Frågan är om det går att utforma en fiskal union som kan bedriva finanspolitik som inte är behäftad med de problem som nationell finanspolitik har, och som dessutom eliminerar riskerna för moral hazard.
En omfattande fiskal union med betydande transfererings och skatteindrivningsbefogenheter är inte EMU redo för. Det finns inget folkligt stöd för det och det är sannolikt inte heller önskvärt. Linda Bergs kapitel i denna bok redovisar européernas åsikter om på vil ken nivå beslut om olika kollektiva åtaganden bör fattas. EU:s med borgare anser inte att beslut om skatter och socialt skydd ska fattas gemensamt på EUnivå. Bland de kollektiva åtaganden där stödet för att beslut ska fattas på EUnivå är som lägst finns pensioner, beskatt ning och socialt skydd (se Bergs kapitel för detaljer).
Möjligtvis kan vissa transfereringsmöjligheter införas om de ut formas på ett sätt som är effektivt och som inger förtroende bland medlemsländernas befolkning. För att det ska vara fallet måste finans politiken på en centraliserad nivå först och främst undvika de ekono miskpolitiska problem som nationell finanspolitik inte lyckas undgå. Om de ekonomiskpolitiska problem som ger en trubbig finanspo litik på nationell nivå inte kan lösas på EUnivå är det poänglöst att instifta en centraliserad fiskal union. I många av de gamla EU länderna är förtroendet för EUpolitiker mindre än förtroendet för nationella politiker (även om det omvända gäller för många av de nya EUländerna), och valdeltagandet i EU:s parlamentsval är generellt sett mycket lägre än i inhemska parlamentsval.
Det finns heller ingen anledning att förvänta sig att EUpolitiker skulle lyckas bättre med att undgå de problem som politiker på natio nell nivå har i att bedriva effektiv finanspolitik. Tvärtom finns det anledning att förmoda att problemen skulle vara större på unions nivå, där avståndet mellan väljare och politiker är längre och där med möjligheterna att ställa politiker till svars för den förda politiken mindre (om detta, se Agnés kapitel i denna bok).
Dessutom måste risken för moral hazard elimineras för att en cen traliserad transfereringsmekanism ska vara önskvärd. Det får inte vara fallet att länder som misskött sin ekonomi erhåller transfere ringar centralt. Tillåts det minskar incitamenten att sköta sin eko nomi avsevärt och den monetära unionen riskerar att snabbt bli ett misslyckat projekt där länder i än högre grad har incitament att miss sköta sin ekonomiska politik.
Ett sätt att minska dessa problem är att utforma transfererings mekanismen som en automatisk stabilisator som är enkel att admi nistrera och därför undviker många av de politiska problemen. Som föreslagits av de spanska professorerna Oscar BajoRubio och Car men DíasRoldán kan försäkringen vara automatisk så till vida att den utlöses automatiskt vid en viss förändring i ett medlemslands sysselsättning eller arbetslöshet. Ett tänkbart sätt är att de medlems länder som drabbas av en asymmetrisk chock och därför erfar en stor förändring till det sämre i sysselsättning eller arbetslöshet erhåller de intäkter som drivits in i form av exempelvis försäkringspremier.
De länder som har en mindre förändring i arbetslösheten än genom snittet får däremot inget. Denna utformning innebär att intäkterna fördelas mellan de EMUländer som har en större förändring i syssel sättning eller arbetslöshet än genomsnittet för hela EMUområdet. För att undvika moral hazard bör försäkringen inte bekosta hela den kostnadsökning som störningen ger upphov till, utan de enskilda nationerna bör stå för en del av kostnaderna (en form av självrisk). För att utformningen ska vara enkel och automatisk bör inte trans fereringsmekanismen omfördela på lång sikt utan det som drivs in i form av premier varje år distribueras ut igen samma år. Risken med ett system där medel tillåts fonderas över tiden är att man förlorar automatiken i utformningen och öppnar upp för opportunistiskt be teende.
Fördelen med denna utformning är att den är automatisk och krä ver en liten administration och därför inte är utsatt för opportunis tiskt beteende. Nackdelen med denna utformning är att förändring ar i sysselsättning och arbetslöshet som utlöser utbetalningar inte behöver vara exogena eller orsakade av asymmetriska störningar utan kan vara orsakade av inhemska faktorer och självförvållade. Även om det finns fördelar med automatiken är det en nackdel att medel inte tillåts fonderas för att hantera allvarligare asymmetriska störningar som kan uppstå.
Ett alternativt sätt att utforma riskförsäkringen på är att överlåta den centraliserade finanspolitiken till självständiga ekonomer och inte till folkvalda EUpolitiker och på så sätt frikoppla den centra liserade finanspolitiken från den politiska processen. Det är centralt att en fiskal union i händerna på självständiga ekonomer endast ger undsättning vid exogena asymmetriska chocker, det vill säga icke självförvållade chocker som drabbar vissa regioner inom EMU, och inte löser in skulder till enskilda länder som misskött sin ekonomi. Självklart uppstår problemet att definiera vad som orsakat en asym metrisk störning och huruvida den är exogen eller inte. Självständiga ekonomer är troligtvis minst lika väl rustade som politiker att iden tifiera en chocks orsakssamband och är sannolikt mindre frestade att falla för opportunistiskt beteende.
då Greklands problem inte är orsakade av exogena asymmetriska chocker. Dilemmat med Grekland är svårlöst och kommer förhopp ningsvis inte att återupprepas, men kräver givetvis en lösning nu. Sta biliseringsmekanismen avhjälper troligen de mest akuta problemen (se Bergman och Jonungs kapitel för detaljer kring Greklandskrisen).
En stor fördel med en minimal fiskal union i händerna på själv ständiga ekonomer är att denna kan spela en central roll som över vakare. Bland annat kan denna myndighet se till att stabilitets och tillväxtpakten efterlevs och offentliggöra eventuella brister. Ekofin, EU:s ministerråd, har idag den uppgiften och rätten att beordra de av valutaunionens medlemsländer som har alltför stora budgetunder skott att inom en bestämd tidsperiod vidta åtgärder för att minska underskottet till en acceptabel nivå. Om länderna inte vidtar åtgär derna har Ekofin sanktionsmöjligheter och kan bötfälla länderna. Ekofin har dock visat sig vara en svag institution när det gäller att se till att stabilitets och tillväxtpakten efterlevs. Förhoppningsvis kom mer de lagförslag som lades fram i oktober 2010, om bland annat stärkt övervakning av finanspolitiken och reformering av stabilitets och tillväxtpakten, att antas.
Det är också uppenbart att de finansiella marknaderna inte är till räckligt välfungerade för att sända ut rätt signaler om enskilda länders finansiella stabilitet. En självständigt fiskal EUmyndighet med rätt att sanktionera kan spela en central roll, både när det gäller övervak ning av den statsfinansiella och finansiella stabiliteten och genom att fungera som garant för att kraven på fiskal disciplin verkligen efter levs. En fiskal EUmyndighet skulle exempelvis ha kunnat avhjälpa krisen i Grekland genom denna övervakande roll.
Det finns även andra sätt att hantera riskfördelningen som bör uppmuntras. Åtgärder för att arbetsmarknaden ska bli mer flexibel bör till exempel stimuleras. Likaså bör finansiell integration och ett diversifierat ägande uppmuntras. Ett lands välfärd avgörs primärt inte av asymmetrier i output utan av asymmetrier i inkomster. Även om dessa är korrelerade, innebär ett spritt ägande inom EU att asymme triska chocker slår hårdare mot output i ett land än mot inkomster na i landet. En chock som drabbar en region kan slå hårt mot output i den regionen, men om ägandet är väldiversifierat slår den inte lika hårt
mot regionens inkomster och konsumtionsnivå utan drabbar även andra regioners inkomster. De nya Basel III reglerna är ett steg i rätt riktning, med ökad samverkan gällande det finansiella regelverket och finansiell integration.