I forskningen om attityder till euron brukar skillnad numera göras mellan länder som har, respektive inte har, euron som valuta. Där utöver finns det två huvudgrupper av förklaringar till attityder till euron: sådana som har att göra med ekonomi och sådana som har att göra med identitet. Dessa två huvudgrupper av förklaringar åter finns ofta i någon form när det gäller politiska attityder, och hän förs vanligen tillbaka till David Eastons banbrytande forskning om politiskt stöd på 1960- och 1970-talen. Easton klargjorde en skillnad mellan vad han kallade specifikt respektive diffust politiskt stöd. Den första varianten grundades i utilitaristiska (eller egennyttiga) upp fattningar, medan den andra handlade om en mer emotionell, eller känslomässig, grund för politiskt stöd. I fråga om euron handlar eko nomiska förklaringar mer om egennytta, medan människors identi fikationer och samhörighetskänslor tillhör kategorin känslomässiga förklaringar. Det här är också två klassiska förklaringar till stöd för den europeiska integrationen som sådan, något som vidareutvecklats och testats av flera forskare, inte minst Matthew Gabel.
Om vi börjar med att titta på resultat av studier som skiljer mellan EUländer i och utanför eurozonen, så visar det allmänna mönst ret att medborgare i länder som har infört euron som valuta är mer positiva till euron än medborgare i länder utanför eurozonen. Detta mönster stämmer också med de resultat vi såg ovan. I princip alla euroländer låg över EUgenomsnittet i fråga om andelen medborgare som var för EMU och euron.
Om vi går vidare till ekonomiska förklaringar så är en grunduppfatt ning att medborgare i länder vars nationella ekonomiska situation är svag kan förväntas vara mer positiva till euron än medborgare i länder med en stark nationell ekonomi. Här har dock nyare forsk ning, bland annat den som redovisades av Susan Banducci, Jefferey Karp och Peter Loedel 2009, visat att åsiktsmönstret ser helt olika ut i länder i och utanför eurozonen. Inom eurozonen är människors bedömningar av den nationella ekonomin viktiga för att förklara deras åsikter om euron. Där är människor med positiva uppfattning ar om den nationella ekonomin också mest positiva till euron. Det är ett rimligt resultat eftersom dessa personer kan tänkas uppfatta att euron fungerar som tänkt. Omvänt leder negativa uppfattningar om den nationella ekonomin, exempelvis uppfattningen att priserna har höjts kraftigt, till mer negativa åsikter om euron i dessa länder. En viktig poäng här är att det oftast inte är det faktiska ekonomiska läget – så som det kan mätas genom olika makroekonomiska mått – som spelar roll för opinionen, utan just hur medborgarna uppfattar sitt lands ekonomiska situation.
I länder utanför eurozonen visar sig uppfattningar om den natio nella ekonomin inte alls vara så avgörande som kunde ha förväntats. Den teoretiska förväntningen var att människor i länder utanför zonen skulle bli mer positiva till euron om deras länder hade en svag ekonomisk utveckling eller hög inflation. Men betydelsen av ekono miska faktorer visar sig alltså i flera studier ha en låg förklaringskraft i dessa länder, och i vissa fall kan faktorer som hög inflation snarast ha en negativ effekt på inställningen till euron. I stor utsträckning kan detta tolkas som att människor utanför eurozonen inte uppfattar att ett införande av euron nödvändigtvis skulle bidra positivt till lan dets ekonomiska situation. Det kan i sin tur bero på att ekonomiska
cykler inte naturligt kopplas till euron utan ofta uppfattas som mer internationellt betingade. Likaså spelar det in om nationella politiker har försökt att argumentera för euron som lösning på en försämrad ekonomisk situation eller snarare framställt EU som en del av pro blemet.
Det för oss över till identitetsförklaringar. Människor är inte enbart rationella och egennyttiga varelser, inte ens när det gäller en sak fråga som euron med en så tydlig ekonomisk koppling. Många olika studier har tidigare visat att just mer känslomässiga värderingar av olika slag ofta får betydelse för politiska och ekonomiska uppfatt ningar. Ett exempel på detta är begreppet moralisk ekonomi som kom mit att användas flitigt inom forskning om politisk sociologi, bland annat av forskare som Stefan Svallfors och Steffen Mau. Det finns också många andra studier av politiska attityder och val som visar att människor inte bara röstar med plånboken utan att värderingar och känslo mässiga aspekter spelar in.
För att återkoppla till attityder gällande euron, så har identitets förklaringar här visat sig vara av stor betydelse. I ämnesfältet eko nomisk psykologi genomfördes innan eurons införande flera olika studier av Anke MüllerPeters, som visade att just en stark natio nell identifikation var en av de viktigaste förklaringarna till varför vissa människor kände ett starkt motstånd mot att införa euron som valuta. I en vidareutveckling av denna forskning i ljuset av det första decenniets erfarenheter har Susan Banducci med flera också visat att identifikation är en viktig faktor för att förstå skillnader i åsikter om euron. Bland människor utanför eurozonen innebär en stark natio nell identifikation vanligen en mer negativ uppfattning om euron, medan en stark europeisk identifikation hänger samman med en mer positiv inställning. För människor inom eurozonen har inte längre den nationella identifikationen någon betydelse, medan de som har en stark europeisk identifikation är fortsatt mer positiva till euron.
Så här långt vet vi att det allmänna stödet för EUmedlemskap är starkt och stabilt, och att attityderna till euron är övervägande positiva i de länder som redan har infört euron som valuta, samt att den nationella identiteten som förklaring till motstånd till euron verkar försvagas över tid i dessa länder. Men som vi uppmärksammade i inledningen till detta kapitel finns det samtidigt en ganska stor tveksamhet till att den europeiska integrationen ska breddas och fördjupas utöver ramarna för det nuvarande samarbetet. Det sistnämnda för oss över till bokens huvudtema och vår fråga om medborgarnas inställning till att införa en fiskal union på EUnivå. Inga opinions undersökningar har hittills frågat medborgarna direkt om de är för eller mot en fiskal union inom EU. Däremot ställs flera indirekta frågor som på olika sätt närmar sig ämnet. Ett första exempel är undersökningar av vilka sakfrågor som européerna anser ska vara prioriterade områden för EU:s arbete i framtiden, och vilka områden som EU:s budget fram förallt bör satsas på.
I ljuset av den annalkande ekonomiska krisen 2008, är det kanske inte speciellt förvånande att Eurobarometern det året visade att euro péerna angav ekonomisk tillväxt (38 procent) respektive arbetslöshet och
sociala frågor (36 procent) som de viktigaste områdena att använda
den Europeiska Unionens budget till. Som figur 3 visar hamnade även andra sociala frågor, som hälsa och utbildning, högt upp på lis tan. Problemet är förstås att EU:s budget är mycket liten jämfört med medlemsstaternas egna budgetar. Det är svårt att se på vilket sätt en sådan omprioritering i EUbudgeten verkligen skulle kunna ge någon form av resultat.
budget huvudsakligen ska användas till (procent)
Källa: Eurobarometer 70, 2008. Frågan lyder: ”Och hur skulle du önska att EU:s budget användes?” Ange vilka områden du prioriterar.
Men siffrorna pekar hur som helst på en ökad förväntan bland Europas medborgare att EU ska engagera sig i dessa sociala frågor. De flesta av de sociala frågorna ligger utanför EU:s nuvarande ansvarsområden, inte minst när det handlar omsatsningar som kräver mer omfördel ning av resurser. Men de skulle kunna komma att bli mer aktuella på EUnivå om utvecklingen leder till en fiskal union. Samma förväntan syns i svar på annorlunda formulerade frågor, till exempel gällande vilka sakområden som EU:s institutioner borde stärka sina insatser på i framtiden. Högt på medborgarnas prioriteringslista hamnar då sociala frågor. Bara energifrågor, brottslighet och immigration prio riteras av några procentenheter fler svarande.
Så långt kan det alltså tyckas som om det finns visst stöd hos de europeiska medborgarna för europeisk samordning på områden som definitivt skulle förutsätta en mer gemensam fiskal politik. Frågan är dock om svaren pekar i samma riktning när frågor ställs som mer konkret pekar på vilka förändringar som i så fall skulle krävas, exem pelvis gällande finansieringen eller en förändring av vilken nivå (den
nationella eller EU) som ska fatta beslut i avgörande frågor. Euro barometerundersökningarna ställer frågor om vilken beslutsnivå som medborgarna föredrar för en lång rad politikområden. Figur 4 visar att de sakområden som över hälften av alla européer vill att EU ska fatta beslut om är sådana där EU redan idag har kompetens att fatta beslut, exempelvis miljö, konkurrensrätt och olika säkerhetsfrågor. Däremot hamnar frågor som pensioner, skatter, social välfärd, utbild ning och hälsa längst ned på listan. Knappt en tredjedel av européerna anser att dessa frågor borde beslutas om på EUnivå. Istället vill en stor majoritet att detta ska fortsätta att vara den nationella regering ens ansvar. Pensionsfrågorna utgör det område som den allra största andelen medborgare vill ha kvar på nationell nivå. Dessa behandlas mer utförligt i Mats Perssons kapitel i denna bok.
Figur 4. På vilken nivå (nationell eller EU) bör beslut fattas inom följande områden (procent)
Källa: Eurobarometer 70, 2008. Frågan lyder: ”Vänligen ange för vart och ett av följande områden om du anser att beslut bör fattas av (nationella) regeringen eller gemensamt inom EU?”.
De förväntningar som framskymtat tidigare, på att EU ska prioritera sociala frågor, motsvaras med andra ord inte av en vilja att faktiskt överföra beslutsrätten i dessa frågor till EU. Värt att uppmärksamma är också det stora motståndet mot att EU ska besluta om skatter, vilket gör det svårt att hävda att det finns ett medborgerligt stöd för en fiskal union inom EU.
Ett annat sätt att närma sig frågan om medborgerligt stöd för en fiskal union är att pröva idén om gradvis harmonisering av välfärds system och skatter. Eftersom ingen precisering görs av hur en sådan harmonisering skulle kunna tänkas komma att se ut, eller vilken form av konsekvenser och förändringar det skulle kunna innebära i prakti ken, får frågeställningen betraktas som mycket milt formulerad. Inte ens med denna mildare formulerade fråga hittar vi något starkare stöd bland Europas invånare för en ökad harmonisering. I tabell 1 syns att endast 16 procent av européerna uppger att de är starkt för en harmonisering av skattesystemen, medan något fler, 21 procent, är starkt för en harmonisering när det gäller de sociala välfärdssyste men. Räknar vi även in de personer som väger något över till att vara för en sådan harmonisering kommer vi däremot upp över 50 procent. Men det är onekligen ett svagt stöd eftersom frågan inte heller har gett utrymme för något svarsalternativ i mitten.
Inte oväntat är skillnaderna i uppfattning också mycket stora mel lan olika länder. Störst stöd för en harmonisering på skatteområdet finns i Ungern, tätt följt av Rumänien, Slovenien och Cypern. I dessa länder är mellan 25 och 30 procent av invånarna starkt för en har monisering. Störst andel personer som är mot en harmonisering av skattesystemen finns i Storbritannien (31 procent), följt av Nederlän derna, Finland och Danmark.
och skattesystem i EU (procent)
Skattessystem Sociala välfärdssystem
Starkt för 16 21 Något för 39 45 Något mot 24 18 Starkt mot 11 9 Vet ej 10 7 Summa procent 100 100 Antal svarande 26 618 26 618
Källa: Eurobarometer 70, 2008. Frågan lyder: ”Idag är varje EU-medlemsstat ansvarig för sitt eget sociala välfärdssystem (skattesystem). I vilken utsträckning skulle du vara för eller mot en harmonisering av sociala välfärdssystem (skatte- system) inom EU?”
Riktar vi ljuset mot en harmonisering av välfärdssystemen blir det ännu tydligare att de öst och centraleuropeiska länderna har högst andel invånare som är starkt för en sådan utveckling. Ungern ligger i toppen (41 procent), och Rumänien, Bulgarien, Slovakien har alla över 30 pro cent av invånarna som är starkt för en harmonisering av välfärdssyste men. Starkast motstånd finns återigen i Finland (27 procent), Storbri tannien, Nederländerna och Danmark (20 procent). Svenskarna intar i bägge dessa fall en ganska genomsnittlig position.
Vad som märks är att medborgare i länder med en god ekonomisk situation och/eller generösa välfärdssystem är mest tveksamma till en harmonisering av skatter och välfärdssystem. Det tyder på att det här finns ett inslag av egenintresse hos dem som svarat. Invånare i länder där stödet för harmonisering är svagt skulle i allmänhet för lora ekonomiskt på en sådan utveckling, medan invånare i flera av de länder där stödet är starkare troligen skulle gynnas. Däremot finns här inget tydligt mönster som tyder på att just invånare i länder som har euron som valuta skulle vara mer för en harmonisering än andra. Detta trots att diskussioner om nödvändigheten av en ökad harmoni sering rimligen borde ha kommit längst där. Fortfarande är dock inte skillnaderna större än att vi kan utgå ifrån att även andra faktorer än den beräknade egna nyttan av en ökad harmonisering har betydelse för människors åsikter. För att bättre förstå det motsägelsefulla i att
människor gärna ser ett tydligare EUengagemang, men samtidigt har svårt att att acceptera harmonisering av skatter och välfärdssys tem, kan vi dra nytta av den forskning som finns om de olika stegen i en samhällsbyggnadsprocess. Vi kan se på vilket sätt en utveckling mot en fiskal union i Europa passar in i ett sådant resonemang.