får ut avsevärt lägre belopp i pen sioner (uttryckt som förväntat, diskonterat nuvärde) än de betalade in, medan andra grupper systematiskt gynnades så att de får ut större belopp – ja, då skulle de grupper som missgynnas inte teckna några sådana pensionsförsäkringar utan söka sig till andra sparformer.
Rent allmänt kan man därför säga att offentliga system ofta är ickeaktuariella, medan privata system är aktuariella. Det finns natur ligtvis blandformer. I själva verket är de flesta av verklighetens system blandformer – men även en blandform kan ju ligga närmare eller längre bort från det teoretiska idealet. Den så kallade inkomstpensionen (som tidigare kallades ATPpension) och premiepensionen är visser ligen offentliga, obligatoriska system, men de är icke desto mindre ganska aktuariella – även om det även här finns avvikelser från det aktuariella idealet. På motsvarande sätt är våra tjänstepensioner – det vill säga de system som förhandlats fram av arbetsmarknadens parter – rent juridiskt att betrakta som privata system, men de har åtminsto ne tidigare varit ganska ickeaktuariella.
De olika typerna av pensionssystem illustreras av diagrammet i Figur 3. Varje pensionssystem kan representeras av en punkt i det dia
grammet. (Det finns även en tredje dimension för pensionssystem, nämligen huruvida de är avgiftsbestämda eller förmånsbestämda. Denna dimension, som har att göra med fördelningen av risker inom systemet, bortser vi från i detta sammanhang). I närheten av hörn 1 finner vi de traditionella offentliga systemen: folkpension och garan tipension. I närheten av hörn 2 finner vi den nuvarande svenska inkomstpensionen (den gamla ATPpensionen låg ungefär mitt emel lan punkterna 1 och 2). I närheten av punkt 4 ligger dels den statliga premiepensionen, dels de privata, individuella pensionsförsäkringar na. Det är ingen tillfällighet att punkt 4 ritats en aning till höger om punkt 2. Man kan visa att ett ickefonderat system i regel inte är fullt lika aktuariellt som ett fonderat system, även om bägge har ”raka rör” mellan individens inbetalningar och förmåner. (I en artikel från 2003 har Assar Lindbeck och jag använt termen ”kvasiaktuariella” för sådana systemen som ligger i närheten av punkt 2. Detta är dock en teoretisk detalj som vi bortser från i detta sammanhang.)
Figur 3: En taxonomi för pensionssystem
Finns det då några system som motsvarar hörn 3, det vill säga är fon derade och ickeaktuariella? Ja, en del av arbetsmarknadens tjänste pensioner för industritjänstemän kan nog sägas ha legat nära punkt
3 före 1990-talet, eller åtminstone någonstans mellan punkt 3 och punkt 4. De var fonderade, men det var en ganska lös koppling mel lan vad individen betalade in till systemet under sin yrkeskarriär och vad han eller hon senare fick ut i form av pension.
Systemen reformeras då och då. Utvecklingen har under de se naste decennierna i många länder inneburit en rörelse i riktning mot mer fonderade och mer aktuariella system. Exempel inom Europa vad gäller mer aktuariella system är, förutom Sverige, de nya offent liga systemen i Italien, Polen och Lettland. Tyskland utgör ett annat exempel; där har tyngdpunkten visserligen inte legat på en reform av det offentliga systemet, utan man har i stället uppmuntrat medbor garna med olika skatteförmåner att komplettera det offentliga syste met med privata pensionsförsäkringar – men sammantaget innebär detta likafullt en riktning mot mer fonderade och mer aktuariella pensioner. I figuren illustreras denna allmänna tendens i Europa med den inritade pil som pekar uppåt, åt höger.
Slutligen kan man nämna att tendensen inte är begränsad till de offentliga systemen – den finns även i fråga om tjänstepensionerna. I Sverige har tjänstemännens pensioner traditionellt varit helt fonde rade men ganska ickeaktuariella (det finns ingen anledning att här gå in på de exakta intjänandereglerna). På senare år har dock dessa pensioner alltmer fått karaktären av ”raka rör”. Vad gäller LOkol lektivet var tjänstepensionerna tidigare ganska ickeaktuariella, och ”halvt” fonderade (i form av ett så kallat kapitaltäckningssystem); här är systemet numera helt fonderat och har betydligt större inslag av aktuariella regler än tidigare.