Det saknas tydliga riktlinjer i artikel 126.2 a FEUF för att fastställa när ett budgetunderskott är undantagsvist och övergående. Den otyd liga utformningen av fördragsbestämmelsen gör det svårt att avgöra under vilka omständigheter en medlemsstat tillåts att bryta mot det strängt hållna budgettaket på tre procent av BNP. Denna otydlighet justerades till viss del av förordningen om förfarandet vid alltför stora underskott, som anger vissa riktlinjer. Underskott som ligger över referensvärdet om tre procent av BNP anses vara undantagsvisa och övergående när de härrör från en händelse utanför den berörda med lemsstatens kontroll. En definition av en allvarlig konjunkturned gång, som ett årligt fall på minst 2 procent av BNP, ändrades senare till att även omfatta betydligt mindre nedgångar i tillväxten.
Enligt artikel 126.3 FEUF ska kommissionen avge en rapport som reflekterar den medelfristiga ekonomiska utvecklingen, särskilt vad gäller potentiell tillväxt, genomförandet av Lissabonstrategin samt annan politik som ska främja forskning och innovationsutveckling. I praktiken innebär detta att alla sorters utgifter som uppstår i syfte att uppnå eller genomföra dessa målsättningar är avdragsgilla vid fast ställandet av vad som utgör ett alltför stort budgetunderskott. Mål sättningarna med Lissabonstrategin är extensiva och medlemsstater nas utrymme att dra av kostnader från det alltför stora underskottet är därför varken klart eller precist. På grund av den pågående finans krisen kunde inte målsättningarna i Lissabonstrategin nås och därför ersattes den av Europa 2020strategin med liknande syfte. Kommis sionen och Ekofin ska i sin bedömning av medlemsstaternas budgetar också beakta de kostnader som uppkommit vid genomföran det av pensionsreformer.
Om en medlemsstat misslyckas med att följa Ekofins beslut om allt för stora budgetunderskott så finns det ett begränsat antal verktyg för Ekofin att använda sig av för att försäkra sig om att dess beslut efterlevs. Ekofin kan begära att den Europeiska investeringsbanken omprövar sin utlåningspolicy beträffande den berörda medlemssta ten. Vidare kan Ekofin kräva att den berörda medlemsstaten depone rar ett räntefritt belopp hos EU tills dess att det alltför stora under skottet har justerats eller, som slutlig åtgärd, omvandla beloppet till ett bötesbelopp enligt artiklarna 126.9 och 126.11 FEUF.
Rådets omröstningssystem för att genomdriva budgetdisciplinen enligt Maastrichtfördraget var förhållandevis komplex. De föreskriv na sanktionsåtgärderna skulle antas med två tredjedelars majoritet i rådet enligt ett särskilt omröstningssystem där rösterna värderades enligt en särskild ordning och där den felande medlemsstatens röster avräknades. Detta system ändrades vid ikraftträdandet av Lissabon fördraget. Artikel 126.13 FEUF ska läsas tillsammans med artikel 238.3 a FEUF och innebär ett dubbelt omröstningssystem som träder ikraft den 1 november 2014. Enligt detta förfarande kommer kvali ficerad majoritet att definieras som åtminstone 55 procent av de del tagande medlemsstaternas röster i rådet, motsvarande åtminstone 65 procent av befolkningen i dessa stater. Detta omröstningssystem kan förebygga att de största medlemsstaterna vägrar att genomföra stabilitetspakten.
Ett särskilt förfarande föreskrivs i förordning 1056/2005 vid åläg gande av böter mot en medlemsstat som bryter mot stabilitetspak ten. Det första steget i detta sanktionsförfarande är en skyldighet att deponera ett räntefritt belopp hos kommissionen. Depositionen ska utgöras av en fast del om 0,2 procent av BNP, plus en rörlig del som motsvarar en tiondel av skillnaden mellan underskottet det år då detta var för stort, och referensvärdet om tre procent av BNP. Till dess att beslutet som fastställer ett alltför stort underskott har upphävts kan Ekofin besluta att intensifiera sanktionerna genom att kräva ytterligare depositioner. Sådana depositioner ska motsvara en tiondel av skillnaden mellan underskottet föregående år, och refe
rensvärdet om tre procent av BNP. De enskilda depositionerna får inte överstiga en övre gräns om 0,5 procent av BNP. Deponering arna omvandlas till böter efter två år om medlemsstaten fortsätter att överskrida gränsen.
Ekofin kan upphäva sanktionerna mot en medlemsstat fullt ut då det alltför stora budgetunderskottet har minskat. Om böter har beta lats av den berörda medlemsstaten kommer dock ingen återbetalning att ske. Den upplupna räntan på det deponerade beloppet tillfaller kommissionen, och avkastningen av bötesbeloppen ska distribueras mellan de medlemsstater som inte har ett alltför stort budgetunder skott i proportion till deras respektive del av dessa medlemsstaters sammantagna BNP.
Frågorna huruvida målsättningarna med stabilitetspakten var uppfyllda samt kriterierna avseende dess genomförande ställdes till EU-domstolen i mål C-27/04 Kommissionen mot Minister rådet. Detta är det enda mål som har anhängiggjorts vid EUdomstolen om tolkning av den ursprungliga stabilitetspakten. Tvisten uppstod efter det att Ekofin hade misslyckats med att genomföra stabilitetspakten i Tyskland och Frankrike vid mötet den 25 november 2003.
EUdomstolens avgörande centrerades kring de processrättsliga frågorna om genomförandet av stabilitetspakten. Den första frågan rörde lagligheten av en åtgärd som Ekofin vidtagit i förhållande till kommissionens rekommendation om sanktioner gentemot Tyskland och Frankrike. Kommissionen argumenterade övertygande att Eko fin endast kan anta rättsakter som uttryckligen anges i fördraget. Den andra frågan rörde Ekofins beslut att inte vidta åtgärder mot Tysk land och Frankrike. EUdomstolen konstaterade avseende den för sta frågan att Ekofin hade agerat olagligt då man gjorde avsteg ifrån stabilitetspaktens sanktionsförfarande. Vad gäller den andra frågan godtog inte EUdomstolen kommissionens hållning utan förklarade att medlemsstaterna bibehållit det yttersta ansvaret att avgöra om de önskade stå bakom kommissionens åtgärder för att minska under skotten. Avgörandet innehåller ingen bedömning av Tysklands och Frankrikes eventuella brott mot stabilitetspakten. Detta förklaras av att fördraget inte tilldelar EUdomstolen kompetens att undersöka om medlemsstaterna har alltför stora budgetunderskott. Detta fram
går av artikel 126.10 FEUF som anger att rätten att väcka talan enligt artiklarna 258 och 259 FEUF inte får utövas inom ramarna för artikel 126.1–9 FEUF. Denna bestämmelse ska läsas i ljuset av medlemssta ternas exklusiva kompetens på det finanspolitiska området.