Som en reaktion på finanskrisens omfattning har EU förslagit att reformera det nuvarande rättsliga regelverket avseende ekonomisk styrning. Vissa förslag kan komma att behandlas inom stabilitets praktens ramverk medan andra förslag kräver mer omfattande rätts liga förändringsåtgärder och möjligen även en ändring av fördraget. Dessa reformförslag kom man överens om på toppmötet inom Euro peiska rådet den 28–29 oktober 2010 för att undvika ännu en finan siell kris inom EU.
Förslagen kan komma att innebära en omfattande reform av stabi litetspakten. Ett tillkortakommande i den nuvarande stabilitetspak ten är att den endast riktar in sig på underskott och inte på brott mot bestämmelserna om skuldsättning. De nya förslagen inkluderar därför övervakning av statsskulderna och det kommer att bli möjligt att sätta in sanktioner mot medlemsstater som bryter mot skuldtaket om 60 procent av BNP. Reformförslagen kräver att medlemsstaterna minskar alltför stora statsskulder med en tjugondel per år. Med andra ord, om en medlemsstat har en 100 procentig skuld av BNP kommer de föreslagna reglerna kräva att staten minskar sin skuld med två pro cent per år till dess staten kommit ner till 60 procent av BNP.
Sanktionsförfarandet föreslås sätta igång tidigare än under de nu varande reglerna. Den bakomliggande tanken med detta är att EU ska kunna vidta förebyggande åtgärder om en medlemsstat antas få ekonomiska svårigheter vilka på sikt kan hota stabiliteten i euro området. De föreslagna ändringarna skulle möjliggöra för EU att införa stränga böter mot en medlemsstat som lånar och spenderar utanför sina ekonomiska förutsättningar. De föreslagna sanktionerna skulle vara tillämpliga på medlemsstater inom eurosamarbetet och på de stater som planerar att ansluta sig till samarbetet, inklusive Sverige (men undantaget Storbritannien och Danmark eftersom dessa stater inte deltar i EMUsamarbetet). Bötesbeloppets storlek vid brott mot skuldreglerna kommer att vara fastställt till 0,2 procent av BNP. Ett nytt genomförandeförfarande kommer också att intro duceras, kallat ”den omvända omröstningsmekanismen”. Förslaget innebär att kommissionens förslag om sanktioner kommer att antas om inte Ekofin med kvalificerad majoritet röstar ner förslaget. Detta förfarande fungerar omvänt mot de nuvarande bestämmelserna i sta bilitetspakten där Ekofin måste rösta med kvalificerad majoritet för att införa böter på basis av en rekommendation från kommissionen.
En skärpning av de bestämmelser som styr budgetunderskott har även föreslagits. En automatisk sanktionsmekanism kommer att eta bleras för brott mot budgetunderskottsbestämmelserna, vilket inne bär att en medlemsstat som bryter mot dessa måste avsätta medel motsvarande ett bötesbelopp på ett separat bankkonto. Om medlems staten misslyckas med att minska underskottet till EU:s gränsvärde
inom sex månader förlorar staten depositionen, om inte en majoritet av medlemsstaterna röstar för att avstå från böter. Enligt det nya för slaget kommer sådana bötesbelopp att avräknas från de medel som tilldelas medlemsstaten från exempelvis regionala stödfonder genom EU:s budget.
En annan omfattande reform som föreslås är att tilldela EU makt att kontrollera statsbudgetarna. Förslaget går ut på att medlemsstater nas budgetar ska granskas noga i ett så kallat likhetsgranskningsför farande (så kallad peer review). Den bakomliggande tanken med detta förslag är att förhindra att medlemsstaterna manipulerar sin statistik så som var fallet i Grekland. Medlemsstaterna skulle behöva doku mentera alla aspekter som påverkar budgeten – från revisionssystem och statistik till metodologi – för att förutse kommande händelsers påverkan på ekonomin så att deras prognoser ligger i linje med en gemensam EUstandard. För att uppnå detta föreslås att Eurostat stärks.
Den kontroversiella delen av reformpaketet handlar om att skapa en permanent krislösningsmekanism för att värna den finansiella sta biliteten i euroområdet som helhet. Kommissionen föreslår att man ska permanenta den ovan nämnda räddningsfonden (EFSF), som infördes vid Greklandskrisen och som endast gäller till 2013. Genom att införa dessa mekanismer strävar EU mot att undvika domino liknande kollaps i andra medlemsstaters ekonomier i händelse av en ny skuldkris i euroområdet.
Det är osäkert om EU kan förlänga ESFS efter år 2013 under de nuvarande rättsliga förutsättningarna. ESFS infördes med stöd av en solidaritetsklausul i artikel 122.2 FEUF, som medger räddningsåtgär der i form av finansiell assistans till en medlemsstat som står inför ”exceptionella omständigheter utanför dess kontroll”. Det finns ett flertal omständigheter som talar för att en fördragsändring är nöd vändig för att göra ESFS permanent och rättsligt bindande. Enligt gällande fördragsbestämmelser (särskilt artiklarna 123–125 FEUF) förbjuds ECB, de nationella centralbankerna och medlemsstaterna från att hjälpa varandra i ekonomiskt hänseende (så kallad bail out). Den nuvarande ordningen som ESFS baseras på skulle därmed kunna tolkas i strikt mening som tillfällig. En annan omständighet att beak
ta vid en eventuell utvidgning av ESFS är den tyska författningen och den kraftfulla tyska författningsdomstolen. Den tyska författningen ställer upp ett omfattande egendomsskydd och i rättsligt avseende innebär detta att eurons stabilitet måste garanteras. Förbudet mot katastrofhjälp i artikel 125 FEUF är avgörande för stabiliteten. Om inte fördraget ändras kan ESFS komma att anses oförenlig med den tyska författningen.
Det är osannolikt att den tyska författningsdomstolen skulle god känna en förlängning av ESFS baserad på artikel 122 FEUF eller infö randet av en mekanism som rör katastrofhjälp från skattebetalarna utan uttryckligt stöd i fördragen. Det föreligger en överhängande risk att den tyska författningsdomstolen skulle komma till slutsatsen att medlemsstaternas räddningsåtgärder är oförenliga med den tyska konstitutionen. Den tyska författningsdomstolens samtycke till den tillfälliga mekanismen efter det att den tyska regeringen åberopat
force majeure (det vill säga händelser som ligger utanför regeringens
kontroll) för att skydda euroområdet kan inte utvidgas och författ ningsdomstolen torde inte heller acceptera detta som grund för att etablera en ny EUinstitution.
För att göra ESFS permanent vore det därför nödvändigt att ändra fördraget. En positiv effekt av att inkorporera ESFS i fördra gets regelverk vore att det skulle gagna EMUsamarbetets rättsliga och finansiella trovärdighet. Det finns dock moraliska risker med att låta räddningsmekanismen bli permanent, eftersom det skulle kunna locka medlemsstater att bedriva en expansiv finanspolitik i vetskap om att EU kan rädda dem ur en eventuell statsfinansiell kris. För att minska de moraliska riskerna med en permanent räddnings mekanism skulle fördraget kunna ändras, så att stränga villkor slås fast för att bevilja medlemsstaterna tillgång till katastrofhjälp. För de fall då en medlemsstat kontinuerligt bryter mot bestämmelserna om budgetdisciplin krävs klara och precisa regler om sanktioner, såsom att dra in den aktuella medlemsstatens rösträtt i rådet och – under extrema förhållanden – att frysa dess medlemskap i EMU eller till och med utesluta medlemsstaten från EMUsamarbetet.
En fördragsändring som medför både ekonomiska och ickeeko nomiska sanktioner måste beslutas i enlighet med det ordinarie änd
ringsförfarandet. Det vore både tidskrävande och mödosamt att revi dera Lissabonfördraget och det skulle kunna skapa problem i vissa medlemsstater såsom Irland och Danmark, då folkomröstningar eller parlamentariskt godkännande krävs. Mot bakgrund av den instabila ekonomiska situation som råder – och risken att euron kollapsar – står man inför svåra politiska överväganden, såsom att bibehålla den nuvarande ordningen eller ändra fördragen i syfte att inrätta en fiskal union.