Som boken är strukturerad kommer kärleksbesvikelsen, tvånget att resig-nera, i stor utsträckning att framstå som en prövning för huvudpersonens sorglösa attityd och till synes så ljusa livssyn (väl fångad i textens inled-ningsscen). Vi har sett att bokens titel i förening med mottot till den första delen antyder både ett kärleks- och ett utvecklingsmotiv. Till en början dominerar kärleksmotivet (den drabbande kärleken). Allt eftersom – i takt med jagets frustrationer, hans myckna tid för sig själv – träder dock tex-tens karaktär av utvecklingsroman i förgrunden (jfr speglingsscenen, håg-komsterna, dialogen med andra författare, den tilltagande desillusionen).
Ur författarens perspektiv tycks utvecklingsromanen ha tett sig som en lockande form för uttolkningen av den egna erfarenheten. Hylinger har själv talat om att han skrev boken för att ta reda på vart sju år av hans liv tagit vägen.42 I förhållande till läsaren fungerar ”vändningen inåt” snarast så att den väcker förväntningar på utveckling, på en rörelse fram mot vissa insikter. Dessa förväntningar infrias dock knappast på det sätt som läsaren tänker sig. Trots den vändning mot själviakttagelse och reflektion som kärleksupplevelsen initierar, innehåller texten mycket få generella, mer aforistiska formuleringar om kärleken eller livet i allmänhet (något som blir än tydligare om man bortser från citaten). Här finns några an-märkningar om kärleken som fix idé (s. 92) och om olyckan som tenderar att binda hårdare än lyckan (s. 124), mycket mer är det inte. Det som för-medlas är framför allt upplevelsen av den drabbande kärleken och konsten att – på ett tämligen konkret plan – lära sig leva med förlusten, saknaden, förgängligheten. Mer än att bjuda direkta visdomar gestaltas i romanen en upplevelse av livets dubbelheter och olika uttryck för levnadskonst eller självomsorg; det är främst själva den livshållning eller levnadskonst som
berättaren ger prov på som kommer att fungera som motmedel mot kär-leksfrustrationen. Utvecklingsromanen är således en modell som Hylinger nyttjar för att engagera läsaren i jagets rörelse, för att göra läsaren mottag-lig, men som han samtidigt förhåller sig ganska fritt till.
Begreppet ”självomsorg” är närmast hämtat från Michel Foucault som framhållit att den antika dygden att vårda sig själv, att ta hand om sig själv, i den filosofiska traditionen försummats till förmån för principen att lära känna sig själv.43 Man kan hävda att även hos Hylinger är denna aspekt rätt starkt betonad; att söka/känna sig själv är förvisso viktigt men grund-läggande är likaså förmågan till omsorg om det egna jaget (till exempel att vara uppmärksam på och hämta näring ur det vardagliga livet).
Låt oss konkretisera. Frapperande är huvudpersonens förmåga att tur-nera motgångar med gott mod. Den ”självmordsvinter” då Angelica med-delat att hon vill avbryta brevväxlingen skildras först som en tid då han slä-par sig upp med en suck varje morgon. Men strax följer en beskrivning av hur ändå lördagsmorgnarna erbjuder ett trivsamt interregnum med radio- lyssnande till ”Ring så spelar vi” och ”Svensktoppen” (s. 65ff.). Även när berättaren efter en dags skidåkning i fjällen leds att tänka på sin högst osäkra relation mynnar tankarna ut i en tapper attityd, en sorts förtröstan trots allt. Just den aktuella erfarenheten från skidspåret blir här något att hämta kraft och uppmuntran ur:
Så gick vi och la oss, och jag tänkte på min älskade som var långt borta och kanske aldrig skulle bli min. Jag visste inte hur det skul-le gå, och jag var sorgsen när jag tänkte på det. Det var inte myc-ket att göra. Det var väl inte mycmyc-ket annat att göra än att fortsätta efter bästa förmåga, tänkte jag, där jag låg och stirrade ut i mörk-ret på Sotaseter – det var väl bara att hålla på, som när man går upp på en jökel, med ett litet skavsår på hälen så att man känner att man lever, tills man äntligen är uppe i alla fall, i ljuset, och kan sätta sig ett tag i solen på toppen av jökeln och äta en apelsin, om vädret är sådant, och se på utsikten, innan den långa fina utförs- åkningen börjar […] (s. 148)
En mer programmatisk (och samtidigt lekfull) formulering får berättarens inställning i den redan citerade ”Dantedikten” med förgänglighetsmotiv:
Vinter är det – januari – men det går mot vår.
Raska steg i snön det tar vi medan tiden går.
Och glad i sitt sinn’ bör man va’, inte sant, och tryggt till Försynen lita
om än vägen tycks oss brant
”nel mezzo del cammin di nostra vita”. (s. 171)
Diktskrivandet kan i sig ses som ett uttryck för den positiva attityden och sättet att hantera motgångar. Ofta har detta skrivande uttryckligen funktionen att förströ eller muntra upp: ”[…] och jag rimmade en dikt för att mildra min sorgsenhet […]” (s. 51); ”När jag så hade uttryckt mitt vemod […] kände jag mig lättare till mods och återgick till mina vardags-göromål.” (s. 172f) Med sina ofta skämtsamma, mer eller mindre pekora-listiska nödrim har dikterna dessutom en självironisk dimension som gör att de bryter sig mot varje mer patetiskt stämningsläge. Följande dikt är på flera sätt karakteristisk:
Den smakade mig ingenting, den ölen på Töölönranta.
Och alla flickor vid borden omkring var skrämmande ointressanta.
Ingenting smakade mig ikväll, allting var aska för min blick.
Skada på en så vacker kväll.
Skada på ölet jag fick.
Jag reser min väg, det är min sorg, från henne jag älskar till Göteborg.
Ack, var gång jag såg henne mot mig gå – aldrig blev jag så berusad som då.
Så vad kan man göra, vad tar man sig till?
Jo, man reser tillbaks – ty man kan vad man vill.
Ja, jag reser tillbaka, sist som först – det var skada på så god törst! (s. 76f.)
Den muntra, lekfullt naivistiska tonen med associationer till Bellman
(passionen, törsten, askan) balanserar här den plåga som uttrycks. I dik-ten finns dessutom den typiska rörelsen från nedstämdhet mot tillförsikt och ny handlingskraft.
Just tekniken att bryta mer seriösa, patosfyllda passager med vardag- liga eller skämtsamma turneringar är överhuvudtaget karakteristisk för Ett långt farväl. Den kan nyttjas i enskilda stycken, så till exempel i föl-jande passage, där generella utvikningar om kärleken plötsligt får lämna plats åt något så trivialt som krogrekommendationer:
Man kommer ut, och man får se en hel del nytt, när man har en fix idé. I varje passionerat förhållande finns det väl ett inslag av fix idé. Men i ”kärlek med förhinder” hotar det inslaget att ta över-handen. Även jag reds av min fixa idé, liksom av äkta betagenhet i denna kvinna, som jag gjort till föremål för mina ömma käns- lor –. Det hade i alla fall fört mig till Åbo, en vacker stad. Jag kan rekommendera Hamburger Börs’ uteservering. Den var förstås inte öppen i februari, men Bragekällaren var öppen och den är också trevlig. (s. 92)
Men tekniken uppträder även mer på makronivå, i sammanställningen av passager som löper över flera sidor. Ett gott exempel är skildringen av be-rättarens färd till Finland för att fria till sin älskade. I ett försök att undgå sjösjuka dricker han rejält på båten och drabbas av en kraftig baksmälla som skildras över flera sidor (s. 87f.). Den romantiska föresatsen – vilken senare beskrivs i ett enda förtätat stycke (s. 89) – ”balanseras” med andra ord av en högst vardaglig, banal incident som ägnas desto mer uppmärk-samhet.
Som framgår sammanhänger den aktuella tekniken med ett självsvål-digt sätt att variera textens rytm. Ibland dröjer berättaren länge vid enskil-da, tämligen banala situationer medan istället långa – även till synes mer händelsefyllda – tidsperioder kan summeras på några rader.44
Brytningstekniken eller balanseringskonsten – att ställa högt bredvid lågt, seriöst bredvid trivialt – framhävs dessutom av den stilistiska varia-tionen. Den enkla dagboksprosan alternerar med ett mer konventionellt berättande inriktat snarare på förmedling av en historia än på rapsodisk redovisning av handlingar; citat i mer ålderdomlig tonart växlar med stundom påtagliga läsartilltal eller utrop.
Som antytts är brytningstekniken inte heller bara ett grepp i snävt
for-mell mening. Tvärtom hänger den intimt samman med textens tematik – livets sammansatthet och konsten att handskas med motgångar – liksom ytterst med Hylingers hela livssyn.
En självomsorg är vidare tydlig i de scener som gestaltar sensuell njutning och välbefinnande mitt i känslor av saknad och vemod. Vid skildringen av berättarens vistelse på Rivieran, där de omtumlande sinnesintrycken utgör ett viktigt led i hans frigörelse, är sensualismen påfallande:
Man sov så gott på La Petite Réserve för vidöppna fönster, och rummet fylldes med väldofter från de blommande träden i träd-gården nedanför. Och på morgonen satte man sig på terassen, och solen sken på Medelhav och palmer och på bröd och smör och marmelad och croissant och kaffe med mjölk, som dukades fram.
Och man tänkte att den som inte var nöjd med livet här, han var sannerligen oförbätterlig, ty detta var som en försmak av paradi-set. (s. 158)
Men även senare, efter att förhållandet mer definitivt är över, gestaltas gärna en öppenhet för omvärldens skönhet och lockelser:
För övrigt levde jag ett behagligt liv i Paris. När kvällen föll tän-des ett hav av gröna läslampor inne i Bibliothèque Nationale. Då brukade jag packa ihop mina böcker och bege mig ner mot Seine- stranden, där det var så vackert just i skymningstimmen, l’ heure bleue.
Jag gick in på ett café som var känt för sina goda viner. […] Jag tog ett glas av detta vin och såg genom dörren himlen djupna över Seine och stjärnorna titta fram. Sedan vandrade jag vidare. Det var snart dags för middagen, och det var alltid en högtidsstund.
(s. 177)
Vid sidan av förmågan till trivsel och sensuell livsbejakelse är förstås hu-morn ett inslag i Hylingers levnadskonst som kan balansera en hotande spleen. Vi såg tidigare att komik eller humor var något som berättaren gär-na dröjde vid i mittendelens hågkomster; humorn kommer förstås också till uttryck i dikterna och den ovan berörda brytningstekniken – i mycket är det här fråga om en humor som förmår omfatta och acceptera tillvarons
dubbelheter och ironier. Därutöver får läsaren ta del av många lustiga episoder som berättaren ställs inför. Det rör sig om en för Hylinger typisk blick för det komiska eller lätt absurda i vanliga vardagssituationer, ett sätt att uppmärksamma och utvinna poänger ur det till synes poänglösa, det som vanligen passerar obemärkt. Ofta handlar det om lätt förbryllan-de missförstånd, om enklare gnissel i kommunikationssituationer (s. 12f., 29f.) eller om (mer eller mindre tydliga) avvikelser från det förväntade (s.
61). Även anekdoter med komiska dimensioner är något som berättaren gärna bjuder och på ett osökt vis fogar in i texten. Det kan vara någon av berättarens bekanta som drar en historia – så till exempel Atos Wirtanens anekdot om Gunnar Björling (s. 72) – men också någon roande berättelse som han finner i litteraturen om Tavaststjerna (till exempel s. 54f.).
Inte minst genom att de är så pass osökta och ransonerade fungerar sådana episoder och anekdoter väl både som muntrationer och som på-minnelser om att det märkvärdiga eller tankeväckande ofta ryms i det till synes välkända.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Ett långt farväl både anknyter till och avviker från en gängse utvecklingsroman. Berättarens erfarenhet-er och förändring är det som gerfarenhet-er romanen dess struktur. Inte minst den återhållna, dagboksliknande prosan, där utgången i stor utsträckning får förbli okänd, ökar läsarens nyfikenhet och vilja att ta del av berättarens erfarenheter.
Den tid som täcks av den egentliga berättelsen är dock endast sju år:
från att berättaren som trettioåring anträder sin finlandsresa i Tavast- stjernas fotspår till att han en midsommar sju år senare ser tillbaka på sin kärlekshistoria.
Samtidigt ges i mittendelen ett antal tillbakablickar på hans barn- och ungdom. Denna del är överhuvudtaget viktig för textens egenart. Den motiveras uttryckligen av ambitionen att förklara eller ge perspektiv på berättarens person. Men här finns också påtagliga metadimensioner. I många av avsnitten tematiseras erövring av erfarenhet; nästan lika viktigt som att beskriva det egna jaget tycks vara att skildra hur detta jag formas genom erfarenheter av skilda slag. Därtill utgör de många korta styckena en problematisering av möjligheten att skriva en självbiografi och illustre-rar i hur hög grad det är läsaren som konstrueillustre-rar sammanhang utifrån olika förväntningar. Man kan också säga att mittendelen ställer på sin spets den spänning mellan enhet och splittring som utmärker texten som
helhet. Kärlekshistorien och utvecklingsmotivet bidrar starkt till att skapa sammanhang, men det är knappast fråga om någon strikt eller okompli-cerad enhet.
Något som gör Ett långt farväl speciell som utvecklingsroman är också att den i så hög grad kretsar kring berättarens kärlekserfarenhet; det är framför allt den som utgör ett incitament till hans reflektioner och för-ändring.
Det är vidare en elliptisk utvecklingsroman. Här finns visserligen en påtaglig vändning inåt, här finns ett tillbakablickande på det egna li-vet och en dialog med ett stort antal författare vars texter tjänar både som stöd och som utgångspunkt för reflektion. Men psykologiserande själviakttagelser finns det mycket lite av och generella påståenden om kär-leken, livet, ödet är ganska få. Som vi såg sker dessutom en stundtals lätt komisk dramatisering av utveckling och lärande; mot den ”lektion” som kärlekserfarenheten sägs innebära bryter sig berättarens lojhet och vilja till undanflykter.
Om man ändå ska formulera den lärdom som kommer berättaren till del är det främst att han får erfara den stora kärlekens drabbande kraft;
kärleken fyller honom med ett nytt allvar och det går inte längre att finna tillbaka till hans tidigare sorglöshet. Kärleksbesvikelsen leder honom även mot en ökad medvetenhet om tidens gång och alltings förgänglighet. Man kan om man så vill se hela erfarenheten som en prövning av hans ljusa livshållning. Denna kvarstår förvisso – det är mycket med hjälp av sin lev-nadskonst och förmåga till självomsorg, sin humor och livsbejakelse, som han tar sig igenom kärleksbesvikelsen – men kanske kan livshållningen sägas ha fått ett nytt djup. (Sett ur ett annat perspektiv kan kärlekserfa-renheten och särskilt då kärleksplågan ses som ett retoriskt tacksamt sätt att gestalta den egna levnadskonsten.)
Mer generellt kan man säga att istället för utveckling fram mot en tydlig position eller ett påtagligt resultat – en kunskap som låter sig klart formuleras – så betonas dialog, öppenhet och respekt för det outsägliga.
Det är också tydligt att de författare som aktualiseras snarare betraktas som samtalspartners och prövostenar än som auktoriteter som tillhanda-håller entydiga visdomsord.
Signifikativt är likaså att texten genomsyras av en brytningsteknik el-ler balanseringskonst (patos bemöts med självironi, seriöst ställs mot trivi-alt) som gör att motsättningar och dubbelheter kan hållas levande. Denna teknik blir så att säga ett naturligt uttryck för den livsinställning, den
förmåga att omfatta motsättningar, som gestaltas.
Det kausala perspektiv som är framträdande i den naturalistiska ut-vecklingsromanen – och som till exempel Tommy Olofsson vill se som kännetecknet par préférence för en utvecklingsroman – kan man möjligen finna i att berättaren på sätt och vis tvingas till sin utveckling; den är ju knappast något som han aktivt söker. Ett deterministiskt synsätt ska dock inte betonas för starkt: texten framställer inte skeendet som att det inte finns några val för huvudpersonen. Tvärtom innebär den process som hu-vudpersonen leds in i en kontinuerlig prövning av olika förhållningssätt.
Inte minst gestaltandet av Tavaststjernas pendlande mellan olika positio-ner kan sägas illustrera möjliga livsval för berättaren, visa på olika vägar han kan gå.
Ytterst representerar ju också själva skrivandet av Ett långt farväl en tri-umf över känslorna av besvikelse och desillusion; den ”utforskning” som romanen innebär för författaren (”vart tog sju år vägen?”) utgör på samma gång led i en läkningsprocess och en rörelse mot försoning.