Som framgått är ett metaperspektiv framträdande i Hotell Erfarenheten.
Gång på gång återknyts till skrivsituationen, det längre citat som ovan anfördes behandlar olika sätt att övervinna skrivsvårigheter och i ett annat sammanhang rekommenderas översättning som ett sätt att komma igång när motståndet är starkt (s. 85). Berättaren berör även det utbredda talet om behovet av en deadline för att få något gjort (och påpekar det lite naiva i utsagan ”eftersom vi alla har en deadline, som borde ha satt fart på oss en gång för alla”, s. 53).
På det hela taget handlar det emellertid mindre om en genomförd pro-blematisering av skrivsvårigheter eller om en explicit diskussion av estetis-ka spörsmål. Syftet med alla redogörelser för och anspelningar på skriv- situationen – att vi så att säga får följa textens tillblivelse – tycks framför allt vara att ge skrivandet en stark konkretion och förstärka känslan av berättarens närvaro. I formuleringar som de följande framstår texten ännu som öppen och läsaren kan nästan känna sig delaktig i dess födelse: ”Så nu sitter jag och avnjuter mitt te, medan jag funderar på vad jag ska skriva.”
(s. 34); ”Medan jag skrivit detta har solen sjunkit till horisontens rand, det har gått på några minuter.” (s. 77) Genom skildringen av hur berättaren bläddrar i gamla anteckningsböcker på jakt efter något att citera kommer texten även att dramatisera den selektion som är en viktig del i allt ska-pande och som i Hylingers fall – i och med hans citatteknik – blir extra framträdande.
De många skildringarna av avbrott i skrivandet innebär dessutom att detta förankras i ett mycket vardagligt sammanhang: ”Medan himlen mörknar går jag ner i köket för att laga mig en kopp te. Den vanliga eftermiddagsritualen. Ett kinesiskt te så här dags. En ostmacka och ett kex med apelsinmarmelad därtill. Det bär jag upp till arbetsrummet och fattar åter pennan.” (s. 82)
Generellt gäller att Hotell Erfarenheten på indirekt väg, genom teck-ningen av berättarens tillvaro, illustrerar olika kvaliteter i det vardagliga livet. Jämfört med den tidiga Dagar och nätter i Paris och Göteborg är en viktig skillnad förstås att författaren är trettio år äldre och lever ett helt annat liv. Den tidigare ungkarlen och bohemen är nu sambo och villa-ägare: ”Sedan några år har jag alltså fått nya plikter, nya för en gammal bohem och resenär. Jag har komposten att tänka på. Den måste skötas.
Gödsla och gräva måste jag göra också och ibland måla staket.” (s. 78) Ramberättelsen, den återkommande nusituationen, är inskriven i ett årstidsförlopp (från sensommar till vår) och i skildringen av berättarens iakttagande av naturens växlingar och sysslande i trädgården åskådliggörs ett liv i samspel med naturen. Texten anknyter i detta avseende till en lång tradition av skildringar av lantlig avskildhet (alltifrån Horatius till Hermann Hesse) vari trädgårdsarbetet fungerar som en naturlig och väl-görande replipunkt till skrivandet.37
Berättaren dröjer också vid den förskjutning i intressen som gärna föl-jer med tilltagande ålder. Bland annat konstaterar han med lätt självironi sin ökade nyfikenhet på växter och smådjur: ”Nyheter och sport och un-derhållning intresserar mig mindre och en blommande kaktus mera än förr. Småkryp har jag också börjat uppskatta.” (s. 19)
Andra – från tidigare böcker mer välbekanta – uttryck för en stillsam levnadskonst är läsning, skrivande, meditationer över minnen, musik, njutandet av en god whisky, umgänge med vänner. Genom bekännel-sen till sådana enkla, elementära nöjen skapas intryck av naturlighet och avspändhet; här är en berättare som inte har behov av att framstå som märkvärdig eller annorlunda.
Samtidigt kan framställningen av vardagligheten ibland drivas så långt att den övergår i lekfull utmaning av läsarförväntningar, av litterära konventioner om vad som är väsentligt. Författaren kan till exempel lätt omständligt redogöra för hur han söker efter en speciell hammare (för att kunna laga en golvlist) eller letar efter ett försvunnet suddgummi. När-mast komisk blir effekten när greppet spetsas till i en fråga: ”Ni undrar om jag hittade det extra radergummit i skrivbordslådan?” (s. 39)
Men på samma gång ingår sådana utvikningar i sammanhang där lågt blandas med högt, där det triviala får utgöra fond åt behandlingen av existen- tiella frågor. Redogörelsen för sökandet efter den gamla hammaren får således snart en elegisk underton, en proustiansk känsla för den minnets poesi som även triviala föremål kan bära på (s. 35f.). Och dröjandet vid det
förlorade suddgummit är i själva verket ingången till en utläggning om liv och död och om lämpliga förhållningssätt i en värld av ovisshet (s. 37-43).
En förutsättning för intrycket av avspändhet är förstås också olika (i snävare mening) retoriska grepp. Språket i Hotell Erfarenheten kan gene-rellt beskrivas som enkelt och okonstlat men på samma gång precist. Även om syntaxen naturligtvis varieras är meningarna ofta korta. Adjektiv och metaforer är också reducerade, vilket gör att effekten blir desto starkare när de förekommer. I sitt tilltal erinrar texten ofta om en muntlig berät-tare som vänder sig till närvarande åhörare: ”Ni känner redan till det.” (s.
53) Vanliga är också ledigt formulerade frågor: ”Var har jag den nu då?”
(s. 36); ”Har jag inte berättat om den?” (s. 107) Vidare rättelser (”Nej, jag tänkte inte efter”, s. 39) eller dialogiska vändningar av annat slag: ”Jo, jag läste om den nyligen” (s. 26); ”Jonsson, ja.” (s. 54)
Ofta förekommer aposiopes (dvs. att en påbörjad mening avbrytes, mynnar i några punkter), något som förstärker nukänslan samtidigt som en lätt dröjande, förströdd attityd suggereras: ”Medan jag har den gam-la anteckningsboken uppsgam-lagen letar jag efter några bra ögonblicksbilder från Finland … Hittar bara en.” (s. 17) Vanligt förekommande är också uttryck för osäkerhet eller tvekan: ”jag vet inte”; ”jag kommer inte ihåg allt”. På samma gång som sådana formuleringar konnoterar vardaglighet och ödmjukhet utstrålar de självförtroende; när det gäller att etablera auk-toritet är det snarast mer effektivt att vidgå osäkerhet och minnesluckor än att leverera idel tvärsäkra påståenden.
Den gängse jag-formen utvidgas stundom till ett vi. Ibland åsyftas då berättaren och hans sambo (eller någon annan i hans närhet), ibland innefattar vi-formen också läsaren av Hotell Erfarenheten (”Låt oss ta en titt på”, s. 29). När påståenden med mer generella pretentioner framförs föredrar Hylinger emellertid ofta en anspråkslösare, mer vardaglig man-form framför en vi-man-form som riskerar att bli magistral: ”Man måste ju ständigt bli påmind för att inte glömma att man är dödlig” (s. 38).
Bland annat genom grepp som de nämnda framhävs textens karaktär av förtroligt samtal; till den dialog med traditionen och de egna minnena som berättaren bedriver bjuds läsaren in som en vän och jämlike.
Viktig för intrycket av avspändhet är också själva textfogningen, sättet att sammanställa olika textavsnitt. Istället för en diskurs som är uppenbart styrd, underordnad vissa avsikter, har vi här en berättare som ger intryck av att följa infallen, att ta tillvara de fynd som slumpen bjuder. Ibland
bläddrar berättaren i sina anteckningsböcker och fastnar för ett visst ci-tat, ibland utlöses tillbakablickarna av sådant som en flyktig association, ljudet av musik, åsynen av en bok i bokhyllan. Typisk är en formulering som den följande: ”Tankarna går. Nu har de begett sig till Paris och jag vet inte varför.” (s. 93)
Avsiktslösheten, bristen på utstuderad målmedvetenhet erinrar starkt om den flanörattityd vi sett prov på i tidiga böcker. Man kan beskriva det som att Hylinger i Hotell Erfarenheten transponerar sin flanörtillvaro i Paris till skrivbordet, till det mer eller mindre fria kringströvandet bland gamla minnen. Hylinger har själv kommenterat formen på följande sätt:
”Min avsikt var att det skulle se ut som om jag släntrar hit och dit. Men uppbyggnaden i boken har inte kommit till av en slump, även om det kan verka så.”38
Grovt sett kan de inslag som ger boken variation och spännvidd in- delas i följande kategorier:39
1) Redogörelser för egna göranden. Vid sidan av skrivandet rör det sig oftast om kortfattade skildringar av vardagliga handlingar (anting-en i nuet eller i det förflutna). Samtidigt som sådana redogörelser bidrar till bokens avspända atmosfär kan de, som vi sett, fungera som led i en kontrasteringsteknik (jfr ovan om sökandet efter suddgummit och den existentiella problematiken).
2) Den självupplevda anekdoten, vanligen lite längre och gärna av det dråpliga slaget. Ofta handlar det om reseminnen där kulturkrockar kan avvinnas komiska kvaliteter. Goda exempel är skildringen av en miss- lyckad flamencokväll i Paris (s. 93ff.) och ett missöde på Théâtre du Châ-telet (s. 97ff.). Karakteristiskt är att episoderna omtalas som just historier (”Det är ingen märkvärdig historia, det var bara som så […]”, s. 93) liksom att de mynnar ut i försonliga stämningar, att de störande inslagen övervin-nes och avlockas mer eller mindre uppbyggliga innebörder.
3) Berättaren i samtal med andra. Ofta korta replikväxlingar hos till exempel fiskhandlaren (s. 69f.) eller skomakaren (s. 71f.).
4) Återgivning av en historia i andra hand, dvs. en historia ursprung-ligen berättad av någon annan. Exempel är den polska flickvännens his-toria (s. 28f.) och skildringen av grannen Jonssons liv (s. 54ff.). Speciellt återberättandet av grannens livshistoria vittnar om ett människointresse och en uppfattning att även det vardagligaste öde är unikt och värt upp-märksamhet.
5) Det uppsnappade samtalet/den iakttagna vardagsscenen. Berättaren
talar vid ett par tillfällen om ”vardagens teater” och en typisk sådan scen är dialogen – till stor del i direkt anföring – mellan två fyllerister på spår-vagnen (s. 29f.). Berättaren avslutar själv episoden med ett entusiastiskt:
”Vilka dramatiker … Vilken replikföring.” (s. 30) Det vanliga är annars att dylika episoder arbetar med en rätt nedtonad skala; banala samtal åter-ges men just i det följsamma återgivandet utan kommentarer avvinnes det banala komiska eller tänkvärda kvaliteter (t.ex. s. 14, 31).
6) Återgivning av drömmar. Medan vissa av dessa är led i eller ger upp-hov till mer generella reflektioner om drömmars väsen, återberättas andra främst som roande historier.
7) Redogörelser för läsning eller för något TV-program. Ofta är det då fråga om relativt utförliga skildringar, gärna med citat, som – åtminstone när det gäller litteraturen – också knyter an till viktigare teman i texten.
8) Mer generella reflektioner som vanligen är kortfattade och ofta springer ur en konkret historia eller minnesbild. Det rör sig alltså snarare om ”induktiva” strategier än ”deduktiva” (dvs. tanken presenteras som en följd av en konkret episod snarare än att episoden ges som illustration av en tanke.)40
Men det viktiga är till sist samspelet mellan de inslag jag ovan spaltat upp liksom mellan nuet och skilda faser i det förflutna. Samtidigt som texten utmärks av en påfallande öppenhet så byggs efterhand olika tema-tiska strukturer upp. Karakteristiskt är dock att en stor frihet lämnas till läsaren när det gäller att se sammanhang, att kombinera olika passager.
Som tidigare påpekades presenteras i texten knappast någon explicit estetik. Däremot förmedlas på indirekt väg en anti-originalitetstanke där förankringen i vardagen är grundläggande och där det lediga, ansträng-ningslösa är ett självklart värde. I ett av bokens avsnitt tar berättaren upp sin favoritsångare Frank Sinatra och karakteriserar honom då med orden
”avspänd och med en ojämförlig precision i avspändheten” (s. 65). I dessa beundrande ord ligger uppenbarligen också ett hylingerskt ideal.41
Den avspända, rörliga berättarhållningen får inte minst innebörd i re-lation till de många episoder i boken som illustrerar hur styrda vi är av konventioner i såväl stort som smått.42 Mot en dylik fångenskap i det kon-ventionella, stelbenta fungerar stilen som ett imperativ till flexibilitet och uppmärksamhet, eller för att nyttja Hylingers ord från en presentation av sufismen, till att ”lära om”.43
Erfarenhetstematiken
I sin samtalskaraktär, i sin förankring i det vardagliga, i sin prövande, ut-forskande attityd, i sin öppenhet och brist på systematik anknyter Hotell Erfarenheten till en väl etablerad tradition: essägenren. Även om man inte uttryckligen genrebestämmer texten som en essä kan man hävda att den genomsyras av en typiskt essäistisk anda.44
Andra för essägenren typiska drag som går igen i Hotell Erfarenhe-ten är kretsandet kring erfarenhet, åldrande, förgänglighet och död. Med utgångspunkt från bland andra Montaigne har litteraturforskare hävdat att essäformen sammanhänger med en intensifierad känsla av utmätt tid, med en upplevelse av att det egna livet går mot sitt slut. Skrivandet, reflek-terandet blir i denna situation ett led inte bara i konsten att leva utan även i konsten att lära sig dö.45 Därvid framstår också ett tillbakablickande, en utvärdering av de egna erfarenheterna, som en naturlig strategi.
I Hotell Erfarenheten är det faktum att berättaren nu uppnått mogen ålder en av utgångspunkterna. I bokens första avsnitt, där berättaren sit-ter på sit-terrassen och skriver, minns han sin gamla farmor som brukade sitta just där, se på blommorna och utbrista: ”Jag kan inte fatta att jag är så gammal!” (s. 12) Berättaren minns även sin ungdomliga häpnad över hennes brist på fattningsförmåga, men har med tiden fått ett annat per-spektiv: ”Nu är jag mindre häpen. Jag har passerat de sextio och börjar förstå.” (s. 13) Åter skymtar här dubbelheten i förhållande till tidens gång;
det berättaren med tiden lär sig förstå är snarast att tidens framfart knap-past låter sig förstås.
Samtidigt medför de många hastiga förflyttningarna i tiden – från nuet till uppemot femtio år bakåt – i sig att ett förgänglighetstema fram-hävs, att en känsla av tidens snabba flykt skapas.
I ett flertal passager uppmärksammas dessutom hur människor i be-rättarens omgivning gått bort. Det kan vara hans åldrade granne vars lev-nadsöde återberättas (s. 54ff.), men det kan också vara vänner som avlidit i förhållandevis unga år. I en mättad passage gestaltas svårigheten att förstå det oförståeliga:
Jag tänker allt som oftast på dem som är borta. Dem som man brukade träffa på stan, på möten, på fester, på krogen. Ibland går det upp för mig att de faktiskt är borta. De fanns – de finns inte.
De säger inte flaska, skriver inte en rad, dricker inte en droppe.
Jag kan undra ibland: varför hör man aldrig av honom? Och
varför ringer inte hon längre? Javisst ja, de dog. Det är flera år sedan. Det var ett visst datum. Sedan dess har du inte sett honom.
Han ringer aldrig, han kan inte. Och hon kan inte komma och ge dig en kram, hur gärna hon än skulle vilja. Hon kan inte ens vinka.
Så är det med dem som är borta. Försök komma ihåg det. (s.
75f.)
Passagen blir effektfull mycket på grund av den så enkla, påtagliga ge-staltningen – de korta, knappa meningarna och de lätt naiviserande tur-neringarna. Man lägger också märke till imperativet på slutet liksom talet till sig själv i du-form. Hela passagen får därigenom en didaktisk anstryk-ning, formas till en på samma gång konkret och drastisk inskärpning av den beska visdomen.46
Som både titeln och prologen antyder är erfarenheten och dess värde ock-så ett viktigt tema i boken; vid många tillfällen fokuserar berättaren på nyttan med olika erfarenheter. Apropå sina gamla löparrundor i skogen frågar han sig i efterhand vad de varit bra för – trots att livet inte inneburit några speciella strapatser tänker han sig att själva den ungdomliga entu-siasmen haft ett värde (s. 9). Beträffande en drabbande kärleksbevikelse (den som tecknas i Ett långt farväl) blir självklart frågan: ”Vad lärde jag mig av detta?” (s. 14) Och i ett annat sammanhang visar berättaren på hur en enkel vardagssituation får honom att göra sig av med fördomar: ”Ett stycke vardagsteater lärde mig tänka annorlunda.” (s. 25)
Samtidigt uttrycks i Hotell Erfarenheten en rätt pessimistisk syn på vår förmåga att på djupet dra lärdom av det vi genomlever. Det är särskilt mo-tivet från prologen som längre in i texten ges en mer explicit formulering:
Var och en som fört dagbok, om blott sporadiskt, har sett hur livet går i cirklar. Ändå vill man tro att man utvecklas, att man är på väg … Drömmarna påpekar oförsynt att så inte är fallet.
Lär man sig då inget av erfarenheten? Nej, man lär sig ingen-ting av erfarenheten, om man inte i grunden förstår vad man har varit med om. Och det gör man sällan. Våra besök på Hotell Erfa-renheten är få och sporadiska – så skulle jag tolka drömmen som inleder denna bok – om den lät sig tolkas. Den tillhör den sortens drömmar som tycks vara ett tydligt svar på en bestämd fråga, men man vet inte vilken fråga. (s. 74f.)
Här ställs som vi ser mycket tydligt vår vilja att tro på utveckling och mognad mot svårigheten att lära av erfarenheten. I och med den generella avfattningen, fråga-svarstrukturen och man- eller vi-formen får utsagan dessutom extra tyngd.
Svårigheten att lära av erfarenheten behandlas dessutom i en längre allegoriserande passage som mer påtagligt har karaktären av självrannsa-kan. Berättaren menar att även om hans liv i yttre mening förändrats så är det mesta sig likt i hans huvud: ”Mitt huvud befolkas av samma gamla frågor som förr. De sitter på parkbänkar i den igenvuxna park som är min hjärna, och väntar på att jag ska komma och sätta mig hos dem.” (s. 78) Därpå följer en illustration av de välkända frågeställningar som pockar på uppmärksamhet: ”Hur ska man kunna göra sig av med en enda av sina då-liga vanor utan att samtidigt skapa en ny?” (s. 78); ”Hur vet jag att jag inte drömmer?” (s. 79); ”Hur kan en människa få syn på sin egen fåfänga?” (s.
79) ”Vad är meningen med livet?” (s. 81) osv. Lika lite som förr har jaget några svar att erbjuda, någon utveckling i denna mening tycks med andra ord inte ha skett. Genom den allegoriserande framställningen som skiljer ut sig från texten i övrigt tenderar budskapet därtill att få ökad kraft.
Textens problematisering av erfarenhetens värde sammanhänger med ett annat framträdande motiv. Jag tänker på svårigheten att i förväg veta vad som är bra eller dåligt för oss. Något vi betraktar som en olycka kan i själva verket visa sig få lyckosamma konsekvenser eller helt enkelt skydda oss från en större olycka. Och en till synes tursam händelse kan visa sig få mindre goda följder. Om denna insikt hålls aktuell torde den föranleda ett mer öppet förhållningssätt till sådant som framgång och motgång, göra oss mindre benägna att tänka snävt i termer av vinning eller utveck-ling. Motivet figurerar i en egen dikt som berättaren finner i en gammal anteckningsbok: ”Även om ens bästa häst springer bort / kan den komma tillbaks inom kort. // Men detta kan bli mindre bra än man tror, / då det medför en olycka stor; / som i sin tur kan vara en tursam giv – / av den olyckan följer ett långt och lyckligt liv.” (s. 16) Men det är framför allt med hjälp av Winston Churchills Min ungdom som motivet explikeras (som så ofta väljer Hylinger att tala genom ombud). Berättaren refererar utförligt Churchills redogörelse för de dramatiska svängningarna i sitt liv och kompletterar med talande citat: ”[…] man vet aldrig, om inte otur, när allt kommer omkring, kan visa sig vara tur.” (s. 39); ”Life is a whole, and luck is a whole, and no part of them can be separated from the rest.”
(s. 40) Lite tillspetsat kan man säga att detta är en erfarenhet som de-
valverar värdet av erfarenhet.
Som citaten från Churchill antyder är också läsande något som är rela-terat till erfarenhetstematiken. Läsningen i de egna anteckningsböckerna är ju en viktig förutsättning för textens diskussion och generellt är läsning en erfarenhet som kan hjälpa oss att reflektera över andra erfarenheter.
Vid sidan av de egna anteckningsböckerna, Churchill och gamla favoriter som dyker upp i citat – Stevenson (s. 15, 62f.), Emerson (s. 83), Taube (s.
38), Proust (s. 68) – är det i Hotell Erfarenheten särskilt den medeltida persiska litteraturen som ägnas uppmärksamhet.
Vad berättaren främst lyfter fram hos perserna är inslaget av skonings-lös självrannsakan: ”Dessa medeltida persiska skalder sade samma saker som jag sa till mig själv, när jag ibland vaknade i vargtimmen.” (s. 47) Att
Vad berättaren främst lyfter fram hos perserna är inslaget av skonings-lös självrannsakan: ”Dessa medeltida persiska skalder sade samma saker som jag sa till mig själv, när jag ibland vaknade i vargtimmen.” (s. 47) Att