Även i Ett långt farväl (1981), Hylingers fjärde bok, möter vi en blandning av genrer och framställningssätt: reseskildring, dagbok, kärleksroman, självbiografi, litteraturhistorisk essä, anekdoter – allt interfolierat med dikter i naiviserande stil.
Sedd mot bakgrund av hela författarskapet intar boken en mellanposi-tion. Den skiljer sig från kortprosaböckerna genom att den har karaktären av roman, bland annat återger ett någorlunda sammanhängande förlopp.
Samtidigt skiljer den sig från böckerna om det hemliga sällskapet genom att den är mer rapsodisk, mindre fabulerande och inte använder sig av en fiktiv huvudperson. Man kan om man så vill se dubbelheten avspeglad i att texten saknar genrebeteckningen ”roman” men ändå består av num-rerade kapitel.1
Men låt oss vara tydligare om hur olika dimensioner av texten samspe-lar. Liksom i den brokiga, till stor del dagboksbaserade Dagar och nätter i Paris och Göteborg figurerar här en prosa som med sina ofta enkla, kon-kreta rapporter om berättarjagets göranden ligger dagboken nära: ”Som-nade sent och vak”Som-nade sent på lördag förmiddag. Satt inne i det vackra vädret och läste, gick sedan och åt på Elite och tänkte se en berömd film som hette ’Claires knä’. Men jag hade en halvtimma på mig efter kaffet, tog en promenad och missade filmen.” (s. 35f.)Redogörelser som den-na sammanhänger med berättarens flanörattityd, hans till synes mållösa kringströvande i tillvaron.2 I Ett långt farväl balanseras emellertid den impressionistiska brokigheten av flera övergripande strukturer liksom av ett berättande med mer påtagliga händelser och ett tydligare tilltal: ”Det skulle bli en händelserik vecka. Ni ska få höra.” (s. 22)
En viss struktur får texten redan av resandet till Finland. Liksom i reseskildringen från Norge, Färdaminnen, inleds boken med att berät-taren sitter på tåget, nu på väg mot Stockholm och Finland. Berätberät-taren har för avsikt att skriva om den finlandssvenske författaren Karl August Tavaststjerna (1860-1898) och till den ändan resa genom landet, besöka hans födelseort och de gårdar i Tavastland där han bodde i sin ungdom.
Detta resande med jaget i rollen av främmande iakttagare ger naturligt upphov till miljöskildringar och reseintryck. Till följd av att berättaren förälskar sig i en finlandssvensk kvinna följs denna finlandsresa dessutom snart av andra.
Än viktigare som övergripande struktur är kärlekshistorien. Berättel-sen om huvudpersonens möte med den stora kärleken och utvecklingen av deras förhållande utgör en väsentlig sammanhållande kraft i texten.
Det är också mycket den som bidrar till att göra texten så pass stark och gripande; mot den hos Hylinger ofta lätt distanserade flanörpositionen bryter sig ett patos som laddar texten med energi.
Genom att det handlar om kärlek med förhinder – kvinnan är redan gift och har barn – möter vi ofta huvudpersonen ensam: längtande, drö-jande vid minnen, reflekterande. Och eftersom det så småningom står klart att passionen inte förmår överbrygga kärlekens yttre hinder tvingas han gradvis resignera. Denna uppmärksamhet på det egna jaget liksom rörelsen mot resignation och besinning innebär att texten ytterst får ka-raktär av utvecklingsroman. Detta är ju en genre som kännetecknas just av en huvudperson som genom olika (ofta bistra) erfarenheter leds till insikter om sig själv och livets villkor. Bäst sammanfattas kanske rörelsen i Ett långt farväl av Hylinger själv, när han i en senare text kommenterar erfarenheten:
Bakgrunden var den, att jag hade hittat en käresta i vårt östra grannland. Men det var kärlek med förhinder, och utsikterna var inte goda.
Vad lärde jag mig av detta? Jag lärde mig ta tåget till Stock-holm och färja över Östersjön. Jag lärde mig hitta billiga övernatt-ningsrum i Helsingfors och Åbo. Och jag lärde mig tänka på ödet och kärleken och tiden som går. Jag fick gott om tid till det.3
Därtill kommer så, som ytterligare ett enhetsskapande mönster, den ”mini- biografi” över skalden Tavaststjerna som infogats i texten. Denna biografi presenteras emellertid inte i obruten form utan uppstyckad i avsnitt som inflikas i berättelsen om jagets kärlek. Samtidigt som anekdoterna om Tavaststjerna har ett egenvärde – de är inte minst ganska underhållande – ger de perspektiv på jagets erfarenheter, fungerar ibland som spegel, ibland snarare som kontrapunkt.4
I det följande ska jag lite mer ingående undersöka gestaltningen och jag kommer då först att dröja vid kärleksskildringen för att sedan gå in på andra aspekter av utvecklingsromanen: tillbakablickarna på uppväxten, dialogen med andra författare m.m. (Detta är en arbetsgång gjord i ana-lysens intresse – i texten är kärleksmotivet och utvecklingstoposen förstås intimt sammanvävda.)
Allra först bör dock något sägas om begreppet utvecklingsroman. I likhet med bland andra Martin Swales använder jag här termen i en täm-ligen vid bemärkelse: ”[…] any novel having one central figure whose ex-periences and whose changing self occupy a role of structural primacy within the fiction.”5
Ofta används ju begreppen utvecklingsroman och bildningsroman mer eller mindre synonymt, men med den ovanstående definitionen är utvecklingsromanen snarast att förstå som en mer övergripande kategori och bildningsromanen, med dess rötter i tysk idealism och förromantik, som en – i och för sig mycket betydande och utbredd – variant.
Andra och mer specifika bestämningar saknas inte. Med stöd i framför allt några danska forskare vill till exempel Tommy Olofsson göra gällan-de att utvecklingsromanen och bildningsromanen representerar två helt skilda traditioner.6 När det gäller bildningsromanen betonar han dess ut-gångspunkter i det tyska kulturklimatet och begreppet Bildung vari inne-fattas både tanken på Ausbildung, utveckling av den enskilde individens anlag, och Anbildung, som står mer för uppfostran utifrån etablerade nor-mer och anpassning till samhället. I den ursprungliga bildningsromanen – prototypen är Goethes Wilhelm Meister (1796) – sker enligt Olofsson en harmonisk syntes av dessa aspekter. På samma gång som hjälten utvecklas på ett harmoniskt vis finner han en plats i samhället där han förmår för-verkliga sin individualitet.7
När det gäller utvecklingsromanen betonar Olofsson i gengäld rötterna i 1800-talet med dess mer vetenskapliga världsåskådning, dess positivism och accentuering av deterministiska processer. Om bildningsromanen i stor utsträckning bestäms av och gestaltar tron på individens möjligheter till självförverkligande, är utvecklingsromanen enligt Olofsson snarare kausalt orienterad, gestaltar hur hjälten ofta misslyckas i sitt självförverk-ligande till följd av ett ödesdigert arv eller negativ miljöpåverkan (typ- exemplet är J.P. Jacobsens Niels Lyhne, 1880).8
Man kan invända att Olofssons sätt att reservera termen utvecklings-roman för just den naturalistiska typen av utvecklings-roman är en olycklig
insnäv-ning. Den skillnad mellan två romantyper som han skisserar är förvisso viktig men mer rimligt – och mer i enlighet med rådande språkbruk – ter det sig att helt enkelt beteckna den senare romanformen som en ”natu-ralistisk utvecklingsroman” (eller helt enkelt ”natu”natu-ralistisk roman”) och därigenom behålla ”utvecklingsromanen” som ett mer generellt begrepp.9
I fråga om den sentida Ett långt farväl finns också en risk att alltför spe-cifika, historiskt bestämda begrepp skapar onödiga komplikationer, blir en hämsko för analysen. När jag här talar om utvecklingsroman är det alltså främst med syftning på en text som intresserar sig för och skildrar hur dess huvudperson genom olika erfarenheter – ofta både andliga, intel-lektuella och mer konkreta, vardagliga – mognar och når fram till någon sorts insikter om livet. Dessa insikter kan sedan vara mer eller mindre positiva liksom romanen kan mynna i såväl anpassning till omgivningen som utanförskap.
Att jag inte ansluter mig till Olofssons bruk av termen utvecklings-roman hindrar naturligtvis inte att de distinktioner som figurerar i hans avgränsningsförsök kan nyttjas i och befrukta analysen. Ett spår av hans sätt att formulera distinktionen finns möjligen redan i mitt val av termer.
Liksom termen bildningsroman ter sig naturlig beträffande böckerna om det hemliga sällskapet – där hjältens förkovran och diskussioner kring olika sätt att leva är själva kärnan – så ligger termen utvecklingsroman närmare till hands när det gäller Ett långt farväl; förutom att en bildnings-diskussion där inte är lika framhävd är mognaden inte på samma sätt något som aktivt söks utan snarare en produkt av kärlekserfarenheten.10