Liksom självbiografin är reseskildringen en genre med många ansikten.
I en enkel grundformel som ”en litterär beskrivning av en resa” (Staffan Björcks karakteristik i NE) ryms hela skalan från huvudsakligen doku- mentärt, informativt inriktade texter till sådana där gestaltningen av för-fattarens upplevelse är det centrala eller där resan är helt fiktiv
(karakte-ristiken skiljer inte på fiktion och verklighetsrefererande text).70 Om vi här begränsar oss till den verklighetsrefererande reseskildringen kan vi konstatera att den i någon mening alltid även är en självframställning; re-dan i valet av det författaren skildrar röjer sig en viss hållning. Sere-dan kan resenären vara mer eller mindre framträdande, mer eller mindre starkt be-tona den egna rollen. Som Carina Lidström påpekar i en studie över berät-tandet i reseskildringar: ”Utifrån i vilken mån reseberättelsen skildrar det resande jaget och dess upplevelser eller ägnar sig åt den omvärld som re-senären genomkorsar, har olika forskare velat urskilja olika grader av sub-jektivitet eller obsub-jektivitet, narrativitet, deskriptivitet, litteraritet, fiktio- nalitet och fakticitet […]”71 Vid sidan av faktorer som resmål och resans syfte är just resenärens utformning av sin persona – Lidströms term för det i texten framställda jaget – en viktig aspekt av reseskildringens olika undergenrer; författaren kan till exempel välja att framträda som i första hand reporter, vetenskapsman, äventyrare etc.72
I Färdaminnen är en personlig, subjektiv dimension framträdande även om det förstås varierar mellan olika avsnitt. Allting skildras via rese-nären men ibland träder denne tillbaka till förmån för beskrivningen av den verklighet han möter: de norska författarna, norska samhällsfenomen, den norska naturen.En informerande ambition är också tydlig i de ordför-klaringar och bibliografier som ges i slutet av boken. Bilden av författaren framtonar därför delvis indirekt, genom det han väljer att dröja vid.
För det mesta ter sig författaren dock både närvarande och personlig.
Jag tänker till exempel på den utförliga skildringen av hans vardagstillvaro under resan, på infogade ungdomsminnen och generella reflektioner (se särskilt kapitlet ”Mörka tankar”, s. 108-115) och inte minst på de naivi-serande dikterna. Ett framträdande drag i texten är dessutom ett bild-ningsmotiv, en uppmärksamhet på de erfarenheter som resan för med sig och deras verkan på jaget; det är till stor del genom skildringen av denna
”bildningsresa” som informationer överförs till läsaren.73
Vanligt är att till en resa knyts tankar på någon form av förkovran eller personlig utveckling; de flesta resor medför ju en vidgning av erfa-renheten. I sin bok om den mänskliga kunskapen, Ett oändligt äventyr, talar Sven-Eric Liedman om resan som ”erfarenhetens enkla och självklara grundform” och beskriver reseberättelsen som ”urtypen för redogörelsen av egna erfarenheter”.74 Man vill dessutom gärna betrakta resandet som en skola i öppenhet eller mottaglighet: nya miljöer gör det lättare att frigöra sig från invanda föreställningar. Som Hylinger själv har påpekat: ”Man
är mer naken när man reser, skyddslös. Man ser världen på ett annat sätt, men man ser också sig själv på ett annat sätt.”75 Många reseskildringar kan rentav läsas som allegorier över vårt sätt att möta och tillgodogöra oss världen, hur vi kontinuerligt konfronteras med nya fenomen som tvingar oss att ifrågasätta och revidera det vi håller för sant.76
Hylingers val att förlägga sin reseskildring just till det närliggande, välkända Norge kan i det perspektivet ses som lite oväntat. Det kan upp-fattas som opretentiöst, samtidigt blir utmaningen att nå bortom de in-vanda föreställningarna och schablonerna desto större.
Resenärens vilja att verkligen lära känna och förstå det land han be-söker är också uppenbar. Nyfikenheten gäller landets litteratur och konst men även dess natur, historia, människor, sociala och politiska förutsätt-ningar. Läsaren får följa resenären på utflykter i naturen men också på besök i kyrkor och muséer. Författaren återger dessutom gärna historier han får sig berättade liksom information han möter i litteraturen. Det kan gälla författarnas situation i landet, språkstridens betydelse, effekter av kriget, förhållandet till EEC, den alltmer hotade naturen. Särskilt viljan att förstå det som ter sig märkligt eller annorlunda löper som en tråd ge-nom texten – ett exempel är hans önskan att begripa den verkan som den ofta så mäktiga naturen har på landets invånare (s. 60f., 93).
Som antyds av det ovanstående berättas ofta hur resenären erhåller den aktuella informationen. Läsaren får så att säga ta del av hur författaren får del av kunskap, något som gör texten mer levande än om kunskapen skul-le ha serverats direkt och oförmedlat. Utan att författaren explicit före-språkar det, medför hans hållning dessutom att nyfikenhet och öppenhet inför omvärlden framstår som centrala värden.
Talande är vidare den reflektion kring vad resan har gett som presente-ras mot slutet av texten. Efter en allmän utsaga – ”Det är lärorikt att resa och jag hade lärt mig ett och annat om Norges land” (s. 148) – följer en redogörelse för hur hans förhållande till grannlandet förändrats, genom-gått olika stadier:
Jag hade upplevt det först som ett broderland – av gammal vana, ni vet, allt det där med det gemensamma i språket, folkslaget och tänkesättet – sedan plötsligt som ett främmande land med en främmande kultur, där ingenting var självklart för en svensk, och det var då jag började förstå något om Norge och även upptäcka nya värden i Sverige och svenskheten (det hör ju till vid
utlands-resor), sedan åter som ett broderfolk – nu i en djupare bemärkelse än tidigare. (s. 148)
Den fördjupade kunskapen om grannlandet förenas alltså med en mer personlig mognadsprocess; med tilltagande förtrogenhet med det främ-mande följer nya perspektiv också på det egna, välbekanta.
Bildningsmotivet – uppmärksamheten på författarens förvärvande av erfarenheter av olika slag – inskärps dessutom av textens övergripande rörelse: den kronologiska redogörelsen för resan, tiden som går från för-sommar till högför-sommar, den upprepade färden med Hurtigruten som leder resenären in i existentiella reflektioner över tidens flykt och föränd-ringar hos det egna jaget (s. 100-115). Mot slutet skapas också en känsla av fullbordan, dels genom cirkelstrukturen – att scenerna från hemresan återknyter till avresan – dels genom att hemresan ackompanjeras av citat ur en norsk kriminalroman med framträdande höststämningar (s. 149).
Viktigt att framhålla är samtidigt att det inte rör sig om ett särskilt sys-tematiskt eller målmedvetet kunskapsinhämtande. Mot inslagen av plane-ring – den i stort förutbestämda resrutten, de inbokade författarbesöken – bryter sig en attityd av förutsättningslöshet. Attityden sammanhänger med att resan hos Hylinger lockar fram en flanörhållning (”Dagligen pro-menerade jag ned till Karl Johan och flanerade mellan bokhandlarna och kaféerna”, s. 11) – i Färdaminnen finns embryot till den flanörroll som i senare böcker, kanske särskilt i Dagar och nätter i Paris och Göteborg, utvecklas och stiliseras.77 Det vanliga är alltså snarast att vi möter förfat-taren på strövtåg, mer inställd på nöjen och allmän uppmärksamhet än på bestämda mål.78 Just att han inte jäktar utan tar sig tid att stanna upp möj-liggör för honom att få syn på ting som den alltför målmedvetne resenären missar. Det är också påfallande hur anspråkslöst och närmast en passant all saklig information förmedlas; de upplysningar som återges ger ofta intryck att vara något författaren snubblat över. (I flera av recensionerna framhölls för övrigt den överraskande fräschören hos många av iakttagel-serna, Hylingers förmåga att göra det välkända Norge främmande.)79
Sammantaget kan man konstatera att reseskildringen med sin för-hållandevis generösa, öppna form underlättat för Hylinger att pröva ett självbiografiskt skrivande. I reseskildringen kan författaren välja hur pass framträdande han själv vill vara: han kan inta en diskret roll, framför allt förmedla information, men han kan också vara mer närvarande, framträ-da med åsikter och känslouttryck. Hos Hylinger har resan särskilt lockat fram ett bildningsmotiv, ett fokus på jagets erövring av erfarenheter,
lik-som en flanörattityd kännetecknad av ett slags fritt kringströvande upp-märksamhet.