av Åsa Hansson
Inom en monetär union är penningpolitiken centraliserad och växel kursen fastlåst. Det innebär att räntan och växelkursen inte kan an passas till det specifika ekonomiska läge som råder i en viss del av den monetära unionen. Penningpolitiken kan således inte differen tieras och användas för att mildra störningar som slår mot en del av valutaunionen, eller som drabbar skilda delar av valutaunionen olika hårt. För att kunna jämna ut de skillnader i produktion och arbetslöshet som dessa störningar kan ge upphov till inom en union, besitter alla befintliga monetära unioner – utom EMU – möjligheten att transferera resurser inom unionen.
Är det möjligt för EMU att överleva utan transfereringsmöjlig heter att utjämna skillnader med? Diskussionerna kring behovet av någon form av transfereringsmekanism, det vill säga någon form av fiskal union, pågick redan innan euron introducerade 1999. Finans krisen och problemen i en rad länder, däribland Grekland, har åter aktualiserat diskussionen.
Åsikterna kring EMU:s överlevnadschanser utan en fiskal union går isär både vad det gäller behovet av och hur långtgående det eventuella fiskala samarbetet måste vara. Många framstående eko nomer, däribland den amerikanske professorn Martin Feldstein, var kritiska till EMU innan euron introducerades och såg små över levnadschanser för en monetär union utan fiskala transfererings möjligheter som kunde utjämna de olikheter som förr eller senare skulle uppstå. En del, exempelvis professor Paul De Grauwe, har gått så långt att de propagerar för en politisk union med stora över
nationella befogenheter som sträcker sig även utanför den ekono miska sfären och inkluderar legala, sociala och kulturella aspekter. Anledningen till detta är att olikheter mellan EMUländerna även på dessa områden skapar asymmetrier som underminerar unionens existens. Exempelvis får länder med lägre löneutveckling än andra konkurrensfördelar, vilka i förlängningen kan leda till en negativ löneutveckling inom EMU. Detta eftersom länder pressar ner lönen i försök att vinna konkurrensfördelar, med eventuell deflation som följd. För att motverka detta rekommenderas den nationella löne sättningen ersättas av en centraliserad lönepolitik på EMUnivå. Enligt detta synsätt krävs det således en långtgående politisk och fiskal union för att EMU ska överleva.
Många andra, och lika framstående, ekonomer och politiker, där ibland den franske professorn Charles Wyplosz, anser inte att det finns politiskt mandat för ett långtgående fiskalt samarbete utöver de rådande fiskala krav som stabilitets och tillväxtpakten och Maast richtfördraget ställer. De menar att ett fördjupat fiskalt samarbete skulle leda till en förtroendekris snarare än att hjälpa EMU. Istället bör befintliga institutioner inom EU förbättras och de krav på fis kal disciplin som ställs verkligen följas (se kapitlet av Bergman och Jonung för detaljer kring hur detta kan göras). Denna hållning är även kommissionens, som i sin utvärdering av det första decenniet med EMU drar slutsatsen att ”radikala reformer av EMU:s institu tioner inte är önskvärda för tillfället, istället bör de befintliga institu tionerna och strukturerna förstärkas”.
Onekligen har euron och EMU överlevt i 10 år. Många bedöma re anser dessutom att eurons första 10 år varit en framgång. Flera utvärderingar av EMU:s första decennium finner heller inget stöd för ett behov eller en önskvärdhet av ett långtgående fiskalt samar bete. Under de första 10 åren har det inte funnits någon tendens till ett utökat fiskalt samarbete mellan EMUländerna, snarare det mot satta, med divergerande fiskal politik inom EMU. Eurons första 10 år sammanföll visserligen med en period som kännetecknats av ett eko nomiskt gynnsamt läge, och många skeptiker menar att en kris krävs för att nästa steg i den ekonomiska integrationsprocessen ska kunna tas och en fiskal union inrättas (vilket skulle innebära att man tog
ett steg uppåt i Bela Balassas trappa, se Gustavssons kapitel). Det är kanske först nu, efter finanskrisen och med statsfinansiella problem inte bara i Grekland utan i en rad andra medlemsländer, som konse kvenserna av att inte ha någon form av centraliserad riskfördelnings mekanism börjar märkas. Det fiskala samarbetet har också fördjupats sedan krisen, bland annat genom införandet av stabiliseringsmeka nismen – som kan ses som ett embryo till en fiskal union – och lag stiftningspaketet om förbättrad budgetdisciplin och övervakning (se Seyads kapitel för detaljer kring detta).
I detta kapitel diskuteras om de krav på statsfinansiell disciplin som stabilitets och tillväxtpakten och Maastrichtfördraget ställer är tillräckliga för att EMU ska överleva, eller om det krävs någon form av omfördelande mekanism som kan utjämna obalanser inom EMU, för att samarbetet ska fungera på sikt. Är det i så fall önskvärt att sam arbetet inom EMU utvidgas till att även omfatta ett mer långt gående fiskalt samarbete, och så fall i vilken utsträckning?
Kapitlet inleds med en diskussion kring huruvida EMU utgör ett optimalt valutaområde, samt de kostnader ett medlemskap i en monetär union kan medföra. Detta följs av en presentation av några ekonomiska indikatorer som ger en uppfattning om huruvida EMU medlemskapet varit till nackdel för de deltagande länderna så här långt. Därefter diskuteras om en fiskal union skulle mildra de pro blem som eventuellt kan uppstå när länder inte kan bedriva självstän dig penningpolitik. Sedan avhandlas hur en fiskal union bör utformas och finansieras för att inte leda till allvarliga incitamentsproblem. Slutligen avrundas kapitlet med policyrekommendationer om hur EMU:s samarbete bör fortskrida och vilken form av fiskal union som är önskvärd inom EMU.