När det rättsliga ramverket för att inrätta EMU togs fram beaktade man inte frågor som upplösning av EMU, uteslutning av enskilda länder, eller återtagande av EMUmedlemskapet på ett lands egen begäran. En av anledningarna till detta var att Romfördraget – till skillnad från Parisfördraget som inrättade Kol och stålgemenskapen – ratificerades av samtliga medlemsstater för en obestämd tidsperiod. EMU utgör en integrerad del av det ändrade Romfördraget och ska parna bakom Maastrichtfördraget förutsatte att EMU skulle överleva så länge som EU existerade.
En upplösning av EMU, eller ett uteslutande av enskilda med lemsländer från EMUsamarbetet, antogs i samarbetets inledande skede bara vara av teoretiskt intresse, liksom tanken att medlemssta ter skulle kunna återta beslutet att delta i EMU. Hållbarheten i detta antagande framstod som tveksam redan när förhoppningarna om ett godkännande av EU:s nya konstitutionella fördrag kollapsade 2004– 2005. Bristen på samordning mellan medlemsstaterna och EU:s insti tutioner bidrog till att Frankrike och Nederländerna förkastade det konstitutionella fördraget, vilket fick en negativ inverkan på eurons stabilitet. I samband med detta förekom även diskussioner i Italien om att överge EMUsamarbetet och återinföra liren som nationell valuta. Under den nu pågående finanspolitiska krisen har framtiden för EMU varit under ständig politisk diskussion. Om medlemsstater fortsätter att bryta mot stabilitetspaktens regler om budgetdisciplin skulle ett botemedel kunna hittas genom att undersöka de rättsliga förutsättningarna för att låta en medlemsstat frivilligt lämna EMU eller blir avstängd från samarbetet.
Före Lissabonfördragets ikraftträdande 2009 fanns det ingen rätts lig grund för en medlemsstat att lämna EUsamarbetet. Däre mot fanns det detaljerade bestämmelser i fördraget och andra rätts liga dokument som angav de villkor en medlemsstat måste uppfylla för att ansluta sig till EU. Artikel 49 FEU tillsammans med artikel 2 FEU anger minimivillkoren för att ansluta sig till EUsamarbetet. Köpenhamnskriterierna för antagande av nya stater till EU utvecklar dessa villkor, men de har inte inkorporerats i fördragen med hänsyn till att detta kunde äventyra samarbetet.
Efter det att en medlemsstat hade anslutit sig till EUsamarbetet saknades innan 2009 möjlighet att utträda eller stänga ute staten. Även om vissa rättsprinciper inom den internationella rätten kan åberopas som rättsmedel i detta sammanhang har inga sådana invändningar åberopats av någon EUmedlemsstat. I detta hänseende är införandet av en utträdesklausul i artikel 50 FEU ett betydande rättsligt verktyg för en medlemsstat som önskar utträda ur EUsamarbetet. Det bör dock nämnas att ett utträde medför kostnader och en förlust av de fördelar som EUsamarbetet ger upphov till.
finns inga fördragsbestämmelser för EMU motsvarande de som rör utträde ur EU-samarbetet. Artikel 50 FEU anger villkoren för utträde ur EU och de bör även kunna tillämpas på utträde ur EMU. Det finns stater utanför EUsamarbetet som använder euron som valuta men som inte är bundna av EUrätten. Rättsligt sett torde det vara möj ligt för en medlemsstat att utträda ur EU men att fortsätta använda euron som valuta, om man inte överenskommer om att även dra sig ur EMUsamarbetet.
Artikel 50 FEU gör en åtskillnad mellan ensidigt och framförhand lat utträde ur EU. Bestämmelsen anger att den berörda medlems staten och EU gemensamt får förhandla villkoren och omständighe terna för utträdet. Förhandlat utträde får verkställas innan utgången av den tidsfrist på två år som anges i artikel 50 FEU. Det är endast när rådet inte lyckas få till stånd kvalificerad majoritet eller samtycke från Europaparlamentet som en medlemsstat ensidigt får utträda, och då först efter utgången av tvåårsfristen, räknat från det att en önskan om utträde har delgivits EU. Med hänsyn till den omsorgsfulla orda lydelsen i artikel 50 FEU är det önskvärt att inte läsa in alltför mycket i fördragsbestämmelsen för att göra en åtskillnad mellan ensidigt och förhandlat utträde. Bestämmelsen utgör en rättslig grund för utträde ur EUsamarbetet i dess helhet – och inte från EMUsamarbetet spe cifikt.
Trots avsaknaden av en klar rättslig grund kan man tänka sig att ett utträde ur EMUsamarbetet skulle mötas antingen med lättnad eller med sorg, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Om utträdet är en konsekvens av ständiga brott mot stabilitetspakten, som skadar eurons stabilitet och renommé, kan övriga medlemssta ter väntas välkomna utträdet. Om däremot en medlemsstat med god ekonomi och ordning och reda i sina statsfinanser väljer att utträda från EMUsamarbetet skulle detta sannolikt inte uppskattas av de övriga euroländerna.
En extrem väg att hantera problem med efterlevnaden av stabi litetspakten vore att utesluta en felande medlemsstat ur eurosam arbetet, och låta medlemsstaten i fråga återgå till det första steget av EMUsamarbetet. I ett sådant scenario skulle medlemsstaten inte vara strängt bunden av reglerna om budgetdisciplin eftersom dessa
gäller först under det andra steget av EMUsamarbetet. Statens enda skyldighet i förhållandet till EMU vore att hålla den finansiella mark naden öppen för den gränsöverskridande fria rörligheten för kapital på den inre marknaden. Stater som uteslutits kan även koppla sina valutor till euron, under de villkor som EU:s växelkursmekanism ERM 2 ställer upp – ett frivilligt arrangemang för medlemsstater som önskar medverka i ett monetärt samarbete med euroländerna. Med en sådan lösning kan en utesluten medlemsstat fortsätta att medverka i Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och därmed delta i ECB:s allmänna rådsmöten, som fungerar som en mötesplats mellan euroländerna och övriga EUländer. Denna lösning kan vara mer tilltalande än ett fullständigt återtagande eller uteslutande ur EMUsamarbetet, eftersom medlemsstaten kan återansluta sig till EMUsamarbetet när den lever upp till konvergenskriterierna gäl lande bland annat inflation, ränta, finanspolitisk stabilitet, och en oberoende nationell centralbank.