Kostnaden av att ingå i en valutaunion och därmed ge upp en själv ständig penningpolitik beror således dels på hur vanligt förekom mande det är med asymmetriska störningar (det vill säga hur ofta ett annat nationellt ränteläge än ECB:s hade varit gynnsamt) och dels på hur framgångsrikt man kan hantera den ekonomiska störningen med hjälp av finanspolitik. I mångt och mycket handlar det om hur stora de faktiska olikheterna inom EMU är.
ECB:s överordnade målsättning är prisstabilitet, med ett mål om en maximal inflationstakt på 2 procent. ECB har lyckats rela tivt väl med att hålla nere inflationstakten och den har tenderat att
konvergera inom EMU. Figur 1 visar inflationsutvecklingen för en rad EMUländer. Som framgår av figuren har inflationsgapet mellan EMU-länderna krympt sedan mitten av 1990-talet och är idag rela tivt litet. Skillnaden i inflationstakt var 2008 störst mellan Neder länderna, som hade den lägsta inflationstakten med en prisökning på 6,57 procent sedan 2005, och Slovenien, som hade den högsta infla tionstakten med en prisökning på 13,25 procent sedan 2005.
Om vi däremot studerar olikheterna när det gäller arbetskraftskost nader ser situationen annorlunda ut. Figur 2 illustrerar hur arbets kraftsindex förändrats över tiden för en rad EMUländer. Förändras arbetskraftskostnaderna i olika takt och i olika riktning påverkar det givetvis konkurrenssituationen mellan de olika EMUländerna och kan på sikt innebära att olika stimulansåtgärder behövs sättas in för
Figur 1. Inflationsutveckling inom EMU
Anmärkning: Valet av länder är baserat på de EMU-länder som hade den största spridningen i inflationstakt. Index år 2005=100.
att rätta till obalansen. Figuren visar att olikheterna är relativt stora och vid flera tillfällen går förändringarna i arbetskraftskostnaderna i motsatt riktning för de olika EMUländerna. Grekland har erfarit stor variation i arbetskraftskostnaderna och har sedan 2007 haft en kraftigare kostnadsökning än många andra EMUländer. För Frank rikes, Tysklands och Österrikes del är spridningen betydligt mindre och förändringar i arbetskraftskostnaderna följs åt.
För att ytterligare få en inblick i olikheterna inom EU kan man studera skillnader i ränteläge mellan de länder som fortfarande kan driva en självständig penningpolitik och de som inte kan det. Storbri tannien och Sverige är två gamla EUländer som inte är med i EMU. Figur 3 visar skillnaden mellan styrräntan i Storbritannien respektive Sverige och ECB:s styrränta. Endast vid två tillfällen har styrräntan i Sverige sammanfallit med ECB:s styrränta och vid tre tillfällen har
Figur 2. Förändringar i arbetskraftskostnadsindex för en rad EMU-länder
Anmärkning: Valet av länder är baserat på de EMU-länder som hade den största spridningen i arbetskraftskostnader. Källa: Eurostat (2010)
Pr
oc
en
tuell f
ör
ändring i inde
x
styrräntan i Storbritannien sammanfallit med ECB:s. Avvikelserna från ECB:s styrränta har vid många tillfällen varit betydande; över en procentenhet. För Sveriges del har styrräntan i princip legat under ECB:s styrränta sedan andra kvartalet 2004. Det går inte att ute sluta att medlemskap i EMU påskyndar integrationsprocessen och därmed minskar landsskillnaderna och behovet av avvikande ränta, vilket skulle kunna förklara skillnaderna i räntepolitik. Det kan inte heller uteslutas att anledningen till att Storbritannien och Sverige valde att inte gå med i EMU är att de på något sätt skiljer sig från de EUländer som valde att gå med, och att det är dessa skillnader som motiverar en avvikande räntepolitik. Men trots detta är det anmärk ningsvärt att Storbritannien och Sverige har valt en annan räntesats än den ECB valt för euroområdet de flesta kvartal sedan euron intro ducerades 1999.
Figur 3. Ränteskillnader Storbritannien – ECB och Sverige – ECB, sedan 1999
Anmärkning: Ränteskillnaderna anges kvartalsvis sedan 1999. Källa: Eurostat (2010)
Pr
oc
en
tenhet
er
Eftersom finanspolitiken spelar en viktigare roll i stabiliserings syfte för EMUländerna än för de länder som inte är med i EMU bör dessa disponera över ett större finansiellt överskott i de offentliga finanserna för att ha kapacitet att bedriva en expansiv finanspolitik vid ekonomiska kriser. Figur 4 åskådliggör utvecklingen av de offent liga överskotten för EMU, EUländerna utanför EMU samt Sverige sedan 1995. Som framgår av figuren är det inte fallet att EMU-län derna har haft ett större offentligt sparande än övriga länder. Innan medlemskapet i EMU 1999 var det offentliga sparandet dock något högre bland de blivande EMUländerna än bland de länder som inte gick med i EMU. Detta beror sannolikt på de krav på fiskal disciplin som ställdes på länderna för att få gå med i EMU. Sedan 2003 har det offentliga sparandet dock varit högre i de länder som inte är med i EMU. Sverige har, som framgår av figuren, ett i europeiskt perspek tiv högt offentligt sparande.
Figur 4. Överskott i offentliga finanser, 1995–2009
Anmärkning: Notera att Sverige ingår i länder utanför EMU och därför driver upp kurvan för länder utanför EMU.
Källa: Eurostat (2010)
Pr
oc
en
t a
v BNP
Har EMUländernas blygsamma offentliga sparande, eller avsak naden därav, gjort att de haft mindre utrymme för att bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik? Ett sätt att studera hur fram gångsrikt ett land är i att stabilisera sin ekonomi är att titta på skill naden mellan faktisk BNP och den långsiktigt hållbara BNPnivån, det vill säga outputgapet. Ett negativt outputgap innebär att faktisk BNP understiger den långsiktigt hållbara. Outputgapet beror givetvis på konjunkturläget, men givet att konjunkturläget varit någorlunda det samma i de jämförda ländergrupperna kan skillnader i outputgap ge en fingervisning om hur effektiv den förda ekonomiska politiken varit. Outputgapet för EMUländerna, EUländerna utanför EMU och Sverige illustreras i figur 5 från 1995 till 2011. Från figuren kan man inte utläsa att EMUländerna systematiskt haft en lägre BNP än den potentiella, även om outputgapet sedan 2003 varit mer negativt för EMUländerna än för de EUländer som inte är med i EMU. Man
Figur 5. Outputgapet, skillnaden mellan faktisk BNP och potentiell långsiktig BNP
Källa: OECD, Economic Outlook (2010)
Pr
oce
kan inte dra slutsatsen att EMUländerna systematiskt missgynnats av att inte kunna föra en självständig penningpolitik.
Det förekommer ekonomiska skillnader inom EMU. Om dessa är så betydande att de kommer att skapa friktioner för EMUsamar betet är svårt att avgöra. Än så länge finns det inga tecken på att det gått systematiskt sämre, eller bättre, för EMUländerna än för de län der som stått utanför EMU. Som tidigare påpekats har EMU:s för sta 10 år kännetecknats av ett internationellt gynnsamt ekonomiska läge som säkert hjälpt EMUsamarbetet. Kanske det är först nu i och med finanskrisen och dess efterverkningar som problemen med ett monetärt samarbete utan transfereringsmöjligheter börjar göra sig gällande. Frågan är dock om en fiskal union är lösningen.