I trilogin finns framträdande inslag av pikaresk och satir liksom av saga och äventyrsroman. Men den genre Hylinger framför allt anknyter till är bildningsromanen. Som berördes i samband med Ett långt farväl är bildningsromanen och utvecklingsromanen termer som ofta används mer eller mindre synomymt. Samtidigt har försök gjorts att avgränsa termer-na, att lansera mer entydiga bestämningar – i kapitlet om Ett långt farväl diskuterades Tommy Olofssons teori om att det i själva verket rör sig om skilda traditioner.
Det påpekades också att i föreliggande arbete används termen utveck-lingsroman (i anslutning till Martin Swales) som en mer övergripande kategori, som beteckning på en romantyp där en gestalt står i centrum och där dennes erfarenheter och förändring har en strukturellt bärande roll i romanen.3 Med bildningsroman syftas i gengäld på den (mer specifi-ka, historiskt bestämda) romantyp som har sina rötter i tysk idealism och förromantik. I denna typ av roman möter ofta en förhållandevis ljus, opti-mistisk människosyn, en tilltro till individens möjligheter att själv forma
sitt öde. Genom skildring av hur den vanligen unge hjälten konfronteras med olika människor och situationer, hur han begår misstag men sam-tidigt förvärvar erfarenhet, illustreras hur han gradvis arbetar sig fram mot andlig mognad. I den klassiska varianten krönes ofta utvecklingen av att huvudpersonen kommer till insikt om sina möjligheter, finner sin plats i samhället genom arbete och eventuellt äktenskap. Som den första bildningsromanen brukar man betrakta Goethes Wilhelm Meister (1796).
Andra kända exponenter för genren är Gottfried Kellers Der Grüne Hein-rich (1854-55) och Thomas Manns Der Zauberberg (1924).
Vad som gör det rimligt att aktualisera termen bildningsroman i sam-band med trilogin är framför allt att hjältens läroprocess är så starkt accen-tuerad; till skillnad från i ”utvecklingsromanen” Ett långt farväl kretsar det mesta kring jagets förkovran, här finns en betydligt mer explicit dis-kussion om lämpliga förhållningssätt i livet etc. I trilogin figurerar dess- utom ett flertal mycket tydliga mentorsgestalter och möjligen också mer av idealistiskt tänkande.
Samtidigt måste denna genrebeteckning tas för vad den är; det är ju inte fråga om att nå fram till en entydig klassificering utan mer om att se hur Hylinger spelar med vissa genrekonventioner. Även om Hylinger i vissa avseenden lagt sig nära den typiska bildningsromanen, bör betonas att hans förhållande till genren är mycket lekfullt, stundtals närmar sig parodin. Det är i alla händelser tydligt att Hylinger inte bara vill gestal-ta ett mer eller mindre förebildligt fall ugestal-tan också roa och underhålla.
Bildningsmotivet, berättelsen om den unge hjältens äventyr och utveck-ling, blir i Hylingers händer ett redskap som tillåter honom att presentera levnadsvisdom på ett ofta dråpligt sätt utan att några didaktiska avsikter sticker i ögonen.
Vad utmärker då den unge man som vi får följa och vad händer egentligen i romanerna? (Det referat som närmast ges är nödvändigt som bakgrund till analysen, men kan förstås förbigås av den som redan är bekant med texterna.) När vi möter Knut i början av Det hemliga sällskapet är han en tjugofyraårig universitetsstuderande (franska) i Göteborg, just i färd med att förbereda den lokala Litteraturklubbens mottagande av den uppbur-ne franske författaren och upptäcktsresanden Cotice. Knut tycks vara en man med ambitioner men har samtidigt rätt vaga föreställningar om sin framtid. På samma gång som han har lätt för sig, är rättfram och oför-vägen, förefaller han loj, tvekande och lite vilse i tillvaron. Framför allt
är han genuint missnöjd med sitt nuvarande liv och drömmer om kom-mande storhet: ”Som så många andra unga män trodde jag att det verk-liga livet måste vara något annat än det jag levde, och Cotices spännande tillvaro, hans berömmelse och genialitet, tycktes mig vara en del av detta
’andra’ liv som jag ville sträva mot.”4
Som ofta i bildningsromanen är resan och vistelsen på främmande ort viktiga inslag. Resorna är ett tacksamt sätt att låta hjälten konfronteras med nya miljöer och människor, reagera på dem och eventuellt dra lärdo-mar. Dessutom bidrar resorna förstås till en varierad, omväxlande text.5 I Det hemliga sällskapet blir Knut en tid efter mötet med Cotice i hemstaden sällsamt nog erbjuden att bli den store författarens assistent – liksom i sa-gan handlar det bokstavligen om en önskeuppfyllelse. Knut, som här ser sin stora chans, tackar förstås ja och börjar genast förbereda sig för sin flytt till Paris. Väl där finner han sig också utmärkt till rätta; medan dagarna ägnas åt arbete tillbringas kvällarna på kaféer och restauranger i sällskap med Cotices niece, den vackra Charlotte, och hennes vänner. En drastisk scenförändring inträffar dock när det visar sig att Knut missuppfattat sitt belopp för representation och gjort av med stora summor pengar som inte är hans. Som bestraffning och för att betala av sin skuld sänds han till en gudsförgäten håla på landsbygden där han sätts i arbete som gödselgrävare (motivet ”högmod går före fall” antyder åter kopplingen till sagan). Även om Knut, efter den initiala chocken, lyckas acceptera sin nya situation ganska väl, blir känslan av tröstlöshet efterhand alltför stor och han flyr på vinst och förlust tillbaka till Paris. Han är nu tvungen att hålla sig undan från Cotices medarbetarstab, och efter diverse förvecklingar, bland annat initieringen i det hemliga sällskapet, kommer Knut på att han kan avyttra sina Coticebrev och på så vis befria sig från sin skuld. Därpå kan han så – ett år äldre och möjligen lite klokare – återvända till Göteborg.
Den andra volymen, Den stora sammankomsten, tar vid ungefär där den förra slutade. Vid universitetet i Göteborg ska ett stort symposium på temat existentialism gå av stapeln och Knut engageras att hålla före- drag om Cotice. Uppdraget motiverar ett återvändande till Paris och nya möten med det hemliga sällskapets medlemmar. Själva symposiet läm-nar dock Knut djupt besviken på akademikernas värld; Hylinger har här funnit ett tillfälle att satirisera en universitetsmiljö präglad av grämelse, missunsamhet och inskränkthet. Delvis som en följd av denna besvi-kelse låter sig Knut lockas med till den danska Klosterön. Enligt en be-kant hålls där varje sommar en stor sammankomst för öppna, sökande
människor. Också här väntar emellertid en besvikelse. Förutom av klost-rets egentliga invånare, en samling munkar mest intresserade av att berusa sig på kråkbärslikör, visar sig ön bestå av idel mer eller mindre fanatiska new-agemänniskor i olika grupperingar. Knut lyckas dock finna behag i den ovanliga, karga naturen och drar sig alltsomoftast tillbaka till en triv-sam klosterträdgård för läsning eller vila. Efterhand får han också alltfler bundsförvanter, personer som tröttnat på ”sökarnas” stränga förhållnings-regler, och en givande samvaro, präglad av samtal och berättelser börjar spira i klosterträdgården. Efter hemkomsten och ytterligare en vända till Paris avslutas så romanen med en ironiskt färgad sammankomst i sällska-pets regi, vilken fungerar som en motbild till fanatikernas sammankomst på Klosterön.
Likheterna mellan de två första romanerna är uppenbara, men man kan förstås även iaktta skillnader. I den första märks således ett tydligare inflytande från pikaresk och äventyrsroman – jag tänker särskilt på Knuts äventyr i gödselbranschen – medan i den andra ett satiriskt projekt är mer framträdande: driften med akademikernas värld och new-agefanatikerna.
Särskilt i avsnittet från Klosterön ligger fokus minst lika mycket på fram-ställningen av fanatikernas galenskaper som på Knuts utveckling; Knut är här i långa stycken främst ett redskap för satiren.6
Medan de två första böckerna redogör för en ganska begränsad period i Knuts liv – i den första drygt ett år, i den andra något kortare tid – skild-ras i den tredje, I det hemliga sällskapets tjänst, ett mer utdraget förlopp.
Redan när vi först möter Knut har några år passerat. Knut är fortfarande fast i ett slags dagdrivartillvaro (nu snarast än mer accentuerad) där långa eftermiddagar på krogen kombineras med strötimmar som lärarvikarie och enstaka recensentjobb. Komisk är hans väntan på ett utlovat ”upp-drag” i sällskapets tjänst (”Det blir rätt mycket resande, hade Delarue sagt”, III, s. 7). Sedan flera år har Knut därför en väska packad som han varje morgon kontrollerar för att därpå endast bege sig ut till ännu en händelselös dag: ”Jag väntade på att någonting skulle hända. Men ingen-ting hände.” (III, s. 8) Efter tre års tid och stunder av yttersta frustration över sig själv och sin situation beslutar sig Knut till sist för att ta saken i egna händer. I syfte att dra sällskapets uppmärksamhet till sig börjar han företa reportageresor på eget initiativ. Resultatet blir en ny födkrok men reaktionerna från sällskapet uteblir. En förändring inträffar först efter att han av sin tidning fått i uppgift att bege sig till Afrika, men missat planet och tvingats skriva sina utlovade artiklar på ren inlevelse i ett regnigt
Köpenhamn. Hans artiklar gör succé och av sällskapet får han beröm för sitt ”originella sätt att färdas” (III, s. 104). Ett uppdrag som Knut därpå tjatar sig till slutar i misslyckande men som tröst fungerar den återupptag-na och intensifierade kontakten med Charlotte.
Resten av boken skildrar framför allt olika angrepp som det hemliga sällskapet utsätts för och hur Knut, på sällskapets initiativ, söker avvär-ja dem och överhuvudtaget vända bort allmänhetens intresse. Tillspetsat kan man säga att han lyckas genom att misslyckas. Genom att göra totalt fiasko drar han löje både över sällskapet och sig själv men den positiva konsekvensen blir att han skrämmer bort idel nyfikna och ovälkomna fri-are. Romanen avslutas så med att Knut erfar någon sorts road insikt i hur allt hänger samman och vandrar hemåt för att möta sin älskade.
Vad Knut får lära sig och vad hans utveckling egentligen består i är frågor som vi återkommer till. Närmast vill jag dröja något vid tekniken. När det gäller romanernas uppbyggnad i stort skapas åskådlighet i myllret av hän-delser genom indelningen i en mängd korta kapitel (ca 6-7 sidor) med ofta signifikanta rubriker. Dessa rubriker är för övrigt ett av dragen som vetter mot äventyrsromanen (”Greven griper in”, ”Allt är förlorat”, ”Islänningens hemlighet”); Hylinger har själv karakteriserat rubrikerna som hyllningar till Stevenson.7
Det handlar hursomhelst om en episodisk struktur där ett kapitel van-ligen svarar mot en tilldragelse, en händelse, ett möte. Denna struktur sammanhänger med en för bildningsromanen karakteristisk ”exempel- estetik”; ett återkommande mönster är att Knut konfronteras med olika människor som – antingen genom sitt uppträdande eller genom vad de be-rättar – ger honom något att tänka på och dra lärdom av. Ofta är det fråga om den typ av regelrätta mentorsgestalter eller hjälpare som vi känner från den klassiska bildningsromanen.8
I ljuset av bildningsromanens konventioner kan man även betrakta den ofta framträdande kontrasteringstekniken (ett traditionellt pedago-giskt grepp) liksom sättet att trumfa in viktigare motiv med hjälp av upp-repningar, speglingar och korrespondenser.
Kontrasteringstekniken framträder inte minst i Knuts möten med per-soner som fungerar som avskräckande exempel. Det är mycket genom att han tvingas se sina egna, mindre positiva drag i utrerad form hos andra som han kan befria sig från dem. Mötet med fanatikerna på Klosterön blir således en hjälp i övervinnandet av egna förvillelser: ”Jag hade fått en
släng av deras sjuka – och hade jag inte kommit hit till klostret så hade jag väl aldrig upptäckt det själv. När jag väl såg det var jag botad.” (II, s.
128) En kontrastering av annat slag är krocken mellan Knuts ofta högt-flygande drömmar och en betydligt mindre medgörlig verklighet. Genom att denna brytning gång på gång återkommer skapas i texterna ett slags desillusionens rytm. Samtidigt fungerar just dessa upprepade besvikelser som incitament till reflektion och mognad.
När det gäller upprepningar visar de sig tydligt i de många mer eller mindre konstruerade mötena med mentorsgestalter. För att framhäva mo-tiviska likheter mellan scener nyttjas dessutom gärna språkliga paralleller.
Så skildras till exempel i delvis identiska ordalag två möten med främ-lingar som intar hjälparroller visavi Knut (I, s. 66, 100). En karakteristisk och frekvent upprepning är likaså alla formuleringar som anspelar på in-lärning: talet om erfarenheter som ”en nyttig läxa”, något ”att dra lärdom av” etc. De språkliga ekona är dessutom ofta ett grepp som används för humoristiska effekter; genom att redan nyttjade formuleringar överförs till nya, oväntade sammanhang skapas lätt komik.
Som antyds av anförda citat är berättandet autodiegetiskt, dvs. vi mö-ter en berättare som använder jagformen för att beteckna sig själv i en historia där han också har huvudrollen. Berättandet är även till stor del kronologiskt, något som märks särskilt på textens makronivå, i kapitlens progression. Avvikelser från kronologin skapas främst av infogade berät-telser (ofta av andra) och hjältens temporära reflektioner kring tidigare erfarenheter. Trots att berättandet sker från ett efterhandsperspektiv – aldrig närmare specificerat, men vid några tillfällen antyds ett rätt stort tidsavstånd – så håller sig den mogne, mer insiktsfulle berättaren mesta-dels undan, låter fokaliseringen styras av den unge, lite naive hjälten. Det är också tydligt att ”visdomarna” i texten förläggs till dem Knut möter och inte till den mogne berättaren, något som gör att entydighet och didak-tik undviks. Efterhandsperspektivet yttrar sig främst i sådant som korta prolepser, enstaka referenser till tidigare förhållanden (”Dåförtiden”) och vissa generaliserande utsagor som förallmänligar Knuts situation (”Som så många andra unga män”).
Som alltid hos Hylinger är språket enkelt och okonstlat. Det rör sig om ett berättande som följsamt underordnar sig den historia som förmedlas och som i sitt direkta, avspända tilltal närmar sig en muntlig framställ-ningskonst. Likt en muntlig berättare med åhörarna framför sig ger be-rättaren intryck av att ha full koll på sina läsares reaktioner: ”Nu skall jag
överraska er genom att avslöja att jag föll för Quists locktoner […]” (II, s. 81); ”Ursäkta att jag uppehåller mig så utförligt vid detta vardagliga krogbesök […]” (II, s. 26) Karakteristisk är vidare berättarens tilltro till läsarens inlevelse och föreställningsförmåga: ”Ni kan själva tänka vilket tillstånd jag befann mig i […]” (III, s. 17) Förtroendet för läsarens förmå-ga att fylla ut texten visar sig inte minst i den lekfulla hänsynsfullhet be-rättaren iakttar när det gäller kärlek och erotiska ting. Vid skildringen av Knuts kärleksmåltid med Charlotte bjuds vi således följande avrundning:
”Kära läsare, jag ska bespara er fortsättningen på detta samtal, som inte kunde intressera någon annan än oss själva.” (III, s. 143)
Av största betydelse för textens effekt är den lätt naiva, troskyldiga ton som följer av att berättaren ofta överlåter fokalisering och röst till den unge hjälten. Detta är en ton som anknyter till andan av pojkboksäventyr och den skänker åt trilogin en humoristisk grundstämning som balanse-rar och relativisebalanse-rar all den levnadsvisdom som verket rymmer (och som utan denna ton lätt kunde bli övermäktig). Denna ton innebär, kan man också hävda, ett på samma gång lekfullt och suveränt åsidosättande av alla förväntningar på modernism och experiment. Som Lars Hermansson fint formulerar det skriver Hylinger ”som om nittonhundratalets romanexperi- ment inte hade ägt rum, som att Stevenson och Mark Twain fortfarande var fixstjärnorna”.9
Viktigt för intrycket av lätthet är vidare att det sceniska draget är så framträdande; hjältens många möten och samtal förmedlas till stor del via dialog i direkt anföring. Ofta handlar det då även om återgivet berättande, dvs. att en person berättar en kortare historia för en eller flera åhörare.
Som vi ska se tenderar historieberättandet som sådant att bli ett av trilo-gins viktigare motiv.
Sammantaget kan man konstatera att trilogin uppvisar en intressant kluvenhet i förhållande till realistiska berättarkonventioner. Det genom-skinliga språket och mängden dialog i direkt anföring skapar en närhet till det framställda, levandegör och stärker intrycket av verklighet. Roma-nerna är också rika på vardagliga scener och exakta rumsangivelser, spe-cificeringar av gator, restauranger etc. Även några anspelningar på svårig-heten att minnas exakt eller en tillfällig avsaknad av dagboksanteckningar tycks vilja suggerera att det som berättaren återger faktiskt har inträffat (se till exempel I, s. 110).
Samtidigt innebär närmandet till genrer som bildningsroman, även-tyrsroman och saga en stilisering. Den unge hjälten som på sin väg ut i
världen stöter på olika mentorer är ett givet mönster i bildningsromanen, därbakom anas även sagans ungersven som på sin färd har att övervinna olika hinder för att slutligen få sin belöning (ofta den vackra prinsessan).10 Överhuvudtaget medför upprepningar, lätt osannolika möten och skru-vade händelser en känsla av djupare, underliggande mönster som bryter sig mot de realistiska tendenserna. Man kan hävda att de många korre-spondenserna i sig fungerar dubbelt: på samma gång som de är ett led i bildningsmotivet, i intrumfandet av vissa motiv, bidrar de till att skapa en dröm- eller overklighetsstämning.11
Det förekommer i romanerna dessutom en ofta drastisk konkretise-ring av attityder, tankar eller föreställningar – som vi kommer att mär-ka tillgriper texten gärna allegoriserande strategier varvid högst påtagliga inslag i den fiktiva världen samtidigt förlänas indirekta, mer abstrakta innebörder. En dragning till en flerbottnad framställning visar sig även i att kortfattade, mycket klara och till synes helt konkreta deskriptioner laddas med ytterligare betydelser. När Knut första gången kommer hem till spåmannen Kent/Abdullah skildras hur hans värd drar bort gardiner-na och öppgardiner-nar fönstret för att släppa in frisk luft (I, s. 44) – något som självklart även blir en bild för den resa mot större klarhet som Knut står inför. Då har Knut dessutom strax innan passerat en blomsterhandel med namnet ”Törnrosa” (den klassiska bilden av en sovande väntande på att väckas, I, s. 39).
Vad beträffar den temporala förankringen är texten också betydligt mer obestämd än när det gäller den rumsliga. I den första romanen, Det hemli-ga sällskapet, tycks vi vistas i ett vagt antytt sextiotal men i de båda följande, Den stora sammankomsten och I det hemliga sällskapets tjänst (som i fiktio-nen alltså utspelar sig direkt respektive tre-nio år efter den första delen), är tidsanspelningar antingen helt frånvarande eller lätt motsägelsefulla.12
Hylinger tycks alltså å ena sidan ha eftersträvat realistisk konkretion, autenticitet och livfullhet, å den andra velat stilisera, ge utrymme åt fan-tasi och bevara en (framför allt temporal) obestämdhet, något som gör texten mindre bunden till ett specifikt förflutet och därigenom mer öppen mot läsaren.