Det fanns endast ett fåtal fördragsbestämmelser i Romfördraget som rörde skattefrågor, och dessa var alla formulerade negativt. Trots att ett flertal fördragsändringar har ägt rum, såsom den Europeiska enhetsakten (1985), Maastrichtfördraget som upprättade den Euro peiska unionen (1993), Amsterdamfördraget (1999), Nicefördraget (2003) och Lissabonfördraget (2009) finns det fortfarande ingen rättslig grund för att inrätta en fiskal union.
Artikel 3 FEU anger en lång rad målsättningar för EU. En av dessa är inrättandet av EMUsamarbetet, vars valuta ska vara euron. Detta förstärks ytterligare i artikel 3 c FEUF som anger att EU ska ha exklu siv kompetens avseende den monetära politiken för de medlemsstater som medverkar i eurosamarbetet. Lissabonfördraget anger samtidigt att kompetensen ska vara delad mellan EU och medlemsstaterna på vissa områden (till exempel på miljöområdet och energiområdet). Mot denna bakgrund är det värt att notera att den monetära politiken faller inom EU:s exklusiva kompetens. Med andra ord har medlems staterna överlämnat sin kompetens avseende den monetära politiken till EU, i synnerhet till den europeiska centralbanken (ECB). Samti digt har de behållit exklusiv kompetens avseende finanspolitiken.
Även om penningpolitiken brukar anses vara nära förknippad med finanspolitiken framgår inget om den senare, vare sig i artikel 3 FEU eller artikel 3 FEUF. Vad gäller ekonomiska frågor anger arti kel 2.3 FEUF att medlemsstaterna ska samordna sina ekonomier och
sin syssel sättningspolitik i enlighet med det som anges i fördraget. Följaktligen har EU viss kompetens över dessa områden. Samma bestämmelse förhindrar dock att anta sådan lagstiftning som kräver harmonisering av medlemsstaternas lagar och förordningar på dessa områden.
Enligt artikel 5 FEUF ska medlemsstaterna samordna den eko nomiska politiken inom EU. För detta ändamål har rådet tilldelats kompetens att upprätta ekonomiskpolitiska riktlinjer för medlems staterna. Därtill anges specifika åtgärder som ska vara tillämpliga på de medlemsstater som har euron som valuta. Därmed står det helt klart av ordalydelsen i de nämnda fördragsbestämmelserna att EU inte har som målsättning att inrätta en fiskal union. Ett rättsligt ram verk ska inrättas för att samordna den ekonomiska politiken i med lemsstaterna, dock ska detta inte omfatta skattepolitiken.
Avsnitt 7, kapitel 2 FEUF behandlar frågor som rör indirekt be - skattning i medlemsstaterna (moms och punktskatter). En indirekt referens till skattefrågor återfinns i kapitel 3 som anger en rättslig mekanism för att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning. Artikel 114 FEUF anger här att Europaparlamentet och rådet enligt det ordi narie lagstiftningsförfarandet (i artikel 294 FEUF) får anta åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagar, i syfte att etablera och bibehålla den inre marknaden. Samtidigt anges att bestämmelsen
inte ska tillämpas i fråga om skatter och avgifter. Man skulle kunna
argumentera att en full harmonisering av skatter och avgifter är grundläggande för stabiliteten och bevarandet av EMU, och att det därmed finns ett behov av att föra EU mot en fiskal union. Detta kan dock inte göras med utgångspunkt från artikel 114.2, eftersom FEUF uttryckligen anger att bestämmelsen inte ska tillämpas på skatter och avgifter. Vad gäller harmonisering av indirekta skatter och avgifter anger artikel 113 FEUF att rådet ska besluta med enhällighet efter att ha samrått med Europaparlamentet.
En annan indirekt fördragsbestämmelse om skattefrågor återfinns i artikel 352 FEUF (den så kallade flexibilitetsklausulen), som anger att när fördraget inte uttryckligen anger de nödvändiga befogenheterna att uppnå någon av EU:s målsättningar, ska rådet enhälligt efter att ha konsulterat Europaparlamentet anta lämpliga åtgärder. Även om
harmonisering på skatteområdet inte är ett uttryckligt fördragsmål skulle man kunna argumentera för att det måste finnas någon form av samordning eller harmonisering i detta avseende för att säkerställa bevarandet av den inre marknadens funktion och effektivitet. Det bör återigen påminnas om att denna möjlighet är undantagen från artikel 352.3 FEUF som anger att åtgärder baserade på bestämmel sen inte ska omfatta harmonisering av medlemsstaternas lagar eller förordningar på områden där fördraget uttryckligen undantagit har monisering.
Även inom vissa specifika delar av EU:s kompetens som rör skatter krävs enhällighet. Till exempel när det gäller miljöfrågor ska de mål sättningar som återges i artikel 191 FEUF beslutas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, dock anger artikel 192 FEUF uttryckligen att rådet ska överlägga enhälligt med särskild hänsyn till ”bestäm melser av skattekaraktär”.
Samtliga bestämmelser som rör samordning eller harmonisering av skatter kräver enhällighet i rådet. Lissabonfördraget innehåller dock en mekanism som gör det möjligt att omvandla kravet på enhällighet till kvalificerad majoritet (så kallad passerelle). Enligt artikel 48.7 FEU får Europeiska rådet besluta att bemyndiga rådet att agera med kva lificerad majoritet då fördraget har angivit att rådet ska besluta med enhällighet. Det är på samma sätt möjligt att omvandla det särskilda lagstiftningsförfarandet till det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Dessa bestämmelser, som innehåller särskilda skyddsmekanismer, gör inte undantag för skatteområdet.
Bestämmelserna ger dock inte möjlighet att etablera en fiskal union. De anger endast ett begränsat rättsligt ramverk för att samordna skat tepolitiken i medlemsstaterna. Varken FEU eller FEUF anger uttryck ligen att inrättandet av en fiskal union skulle vara ett fördragsmål.
Slutsatsen blir alltså att det står klart att inrättandet av en gemen