Vi har sett att Dagar och nätter illustrerar en livskänsla präglad av spän-ningar. Här finns livsbejakelse, sinnlighet, ungdomlig entusiasm, humor, gott humör men också rastlöshet, leda, vilsenhet. Här finns melankoliska drömmerier parallellt med strävan efter sinnesnärvaro och autenticitet.
Samtidigt som en ambition att fånga denna spänningsfyllda känsla är tyd-lig, finns en problematisering av hur, på vilket sätt, som detta bäst sker.
De retoriska strategierna och greppen – nyttjandet av dagboken, dröjan-det vid bagateller, stiliseringen av jaget, blandningen av högt och lågt, brokigheten, överhuvudtaget humorn och lekfullheten – är samtliga led i förmedlandet av känslan på samma gång som de ingår i en metalitterär diskurs, är vända mot olika estetiska konventioner och tendenser i tidens litterära klimat.
Man kan också karakterisera Dagar och nätter som en lekfull utforsk-ning av förhållandet mellan liv och litteratur. Samtidigt som Hylinger självklart utgår från sina egna erfarenheter, ses de ofta i ljuset av litterära motiv; samtidigt som han skriver det egna livet genomsyras detta liv av lit-teratur. Detta på samma gång som det finns en benägenhet att framhäva den egna ”folkligheten”, en vilja att upphäva konventionella smakhierar-kier och manifestera en oförställdhet som förmår finna kvaliteter bortom de gängse värderingarna.
Hur viktig är då den självbiografiska dimensionen i Dagar och nätter?
Som vi sett finns i boken en spänning mellan estetiska strukturer och skenbart godtycke; medan somliga inslag tycks motiverade av en vilja till tematisering/problematisering tycks annat främst figurera ”för att det har hänt”. Samtidigt är även de senare inslagen – just för att de inte så lätt låter sig naturaliseras – viktiga led i problematiseringen; genom sin karaktär av
”onödigt överskott” aktualiserar de frågan vad litteraturen bör ägna sig åt. I huvudsak läser vi texten referentiellt, dvs. som en självbiografisk text, men ändå är det självbiografiska inslaget knappast det väsentliga. Även om vi förutsätter att Hylinger utgår från det egna livet (och inte bara fa-bulerar) läser vi knappast för att få veta mer om Hylinger som person utan snarare då för att dröja vid den värld som skildras, den ton och det synsätt som kommer till uttryck i boken. Texten får närvaro och autenticitet av det personliga (dagböckerna m.m.) men det väsentliga är snarast det som vetter åt en mer allmängiltig – existentiell och estetisk – tematik.
Jag ska som avrundning på detta kapitel kort beröra två texter där problematiseringen av liv och litteratur är särskilt framträdande. Det gäl-ler den första och den sista texten i boken – ”Flickorna i Lökken” och
”Där går jag”. Genom att en metalitterär dimension är så tydlig i dessa kompositionellt framhävda texter accentueras tematiken. I och med att framställningen i den första texten delvis bygger på gamla anteckningar (se s. 17ff.) speglar den dessutom boken i dess helhet.
”Flickorna i Lökken” tar sin utgångspunkt i skildringen av en semes-tervecka med familjen. Texten inleds med avresan och vi får därpå ta
del av typiska semesteringredienser som långa behagliga eftermiddagar på stranden, middagar på pensionat etc. Det som framför allt upptar hu-vudpersonen är emellertid hans svärmeri för tre unga servitriser. Det hela stannar också vid just ett svärmeri, vid intensiva men icke-förverkligade erotiska drömmerier. När familjen ger sig av är huvudpersonen fylld av bitterhet över att ha försatt sin chans och han hänger sig åt dystra tankar på hur vi aldrig förmår gripa något förrän det är försent, hur livet uppen-baras först i döden (s. 19).
Ungefär mitt i berättelsen sker emellertid ett skifte av fokus – efter att berättandet dittills varit helt genomskinligt och underordnat historien, dvs. den aktuella semestern, kommer texten nu snarare att handla om gestaltningen i efterhand av den alltmer flydda semesterveckan. Berät-taren får – efter upprepade avbrott i skrivandet – omsider allt svårare att redogöra för sina erfarenheter: ”Jag mindes ungefär hur jag hade tänkt fortsätta. Men jag kände blott alltför tydligt att alltsammans var borta nu, jag hade förlorat det.” (s. 16); ”Nästan alla mina minnen av henne är nu borta eller så suddiga att de blivit oigenkännliga. Groteska nidbilder.
Eller minnen av minnen …” (s. 18) Sammanlagt sträcker sig dessa försök/
skrivtillfällen över flera år och när berättaren till slut sätter punkt är det knappast för att han upplever sig vara färdig utan snarare för att han inte gitter fortsätta (och, som det antyds i texten, för att han behöver de pengar som han hoppas att publiceringen ska ge, s. 24).62
Hylinger är i denna berättelse mycket explicit om svårigheten att gripa något och om minnets bedräglighet. Dessutom blir texten i sig – genom sin senfärdiga brodering kring den begränsade erfarenheten, genom sitt utdragna förlopp och sina hastiga kliv i tiden – en suggestiv illustration av tidens framfart. Intressant i sammanhanget är att berättaren vid flera till-fällen aktualiserar Proust. Han konstaterar bland annat att ”Proust betyd-de mycket för mig på betyd-den tibetyd-den” (s. 21) och pensionatsmiljön får honom att tänka på Balbec i ”I skuggan av unga flickor i blom” (s. 21).
Men framför allt är det förstås själva tillbakablickandet, försöket att frambesvärja det förflutna, som för tanken till Proust (se särskilt s. 16).
En viktig skillnad är dock att hos Hylinger sker inget euforiskt möte med det förflutna. Novellen blir visserligen till – delvis just till följd av de metalitterära reflektionerna – men minnet hos Hylinger spelar knappast den förlösande roll som det gör hos Proust. Den mest genomgripande inspirationen från Proust ligger snarare på ett annat plan, består i själva modet att ta den egna, ofta högst triviala, erfarenheten till utgångspunkt
för skrivande. För Proust är ju det väsentliga inte stoffet som sådant utan den personliga stil och den vision av världen som stoffet inordnas i; vad det gäller är att vara trogen den egna erfarenheten. Endast så, genom att vända blicken inåt – och med slumpen som katalysator – är det möjligt att nå en sannare verklighet bortom den värld av begränsande vanor, kon-ventioner och futila ambitioner som vi vanligen dväljs i. I Hylingers och Harald Lyths citatbok Spår av Proust (1984) återges några av de relevan-ta utsagorna. Hylinger konsrelevan-taterar i samband med ett återgivet samrelevan-tal:
”Proust gav oss rätt på den punkten. Djupet i ett verk hänger ingalunda samman med somliga ämnen […]”63 Och med ett direkt citat från Proust:
”[…] den väsentliga boken, den enda sanna, den behöver en stor författare egentligen inte dikta, eftersom den redan finns inom var och en av oss:
han har endast att översätta den.”64Också hos Proust kan Hylinger alltså finna bekräftelse på sin inriktning på det egna livet och dess ofta mindre spektakulära händelser. Proust tillhandahåller därtill en syn på den lit-terära kommunikationen som kunnat inspirera. I alla händelser citerar Hylinger i Spår av Proust raderna om texten som ett redskap för läsaren att rikta mot den egna erfarenheten: ”Ty jag betraktade dem inte som mina läsare, utan som läsare av sig själva; min bok skulle bara bli ett slags för-storingsglas av den typ som optikern i Combray erbjöd köparen; genom denna bok skulle jag ge dem möjligheten att läsa i sig själva.”65
En följd av denna första berättelse är alltså att läsarens uppmärksam-het riktas mot temat liv och litteratur, särskilt problemet att i efterhand minnas och förvandla något upplevt till en text som kan äga relevans även för andra. Nu väljer Hylinger i Dagar och nätter till stor del att publicera gamla dagboksanteckningar – de är måhända det mest pålitliga minnet, frånvaron av bearbetning kan kanske också göra att minnena bevarar mer av sin laddning. (Hylinger har ofta talat om sin vilja att avstå från bear-betning för att inte riskera att bli för ”litterär” och därigenom få minnena att förlora den laddning de har.)66 Den generella problematiken hålls ändå vid liv genom den implicita urvalsprocessen, dagboksnotisernas samspel med de betitlade prosatexterna samt återkommande anspelningar på själ-va skrisjäl-vandet.67
Till sist följs det metalitterära temat upp i slutbetraktelsen ”Där går jag”, där vi får ett närmast ikoniskt porträtt av författaren på vandring i hem-staden. Samtidigt som hans rörelse i det yttre rummet nogsamt meddelas får vi ta del av hans tankar, hur han förlorar sig i minnet av en
kärleksupp-levelse i Paris och hur han i diktens form återger en nattlig dröm. Texten avrundas med en lekfullt självironisk skildring av hur diktaren mitt i var-dagen är halvt frånvarande, upptagen av skaparmödor:
Med kaffe, ostsmörgås och köttbullar i magen och iförd en ge-nomsur trench-coat tränger jag mig fram bland folket i saluhallen i Göteborg, tyst skanderande på en dikt om franska vårvindar, parisiska caféer och vandringar längs Seine […] Sånt är livet. Såna är poetens plikter. Där går jag med mina dikter … (s. 161)
Skildringens dubbelhet av självbiografi-stiliserad självframställning, var-dag-konst, närvaro-frånvaro, prosa-poesi, allvar-självironi är på många sätt Hylinger i koncentrat; i skildringen fångas dessutom den spänning mellan hemmahörighet och längtan bort, mellan Göteborg och Paris, som präglat boken i dess helhet.