I detta kapitel ska jag se närmare på två sena böcker där en teknik till stor del baserad på sammanställning av mindre enheter nyttjas till att problematisera fenomen som minne, erfarenhet, tid, förlust. Först tar jag upp Kvällarna på Pärlan (1995) som delvis har karaktären av självbiografi.
Därpå behandlar jag den på samma gång täta och lätta tankeboken Hotell Erfarenheten (2006).
Även om dessa texter inte på samma sätt som Dagar och nätter i Pa-ris och Göteborg kan betecknas som kortprosa kan man hävda att de har Hylingers dragning till kortformen som förutsättning. Låt oss se på bak-grunden.
Efter Dagar och nätter i Paris och Göteborg (1975) möter vi Hylingers kortprosa i samarbetsprojektet I Göteborg/Kvar i Göteborg (1978, 1992), i mittendelen i Ett långt farväl (1981), i uppföljaren Nya dagar och nätter (1988) och i Till främmande land (1998). Det handlar dock inte om en viss typ av kortprosa utan snarare om en generell dragning till en kortare typ av text som i praktiken kan få rätt olika utformning.
Termen kortprosa är i sig inte särskilt avgränsad utan närmast en samlingsbeteckning. Om man ser till hur den används tycks den kunna omfatta det mesta från aforismer, fragment och prosadikter till lite läng-re texter som ändå avviker från den typiska novellen: skissen, anekdoten m.m. (även noveller rubriceras ibland som kortprosa).1 En skillnad mot novellen är annars just att kortprosan är en lite öppnare kategori. Där åtminstone den klassiska novellen ofta bestäms av narrationen, förmed-landet av en historia, kan kortprosan lika väl vara uppbyggd kring be-skrivning eller reflektion. En annan skillnad är att novellen ofta associeras till fiktionsberättelser medan beteckningen kortprosa inte på samma sätt väcker förväntningar på fiktion. Att termen ligger nära till hands när det gäller Hylinger sammanhänger med flera av dessa faktorer: att hans texter ofta är mycket korta (gärna 1-2 sidor), att det narrativa elementet inte
all-tid dominerar, att det handlar om självbiografiskt skrivande.
För Hylinger tycks kortprosan också vara kongenial med hans skriv- vanor. I sin kortprosa använder sig Hylinger ofta av intryck och tankar som han tidigare nedtecknat i sina dag- eller anteckningsböcker. Vanligt är med andra ord att han koncipierar sina böcker i två steg: först ett fång-ande av situationer eller stämningar i anteckningsböckerna, därpå – inte sällan långt efteråt – en skärskådan av dessa anteckningsböcker och ett skapande utifrån materialet däri.2
Utöver den inspiration som utgått från dagboksformen har kortprosa-skrivandet möjligen befordrats av att Hylinger vid mitten av sjuttiotalet började medverka i DN och då ofta levererade bidrag till den s.k. ”Mot- roten” – en avdelning på kultursidan avsedd för kortare, gärna lite udda betraktelser eller anekdoter. Hylinger har själv framhållit denna inspira-tionskälla: ”Under rubriken ’Motroten’, kunde man skriva om vad man ville, hur man ville. Och där skrev jag allt som oftast. De bästa bitarna återanvände jag i mina böcker.”3
Efterhand blir även Hylingers dragning till traditionella kortformer som sagor och moraliska historier mer påtaglig. Inte minst framträder ett intresse för orientalisk litteratur. Redan 1976 hade Hylinger (från eng-elskan) översatt ett urval av Idries Shahs insamlade berättelser om den vise dåren Nasruddin, 2001 kommer så en mer heltäckande översättnings- volym.4 Ett inflytande från den typen av historier märks både i en del av den självbiografiska prosan och i romanerna om det hemliga sällskapet, där kortare berättelser av exempelkaraktär ofta inflikas i handlingen.
En påminnelse om kortprosans spännvidd erbjuder Nya dagar och nät-ter (1988) med dess tredelade uppläggning. Först kommer några texnät-ter rubricerade som ”reflektioner”, förhållandevis elaborerade stycken med dragning åt det allegoriska, därpå ett antal ”observationer”, huvudsak-ligen enklare minnesbilder eller impressioner. Till sist en avdelning med samma genrebeteckning som Dagar och nätter i Paris och Göteborg, ”Dag-boksblad, dikter, prosa”, men där det bagatellartade draget drivits än längre. (I samband med vissa korta notiser kan man snarast få intryck av lekfull självkarikering: ”Det är gott med en porter”; ”Drömde i natt att jag jagades av ett lejon, och något även av en björn.”)5
Samtidigt som de ovannämnda böckerna ger prov på kortprosa av skil-da slag (dessutom ofta kompletterad med dikter) är det ju fråga om en sammanställnings- eller kompositionsteknik. Relationerna mellan de
in-gående texterna kan sedan vara mer eller mindre betydelsefulla, det över-gripande sammanhanget mer eller mindre styrande. Att kortprosatexterna många gånger fungerar väl på egen hand antyds av att de ofta publiceras separat i tidningar och tidskrifter innan de integreras i en bok – samtidigt får texterna förstås nya valörer och innebörder när de sammanförs. I den sena Till främmande land (1998) är också ett ramarrangemang och ett övergripande tematiskt sammanhang mer framträdande än i Dagar och nätter-böckerna.
I böckerna som ska granskas i detta kapitel, Kvällarna på Pärlan och Hotell Erfarenheten, är det inte längre, som ofta i de nyssnämnda böck-erna, fråga om korta betitlade texter. I båda dessa verk finns visserligen mängder av anekdoter och scener som äger stor självständighet – i Hotell Erfarenheten dessutom många dagboksnotiser – men de är inte på samma sätt avgränsade som enskilda texter. Tvärtom finns i båda böckerna – i Kvällarna på Pärlan genom det självbiografiska projektet, i Hotell Erfa-renheten genom en ramberättelse – en tydlig strävan att låta textpartierna samspela, att tråckla dem samman till en mångfacetterad helhet.
Man kan möjligen tycka att termer som ”montage” och ”collage” skul-le ligga nära till hands när det gälskul-ler Hylinger. Dessa termer – ursprung-ligen nyttjade om filmen respektive bildkonsten – åsyftar när de används om litteratur en oförmedlad sammanställning av texter/textpartier, en lit-teratur där meningen i hög grad uppstår genom samspelet mellan texterna.
Hur montaget skiljer sig från collaget finns det olika uppfattningar om, till exempel att montaget i högre grad bygger på konflikt mellan texter-na eller att montage refererar till sammanställning av egtexter-na texter medan collage avser sammanställning av texter skapade av andra (dvs. olika typer av citat).6
Hos Hylinger är förvisso ett samspel mellan skilda textpartier fram-trädande; egna texter blandas också gärna med citat. Att jag här främst använt mig av mer neutrala kategorier (komposition, sidoställning, sam-manställning, hopflätning etc.) har att göra med att termerna montage och collage i så hög grad leder tanken till modernistiska språkexperiment med abrupta brytningar mellan textavsnitt (till exempel verk som T.S. Eliots Wasteland, Pounds Cantos, Gyllenstens Juvenilia, Kyrklunds Polyfem för-vandlad). Hos Hylinger kan i och för sig plötsliga, oförklarade övergångar förekomma, men det vanliga är snarast antingen sidoställning av betitlade texter eller kompilat av dagboksnotiser (se till exempel Dagar och nätter i Paris och Göteborg). I de texter som behandlas i detta kapitel ter sig inte
heller övergångarna så omotiverade, något som sammanhänger med att vi i texterna förnimmer en röst, en berättarnärvaro, som – till exempel genom tankeassociationer – legitimerar skiften mellan olika episoder eller scener. I det modernistiska montaget är det snarare så att läsaren får ett starkt intryck av skriven text och av författarens frånvaro.
Intressant i sammanhanget är Hylingers uttalanden om att han, när han skapar sina böcker, arbetar mycket med själva sammanknytningen av de ingående avsnitten eller prosatexterna. Enligt Hylinger gäller det att hitta en tråd, en ton eller något annat som förmår skapa sammanhang, relatera texterna till varandra.7