EMU är unikt så till vida att det är den enda monetära unionen både historiskt och i nutid, som saknar någon form av centraliserad finans politik på unionsnivå. Frågan som diskuterats i detta kapitel är om
det är möjligt för EMU att överleva utan någon form av fiskal union med transfereringsbefogenheter.
Jag anser varken att EMU är redo för en omfattande fiskal union med beskattningsbefogenheter eller att det är önskvärt. Anledning arna till detta är flera. För det första finns det väldigt litet som talar för att finanspolitik på EUnivå skulle lyckas bättre med att undgå de problem som nationell politik brottas med för att bedriva en effektiv finanspolitik. För det andra skulle en central omfördelningsmeka nism sannolikt leda till allvarliga problem med moral hazard och till att länder undviker att genomdriva nödvändiga men impopulära åtgärder för att stabilisera ekonomin – vilket på sikt förvärrar ekono min än mer och riskerar att försämra EMU:s konkurrenskraft.
För att EMU ska överleva är det dock viktigt att de krav på fiskal disciplin som stabilitets och tillväxtpakten ställer verkligen efterlevs, och att avvikelser från dessa krav sanktioneras. Det lagförslagspaket om ökad övervakning och skärpta regler kring fiskal disciplin som presenterades hösten 2010 är ett steg i rätt riktning. Stabiliserings mekanismen kan tolkas som embryot till en fiskal union med trans fereringsbefogenheter. Det kan även finnas anledning att införa en europeisk riskfördelningsmekanism på EUnivå för att hantera de obalanser som uppstår vid asymmetriska störningar. Denna riskför delningsmekanism måste dock utformas på ett sådant sätt att den undviker de problem som nationell finanspolitik inte lyckas undgå. Om dessa ekonomiskpolitiska problem inte kan lösas är det poäng löst att instifta en centraliserad fiskal union. Dessutom är det viktigt att en eventuell riskfördelning inte leder till att länder förväntar sig undsättning utifrån (så kallad moral hazard).
Ett sätt att kringgå eller minska dessa problem är att låta själv ständiga och oberoende ekonomer, och inte folkvalda EUpolitiker, administrera en centraliserad riskförsäkring på EMUnivå. På så sätt frikopplas den centraliserade finanspolitiken, i form av en europeisk riskförsäkring, från den politiska processen. För att undvika moral hazard är det centralt att försäkringen endast ger undsättning till nationer som drabbats av exogena asymmetriska chocker och inte löser in skulder eller transfererar till enskilda länder som misskött sin ekonomi. Självklart uppstår problemet att definiera vad som orsakat
en asymmetrisk störning och huruvida den är exogen. Självständiga ekonomer är troligtvis minst lika bra som politiker på att identifiera en chocks orsakssamband och är sannolikt mindre frestade att falla för opportunistiskt beteende. En stor fördel med en fiskal EUmyndighet, skött av självständiga ekonomer, är att denna kan spela en central roll som övervakare. Bland annat kan denna myndighet se till att stabili tets och tillväxtspakten efterlevs och offentliggöra och sanktionera eventuella brister. En självständig fiskal EUmyndighet bemannad med kvalificerad personal och med sanktionsmöjligheter, kan spela en central roll som övervakare av både den ekonomiska och den finan siella stabiliteten. Denna myndighet skulle således ta över en del av den inhemska finanspolitisken när det gäller stabiliseringspolitiken– vilken lyfts ut från den nationella finanspolitiken. Övrig finanspoli tik, som fördelningspolitik och hantering av inhemska externaliteter, bör förbli en nationell angelägenhet som inhemskt folkvalda politiker ansvarar för. På längre sikt kan den fiskala myndigheten på unionsnivå eventuellt utvidgas till att även administrera ett aktuariemässigt pen sionssystem inom EMU (se Perssons kapitel för en kritisk diskussion). Ett dilemma som dock kvarstår, och som potentiellt kan vara svår löst, är adverse selection. Lösningen på adverse selection är att göra försäkringen obligatorisk. För EMU:s del kan det dock vara svårt för medlemsländerna att komma överens om en gemensam försäkrings lösning som alla frivilligt vill ingå i. Erfarenheter från tidigare, inte minst när det gäller nuvarande krishanteringen, visar att det har varit svårt för medlemsländerna att enas om gemensamma åtgärder.
En fiskal myndighet på EMUnivå bör inte ges beskattningsbe fogenheter utan beskattning bör förbli en nationell angelägenhet. Finansieringen av riskförsäkringen bör istället vara premiebaserad, där premien antingen kan vara kopplad till ett land skatteintäkter eller BNI.
En mer utvecklad fiskal union finns det inget stöd för inom EU och är enligt min mening inte heller önskvärd i dagsläget. Istället bör andra, och minst lika bra, sätt att hantera riskfördelning uppmuntras. Åtgärder för att arbetsmarknaden ska bli mer flexibel bör till exempel främjas, likaså den finansiella integrationen och ett mer diversifierat ägande.
Åsikterna om huruvida det krävs en fiskal union för att EMU ska överleva går i sär. Bland akademiker som redan innan EMU:s start förutspådde att EMU hade små överlevnadschanser utan en fiskal union kan nämnas Martin Feldstein, se ”EMU and international conflict” (Foreign Affairs 76:6, 1997), och Benjamin Cohen i The
Geography of Money (Ithaca, NY: Cornell University Press, 1998),
Kathleen McNamara i The Currency of Ideas: Monetary Politics in the
European Union (Ithaca, NY: Cornell University Press, 1998), samt
David McKay i ”The political sustainability of EMU” (British Jour-
nal of Political Science 29:3, 1999). Även Paul De Grauwe är kritisk
till en monetär union utan en omfattande politisk eller fiskal union, se till exempel The Political Economy of Monetary Union (Cheltenham: Edward Elgar, 2001). I boken EMU: Prospects and Challenges for the
Euro (Chichester: Wiley, 1998), redigerad av David Begg, Jürgen von
Hagen, Charles Wyplosz och Klaus Zimmermann, finns flera artiklar som diskuterar de problem som kan uppstå i en monetär union utan transfereringsmöjligheter.
Bland dem som förespråkar en monetär union utan fiskala befogen heter finns bland andra kommissionen själv (European Commission, 2008:285), men även Lars Jonung och Martin Larch, i ”Improving fiscal policy in the EU. The case for independent forecasts”, (Econom-
ic Policy 21:47, 2006) och Charles Wyplosz, se ”Fiscal Policy: Institu
tions versus rules” (National Institute Economic Review 191:1, 2005). För nyare översikter kring debatten, se bland annat de som förfat tats av Marco Buti och Daniele Franco: Fiscal policy in economic and
monetary union. Theory, evidence and institutions (Cheltenham: Edward
Elgar, 2005), Sixten Korkman, Economic policy in the European Union (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2005) och Peter Wierts, Servaas Deroose, Elena Flores och Alessandra Turrini, Fiscal policy surveillance
in Europe (Houndmills: Palgrave, 2006).
För en översikt av konsekvenserna av en monetär union på svens ka och för Sveriges del kan nämnas Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16). Detta är en utvärdering inför EMU-omröstningen av vilka konsekvenser ett eventuellt svenskt medlemskap skulle få på
stabiliseringspolitiken i Sverige. Stabilitet och stabiliseringspolitik i EMU (SOU2001:62) är en annan offentlig utredning av konsekvenserna av ett monetärt samarbete.
För en diskussion kring optimala valutaområden se Robert Mun dells klassiska artikel från 1961 ”A theory of optimal currency areas” (American Economic Review 51, 1961), Ronald McKinnons artikel ”Optimal currency areas” (American Economic Review 53, 1962), och Peter Kenens artikel ”The theory of optimal currency areas”, i Mone-
tary Problems of the International Economy, redigerad av Robert Mundell
och Alexandre Swoboda (Chicago: Chicago University Press, 1969). Tamim Bayoumi och Barry Eichengreen har utvärderat hur väl EMU uppfyller kraven för att utgöra ett optimalt valutaområde i artikeln ”Ever closer to heaven? An optimal currency area index for European countries” (European Economic Review 41:3-5, 1997)
Det har gjorts ett antal utvärderingar av EMU:s första 10 år. Bland annat en av EUkommissionen, ”EMU@10: Successes and Challeng es after 10 years of economic and monetary union” (European Economy 2, Luxemburg: Office for Official Publications of the European Com munities), som drar slutsatsen att det inte finns något behov av en fiskal union. Kommissionen ser hellre att de regler som redan finns om fiskal disciplin verkligen efterlevs. Andra utvärderingar som pekar på EMU:s framgångar är de av Dermot Hodson, ”EMU and political union: What, if anything, have we learnt from the euro’s first decade?” (Journal of European Public Policy 16:4, 2009) och av Henrik Enderlein och Amy Verdun, ”EMU:s teenage challenge: What have we learned and can we predict from political science?” (Journal of European Public
Policy 16:4, 2009). Många andra menar dock att smekmånaden förr
eller senare kommer att vara över och att EMU då kommer att utsät tas för kraftiga påfrestningar om man inte har ett mer utvecklat fiskalt samarbete (se till exempel Paul De Grauwe ovan).
För detaljer kring förslaget om en automatisk riskförsäkring på EUnivå läs Oscar BajoRubio och Carmen DíasRoldáns artikel, ”Insurance mechanisms against asymmetric shocks in a monetary union: A proposal with application to EMU” (Recherches économiques
de Louvain 69, 2003).
skattepolitik behandlas i boken National Tax Policy in Europe: To be
or not to be?, redigerad av Krister Andersson, Eva Eberhartinger och
Lars Oxelheim (Berlin: Springer, 2007). Speciellt i kapitlet ”Free fac tor mobility and fiscal competition: Can the national welfare state survive in a ’United Europé’ ” av Åsa Hansson, behandlas de ekono miska för och nackdelarna av centraliserad skattepolitik på EU nivå. Även i EU, skatterna och välfärden. Europaperspektiv 2004 (Stockholm: Santérus), redigerad av Sverker Gustavsson, Lars Oxelheim och Nils Wahl, diskuteras EUintegrationens konsekvenser för skattepoliti ken. I artikeln ”Tax differences and foreign direct investment in the EU27” (Scandinavian Working Papers in Economics, 2010:3) av Åsa Hansson och Karin Olofsdotter finns belägg för att de nya medlems länderna framgångsrikt lyckats locka till sig investeringar på grund av en attraktiv skattepolitik, vilket i sin tur kan motivera nationell skattepolitik framför harmonisering.