Den pågående globala krisen, den svåraste sedan 1930-talskrisen, har kraftigt försämrat de offentliga finanserna i de flesta OECDländer. Det samlade budgetunderskottet i euroområdet steg från 2 procent av BNP 2008 till över 6 procent av BNP 2009. Det förväntas ligga kvar på denna nivå fram till 2011. Läget är särskilt allvarligt i Grekland, Irland och Storbritannien där underskotten beräknas bli 10 procent
eller större under 2011. Budgetunderskotten har drivit upp den stat- liga skuldsättningen i många länder. För euroområdet som helhet förväntas den konsoliderade bruttoskulden ligga kring 90 procent av BNP under 2011. I länder som Belgien, Grekland och Italien översti- ger den redan 100 procent.
Figur 1 visar budgetunderskott och skuldkvot för samtliga EU- medlemmar år 2009. Här finns också referensvärdena för budget- underskottet (3 procent av BNP) och för skuldkvoten (60 procent av BNP). De fem länder som befinner sig i den vänstra nedre delen av figur 1 uppfyller kraven för bägge referensvärdena: Danmark, Fin- land och Sverige samt Estland och Luxemburg. Övriga medlemmar är ungefärligen jämt fördelade mellan de två övre delarna av figur 1, där samtliga länder bryter mot reglerna för budgetunderskottens storlek. Längst till höger är Grekland och Italien parkerade med
Figur 1. Statsskuld och budgetunderskott beräknade som andel av BNP 2009 inom EU-27 Källa: Ameco Statsskuld i procent av BNP Budgetundersk ott i pr oc en t a v BNP
skuldkvoter över 100 procent och med budgetunderskott som leder till ännu större skuldkvot under 2010 och 2011.
Figur 1 riktar uppmärksamheten på behovet av konsolidering av de offentliga finanserna i flertalet EUländer. Kruxet är att stramare finanspolitik under en finanskris påverkar tillväxt och arbetslöshet i negativ riktning. Risken för en fördjupad och mer långdragen ekono misk tillbakagång försämrar utsikterna för en lyckosam ”sanering” av de offentliga finanserna. Lägre tillväxt förvärrar skuldläget. Om till växttakten faller kan skuldkvoten öka även om bruttoskulden är oför ändrad. I värsta fall kan statsskuldsdynamiken leda till en långsiktigt ohållbar utveckling där statsbankrutt blir ett oundvikligt utfall.
De statsfinansiella obalanserna kan illustreras med extremfallet Grekland. Figur 2 visar skuldkvoten i Grekland, i euroområdet och i hela EU sedan 2000. De tre kurvorna har i stort sett följt samma mönster men gapet mellan Grekland och euroområdet/EU har ökat under de senaste åren. Gapet växer under kommande år. Greklands statsfinansiella problem är således ingen nyhet. Den statsfinansiella situationen i Grekland är ytterst bekymmersam. Skuldkvoten väntas
Figur 2. Statsskuld beräknad som andel av BNP i procent i Grekland, euroområdet och EU-27
stiga till över 130 procent av BNP under 2011, högst i EU. Som jäm- förelse var skuldkvoten 100 procent under 2008.
I figur 3 jämförs budgetunderskottet som andel av BNP i Grek- land med genomsnitten i EU-27 och euroområdet sedan 1999. Som framgår i figur 2 ovan har Grekland systematiskt brutit mot stabili- tetspakten. Budgetunderskottet har alltid varit större än 3 procent. Budgetunderskotten i EU har totalt sett legat i närheten av 3 procent. Först med finanskrisens utbrott hamnade underskotten klart över det tillåtna taket. I Grekland registrerades en tillfällig förbättring 2004– 2005. I övrigt visar trenden på stadigt växande underskott.
Kommissionen har utarbetat ett mått på hållbarheten i de offent- liga finanserna, den så kallade S2-indikatorn. Denna visar hur stora årliga budgetförstärkningar (skattehöjningar eller nedskärningar i de offentliga utgifterna som andel av BNP) som krävs för att de offentliga finanserna skall vara långsiktigt hållbara, det vill säga att den framtida skillnaden mellan statens intäkter och dess utgifter (det primära finansiella sparandet) åtminstone är lika stor som den utestående nettoskulden. I dessa prognoser tas hänsyn till demogra-
Figur 3. Budgetunderskott beräknat som andel av BNP i pro- cent i Grekland, euro området och i EU-27
och 2009.
fiska förändringar (och eventuella framtida strukturella reformer). S2indikatorn kan vara antingen positiv eller negativ. Ett positivt värde betyder att det förr eller senare krävs budgetförstärkningar för att uppnå långsiktigt hållbara offentliga finanser. Om S2indikatorn är lika med noll eller har ett negativt värde, är de offentliga finan serna långsiktigt hållbara.
Eftersom indikatorn är framåtblickande och baseras på framskriv ningar av offentliga utgifter och intäkter finns en betydande osäker het hos måttet. Indikatorn ska inte användas som vare sig underlag för stabiliseringspolitiken eller som prognos för den framtida eko nomiska politiken. Indikatorn visar inte heller om det finns akuta hållbarhetsproblem utan visar endast om finanspolitiken behöver justeras i framtiden.
Figur 4 visar S2-indikatorn för EU-länderna. Här jämförs de vär den som beräknades för 2006 med dem som kommissionen rappor terade 2009. De ljusa staplarna visar S2-indikatorn för 2009 och de mörka staplarna för 2006. De offentliga finansernas hållbarhet har försämrats i nästan alla EUländer. Särskilt markanta försämringar noteras för Grekland, Irland, Spanien och Storbritannien. Dessa län der bör genomföra omfattande permanenta budgetförstärkningar, i storleksordningen 10 procent av BNP per år, för att få långsiktigt hållbara offentliga finanser. Detta illustrerar att inte enbart Grek land har statsfinansiella bekymmer. Andra länder ligger också i faro zonen.
Räntegapet mellan Grekland och Tyskland har ökat enligt figur 5, som visar skillnaden mellan den nominella långa räntan (räntan på 10åriga obligationer) i Irland, Grekland, Spanien, Portugal och Sve rige och den nominella räntan i Tyskland sedan 2002. Räntegapet avspeglar den risk som marknaden ser för att låntagaren inte kan betala tillbaka lånet i framtiden. För att kompensera långivaren för denna extra risk måste långivaren betala en högre ränta eller en risk premie. Riskpremien för grekiska statsobligationer mäts således som räntegapet mellan grekiska och tyska statsobligationer (som vanligt vis representerar euroområdets basränta) med samma löptid. Om räntegapet ökar, försvåras försöken att bringa ordning i de offentliga finanserna eftersom stigande räntor minskar investeringsverksamhe
utgivna av Tyskland, Irland, Grekland, Portugal, Spanien och Sverige 2002–2010.
ten och tillväxten. Risken är betydande att budgetsituationen för sämras så att ytterligare budgetförstärkningar behöver genomföras.
Som vi visar i figur 5 ökade räntegapet mellan Grekland och Tysk land kraftigt under 2010. Även andra sydeuropeiska länders räntegap har ökat sedan slutet av 2008, men inte i lika hög grad som det gre kiska. Det irländska räntegapet har också följt samma mönster och har under den senaste tiden varit på samma nivå som det portugisiska räntegapet. Detta visar att långivare värderar utlåning till den irländ ska staten som lika riskfylld som utlåning till den portugisiska staten. Vi ser också i figuren att det svenska räntegapet legat stabilt kring noll under hela perioden. Det är också notabelt att det svenska ränte gapet var negativt samtidigt som räntegapet mot de sydeuropeiska länderna ökade, vilket kan tolkas som att svenska statsobligationer vid denna tidpunkt var mindre riskfyllda än tyska obligationer
Orsaken till den grekiska statsfinansiella krisen är att den ekono miska politiken, i synnerhet finanspolitiken, varit alltför expansiv under en lång period. Grekland har systematiskt brutit mot stabili tetspaktens regler om statsskuld och budgetunderskott. Varken den övervakande/korrigerande eller den förebyggande/bestraffande delen av stabilitetspakten har fungerat för Grekland. Detsamma kan sägas om många euroländer. Varför har stabilitetspakten blivit en sådan misslyckad konstruktion? Hur kan den räddas? I nästa avsnitt disku teras svaren på dessa frågor.