Det direkta tilltal till läsaren som i debutboken var så framträdande är i Färdaminnen nedtonat. Här förekommer visserligen utrop och retoris-ka frågor men direkta läsarhänvändelser är mindre vanliga. Till viss del sammanhänger detta med reseskildringens mer deskriptiva karaktär. Till viss del är det också en följd av inslaget av dagboksanteckningar; i sådana är ju författaren sällan vänd mot en publik utan vanligen mer lapidariskt registrerande.
Samtidigt inbjuder den lediga tonen och det enkla, lättsamma språket till en intim, förtrolig läsarrelation. Som vi sett finns i Färdaminnen också en genomgående tendens till konkretion, särskilt tydlig i dagboksnotiser-na men framträdande även i många andra passager. Ett betydelsefullt led i relationen till läsaren är inte minst dröjandet vid det vardagliga, välkända.
Genom att Hylinger så pass utförligt återger vardagliga aktiviteter – till exempel måltider eller fikastunder – underlättas för läsaren att känna sig hemmastadd, att ”följa med” på resan: ”Jag intog en sen middag på mat- och vinhuset ’Du milde måne’. Åt svinekotlett med surkål och drack en halvliter pils. Klockan kvart i elva gick jag ombord på m/s Kong Olav med destination Lofoten och Finnmark.” (s. 57)92
Slående är också att Hylinger är mån om att förankra varje lite längre återgivning av tankar eller samtal i det vardagligt konkreta: ”På tåget in till staden grubblade jag över dessa norska diktare.” (s. 22); ”Han dukade fram té och bröd och grågrön gammelost. Jag tog för mig och tänkte på vår
kultur, vår stackars borgerliga kultur.” (s. 14) Genom att med jämna mel-lanrum avbryta resonemangen för återknytning till den konkreta situatio-nen söker författaren förstärka närvarokänslan, förhindra att texten blir för abstrakt. Greppet sammanhänger med – kan delvis ses som ett uttryck för – den dramatisering av resenärens kunskapsinhämtande som tidigare berördes och ambitionen är i princip densamma: att göra texten mer le-vande för att därigenom befordra läsarens engagemang och mottaglighet.
Ett viktigt led i etablerandet av läsarrelationen är överhuvudtaget det för Hylinger karakteristiska skapandet av trivsam stämning. Här har de naiviserande dikterna med sin humor och anspråkslöshet en given funk-tion. Författaren dröjer också gärna vid positiva upplevelser och skildrar sinnesförnimmelser i entusiastiska ordalag:
Det rådde ett härligt försommarväder. Jag släckte törsten med det goda norska ölet och lyssnade till fåglarnas sång i träden och bordsgrannarnas samtal som blandade sig med den högljudda tra-fiken på Karl Johan. Det välbehag som spred sig genom kropp och själ lockade mig att ta fram min anteckningsbok och till min egen underhållning dikta några rader om Oslo, när det är som skönast.
(s. 17f)
Signifikativ är även den positivt laddade skildringen av samvaron med de norska författarkollegerna; här ges prov på en umgängeskonst som med sitt välbefinnande smittar av sig på läsaren.
På samma gång som fokuseringen på vardagliga fenomen och trivsel är ett uttryck för en viss livshållning, vittnar om en bekännelse till livets enkla glädjeämnen, kan den ses som en retorisk strategi ämnad att locka in läsaren i det egna perspektivet och på så vis göra denne mer öppen ock-så för andra inslag i texten.
Retoriken kan särskilt relateras till den övergripande motsättning mel-lan frihet och ofrihet som frammanas i Färdaminnen. Det rör sig om en samhällskritisk dimension av texten som visar sig på flera plan, har flera skilda aspekter: mot författarnas skapande står ett samhälle med högst begränsat intresse för deras aktiviteter; mot barndomens naturliga spon-tanitet står olika typer av tvång (särskilt tydligt i frenesin och fanatismen hos många av de barnorkestrar författaren möter på sin väg); mot prefe-renserna hos folket står regeringen med sin önskan om EEC-anknytning;
mot den mäktiga och ännu till stora delar orörda naturen står de krafter,
industrin och kapitalet, som hotar denna natur.
Karakteristiskt är emellertid att denna samhällskritiska dimension inte möter i aggressiv plakatform. Tvärtom nöjer sig Hylinger oftast med att antyda motsättningarna och litar i övrigt till att han med den vardagli-ga retoriken (konnoterande naturlighet, autenticitet, uppskattning av det väsentliga i tillvaron) har gjort läsaren till sin allierade. Som Hylinger själv yttrat apropå sina reseberättelser: ”Bäst är det om man kan smyga på läsaren kunskap. Den indirekta kunskapen är att föredra.”93
Den resa som Hylinger berättar om i Färdaminnen har alltså många dimensioner. Med författaren som ställföreträdare engageras läsaren i en bildningsfärd som i första hand gäller olika norska förhållanden men även inbegriper mer generella spörsmål: Vad bör litteraturen ägna sig åt? Hur förhålla sig till samhället och politiken? Hur förhålla sig till livet?
Sett i ett litteraturhistoriskt perspektiv kan man möjligen hävda att sextiotalets många rese- och rapportböcker utgjort ett av incitamenten till Färdaminnen. Uppenbart är dock att Hylinger avviker från det explicita politiserandet hos en Jan Myrdal eller Sven Lindqvist. För det första är samhällskritiken hos Hylinger endast en av bokens aspekter, för det andra är den betydligt mer inbäddad, filtrerad genom läsning av Taube och rese- skildrare/kåsörer med sinne för detaljer som Jan Olof Olsson.
Det har blivit dags att summera. Med utgångspunkt från Hylingers tidi-gaste böcker har jag i detta kapitel lyft fram några grundläggande drag i hans estetik: att tala genom andra, dvs. citattekniken/läsningens roll i hans skapande; spelet med etablerade genrer; dragningen till självbiogra-fiskt skrivande; resandet som grund för skrivandet. Som vi sett är detta drag som i texterna korsas och delvis överlappar varandra; också i det följande författarskapet kommer vi att möta dem i olika kombinationer.
I antologierna blir Hylingers traditionsmedvetenhet och känsla för lit-terära konventioner mycket tydlig. Här framträder också viktiga drag som anknytningen till patafysiken, viljan att blanda skämt och allvar och att attackera estetiska hierarkier och vanetänkande.
Den egentliga debuten, romanen I krig och kärlek, vittnar om Hyling-ers intresse för självframställningens problem men exemplifierar också förmågan att för egna syften nyttja etablerade genrer liksom citattekniken (jag tänker då särskilt på det långtgående bruket av klichéer och fraser som skapar en fundamental osäkerhet, undergräver läsarens möjligheter att bestämma texten). Den ironiska användningen av åldringens mask
tillhandahåller därtill ett memento inför kommande texter: även när tex-tens jag kan tyckas på ett oproblematiskt sätt identiskt med Claes Hyling-er är det yttHyling-erst alltid en konstruktion, en produkt av retorik.
Om det i I krig och kärlek var den traditionella självbiografin som tjäna-de som motjäna-dell är tjäna-det i Färdaminnen reseskildringen som frigör Hylingers skapande, får honom dels att pröva ett självbiografiskt skrivande och dels att utveckla en på samma gång ledig och varierad framställningskonst.
”Redaktören/kompilatorn” Hylinger visar sig i denna text i presentationer av och citat från de norska författarna, i inflikandet av dagboksnotiser och naiviserande dikter men också genom signifikanta utelämnanden. Man kan hävda att den växlingsrika framställningen pekar mot diskontinui-teten i kortprosaböckerna, men i Färdaminnen ges texten ännu enhet av själva resan och en uppenbar strävan till integrering, till motiverade väx-lingar mellan textpartier.
Färdaminnen är på samma gång ett gott exempel på den nyfikna, sö-kande hållningen och den i författarskapet centrala ambitionen att angri-pa vaneseendet, att få läsaren att se det välbekanta med nya ögon. Den verklighet vi tror oss känna – i detta fall vårt grannland – görs i texten mer intressant genom oväntade perspektiv, uppmärksamhet på beteck-nande detaljer, stilskiften. Det är också tydligt att Hylinger eftersträvar en jämbördig relation till läsaren. Istället för att propagera eller omständligt redogöra för sakförhållanden söker han genom grepp som dramatisering och information förankrad i det konkreta appellera till läsarens egen erfa-renhet, leda denne till egna reflektioner.
Grundläggande i både I krig och kärlek och Färdaminnen är just ett bildningsmotiv. Även om det turneras på olika sätt finns i båda texterna en problematisering av erfarenhet och förkovran liksom av läsning och skrivande – delvis är detta något som följer redan med de genrer som Hy-linger valt att närma sig. ”Bildningen” innefattar till dels högst konkreta förhållanden men ytterst gäller frågan livshållning och levnadskonst: Hur leva sitt liv?
I båda texterna är dessutom tilltalet av största betydelse för texternas effekt. Medan det i debutboken handlar om en mycket påtaglig hänvän-delse rör det sig i Färdaminnen om en mer nedtonad retorik förankrad i det vardagliga välbefinnandet. Just det lediga, oansträngda tonfallet hör i själva verket till det mest utmärkande för Hylingers skrivande. Hylinger finner sin egenart genom att närma sig det vardagliga, lättsamma, förment banala – en ”lättare” litteratur som samtidigt står det muntliga närmare.
Detta lätta, lediga tonfall ger intryck av närvaro och skapar förtrolighet på samma gång som det etablerar förutsättningar för överraskningar, avvikel-ser, brott mot förväntningar. Förebilder till lättheten har Hylinger kunnat finna i Evert Taubes folklighet, norrmännens ”nyenkelhet” och patafysi-kens udd mot det högtravande. Men det är överhuvudtaget karakteristiskt för Hylinger att han förenar sin djupa förtrogenhet med modernismen, sin bekännelse till dess frihetssträvande, konventionsbrytande tendenser, med starka band till helt andra, mer traditionella litteraturtyper: humoresken, kåseriet, pekoralet, äventyrsberättelsen, sagan.