av Mattias Dahlberg
Direkta skatter är ett område som medlemsstaterna inom Europeiska unionen (EU) sätter högt. Allmänt kan det sägas att medlemsstaterna i betydande grad värnar sitt oberoende inom området. Bakgrunden är naturligtvis att skatterna är det medel genom vilket medlemssta ternas offentliga sektor och välfärdssystem finansieras. Det är genom bland annat utformningen av skattepolitik och välfärdssystem som ett lands politiker avser att vinna väljarnas förtroende. Om interna tionella åtaganden i viss mån reglerar detta handlingsutrymme, kan det uppfattas som ett hinder mot utformningen av nationell poli tik. Följaktligen finns det ett inte obetydligt motstånd inom EU mot gemensamma lagstiftningsåtgärder inom skatteområdet.
Den övergripande frågan för detta kapitel är behovet av begrän sad integration inom EU på skatteområdet. De fria rörligheterna för personer, tjänster och kapital har genom EUdomstolens rättspraxis fått ett stort genomslag i de nationella rättsordningarna. I avsnittet om fri rörlighet och direkt beskattning visar jag några betydelsefulla delar i nationell skattelagstiftning som väsentligt har påverkats av EUdomstolens rättspraxis. De följande avsnitten behandlar några särskilt viktiga frågor, nämligen innebörden av skatteflykt i ett EU rättsligt perspektiv och betydelsen av den EUrättsliga doktrinen om ”förfarandemissbruk” eller ”rättsmissbruk”. Enligt min mening är det inte möjligt att nå någon allmän samsyn inom EU vad gäller hela skatteområdet. Politiska och nationella värderingar och mål är allt för olika. Med hänsyn till den omfattande och svårtillämpade praxis som finns från EUdomstolen är det enligt min mening nödvändigt
att medlemsstaterna ger domstolen ledning i vissa centrala frågor. I det avslutande avsnittet lyfter jag fram några sådana frågor där en begränsad integration är önskvärd. Kanske är det krismedvetande som uppstått genom finanskrisen rätt tid för EUkommissionen att övertyga medlemsstaterna om vissa integrationsåtgärder på skatte området?
Inom EU har det skett en allt högre ekonomisk, men också rättslig, integration mellan medlemsstaterna, men vad gäller skattepolitiken har den alltså inte nått särskilt långt, om man undantar området för mervärdesskatt. Inom det monetära området har emellertid en inte gration skett genom den Europeiska monetära unionen (EMU), som bland annat omfattar den gemensamma valutan euron. Som bekant har Sverige valt att än så länge stå utanför eurosamarbetet.
För att lagstiftningsåtgärder skall kunna beslutas inom EU på den direkta beskattningens område krävs bland annat enighet i rådet. Det innebär att varje medlemsstat har vetorätt inom skatteområdet. Följ aktligen blir det svårt att nå fram till beslut inom området. Några skattedirektiv har trots allt antagits: moder/dotterbolagsdirektivet, fusionsdirektivet, sparandedirektivet och ränte och royaltydirektivet. Härutöver finns direktiv om informationsutbyte. Inom området för internprissättning (”transfer pricing”) har också en del oförbindande rekommendationer meddelats. Regler om internprissättning syftar till att marknadspriset också skall tillämpas vid transaktioner mellan närstående bolag.
Det står klart att eurosamarbetet har varit utsatt för starka påfrest ningar under det senaste året, framförallt genom krisen i den grekiska ekonomin, men också andra medlemsstater som Republiken Irland och Spanien har haft betydande problem. Andra medlemsstater knutna till eurosamarbetet har klarat sig relativt väl, som till exempel Österrike och Nederländerna. Inom EU har ett omfattande stödpa ket beviljats till förmån för medlemsstater med sviktande statsfinan ser. Både medlemsstater inom EU och de medlemsstater som också deltar i eurosamarbetet, har visat prov på en beslutsamhet att värna den gemensamma valutan. En rad åtgärder vidtas för närvarande för att förbättra de mekanismer som skall skydda mot liknande kriser i framtiden. Det gäller till exempel en relativt långtgående skyldighet
för medlemsstaterna att låta kommissionen granska deras statsfinan ser samt nya regler om övervakning av kapitalmarknaden. Frågan för detta kapitel är om finanskrisen och skyddet av EMU och eurosamar betet nödvändiggör nya försök att nå enighet på den direkta beskatt ningens område. Ut taget av skatter påverkar eurosamarbetet på flera olika sätt. Eftersom EU inte själv tar ut någon skatt är det medlems staterna som måste skjuta till medel i tider av finansiell oro för att stödja de medlemsstater som möter svårigheter. Valutasamarbetet, fria kapitalrörelser och andra fria rörligheter har också medfört att individer och företag på ett helt annat sätt än tidigare kan dra nytta av de skillnader i beskattning som råder mellan medlemsstaterna. Det har dessutom visat sig att medlemsstaternas skattelagstiftning i inte obetydlig omfattning strider mot de fria rörligheterna.
Den rättsutveckling som har ägt rum inom området för direkt beskattning har framförallt varit resultatet av EUdomstolens pröv ning av nationell skattelagstiftning i förhållande till fria rörligheter, till exempel fria kapitalrörelser som är central för EMUsamarbetet. Dessa domar är många till antalet och påverkar centrala delar av de nationella skattesystemen. De ger dock upphov till en ”negativ inte gration”, eftersom det i liten omfattning är möjligt för EUdomstolen att göra några systematiska överväganden utifrån ett skatterättsligt sammanhang. I ett EUrättsligt sammanhang förstås med ”positiv integration” lagstiftningsåtgärder från EU:s sida.
I detta kapitel kommer jag att belysa några delar av EUdomstolens rättspraxis som har fått ett betydande inflytande på medlemsstaterna, men som ändå medför stora svårigheter att verkställa på ett systema tiskt tillfredsställande sätt. Framförallt kommer jag att behandla hur nationell lagstiftning mot skatteflykt påverkas av EUrätten. I viss mån behandlas också möjligheten till gränsöverskridande resultat utjämning inom koncerner. Detta är betydelsefulla områden för de enskilda medlemsstaterna. Enligt min mening står det dock klart att lagstiftningsåtgärder krävs från EU:s sida, även om jag inte anser att en fiskal union är nödvändig, om ens önskvärd.
En utgångspunkt för kapitlet är att en eventuell fiskal union skulle innebära att medlemsstaterna vore tvungna att ena sig inom centrala delar den direkta beskattningens område. En fiskal union skulle väl
rimligen bestå av ytterligare delar, som en gemensam finanspolitik. Det faller emellertid utanför området för kapitlet, som alltså endast berör statens intäkter i form av direkta skatter som inkomstskatter, bolagsskatter och kapitalskatter. Med ”direkta skatter” förstås att den som bär skatten är samma person som betalar in den. ”Indirekta skat ter” bärs av en person men betalas in av någon annan, till exempel mervärdesskatt som betalas in av näringsidkaren men bärs av slut konsumenten.