Hylingers ”egentliga” debut, den fiktiva självbiografin I krig och kärlek, skiljer sig en hel del från det följande författarskapet. Framför allt finns här en yvighet och ordrikedom som redan i nästa bok ersätts av en enkla-re, mer sparsmakad stil. Men på samma gång ger denna första bok prov på många för Hylinger karakteristiska motiv och strategier. Anknytningen till självbiografin är ett uttryck för Hylingers intresse för självframställ-ningens problem och förebådar kommande självbiografiska texter. Inle-velsen i huvudpersonen och hans erfarenheter vittnar om dragningen till den elementära frågan hur man bäst bör leva sitt liv. På ett mer generellt plan visar den pastischerande/parodierande tekniken på Hylingers förmå-ga att nyttja befintliförmå-ga former för egna syften liksom på konsten att förena skämt och allvar.
Låt oss se närmare på texten. I krig och kärlek är alltså en fiktionstext men Hylinger anknyter explicit till en av de klassiska självbiografierna, Rousseaus Bekännelser. Romanen har undertiteln ”Bekännelser” och fik-tionen är att den text vi möter är en åldrad mans tillbakablickar på sitt liv.
I början av boken, i samband med att berättaren formulerar sitt självbio-grafiska projekt, citeras också Rousseau som en förebild vad gäller sann-färdighet: ”Jag har berättat det goda och det onda med samma upprik-tighet. Jag har icke förtegat något orätt och icke tillagt något gott […]”52
Samtidigt har redan den dikt som Hylinger låtit trycka på bokens bak-sida förvarnat om att det inte rör sig om en ensidigt allvarlig text. Textens
signum är tvärtom blandning av motsatser på olika plan: ”Här skall be-rättas om älskog och strid, / om döden och ungdomens vår. // Skämt och allvar på samma gång / präglar min enkla men muntra sång.”
Det står vid läsningen också snart klart att textens syfte knappast är att teckna ett nyanserat psykologiskt porträtt. Snarare fungerar självbiografin som ett redskap, en form som kan tas till utgångspunkt för pastisch, pa-rodi, problematisering.
Vad utmärker då självbiografin som genre? Naturligtvis är den långt-ifrån enhetlig, men när det gäller den centrala tradition från Rousseau som Hylinger aktualiserar, kan man ändå peka på karakteristiska drag.53 Vid sidan av grundläggande kriterier som att självbiografin skildrar ett levnadsförlopp och att den uppvisar en identitet mellan författare, tare och huvudperson, vill man gärna framhålla det retrospektiva berät-tandet och en teleologisk tendens. Av de många skiftande erfarenheter som konstituerar författarens förflutna har denne, från sitt tillbakablick-ande perspektiv i nuet, valt ut ett antal som får mening just genom att infogas i berättelsen. I efterhandsperspektivet framstår dessa erfarenheter därför som naturliga steg i jagets utveckling fram till nuet/skrivsituatio-nen. Liksom i Rousseaus Bekännelser är berättandet ofta också kronolo-giskt arrangerat.54
Hos Hylinger ser det dock betydligt rörigare ut. Huvudpersonen i I krig och kärlek är en pensionerad läkare som deltagit i andra världskriget (på de allierades sida) och haft en mängd kärlekshistorier. Inledningsvis presenterar han en kronologisk disposition för boken (s. 8) men avstegen från denna blir efterhand alltfler. Genom att hans minnesbilder tämligen osorterat staplas, avbryts, glider i varandra och genom att hans minne dessutom ofta sviktar, kommer texten att skilja sig avsevärt från den klas-siska självbiografin, där minnet ofta tycks pålitligt, hågkomsterna förhål-landevis lättillgängliga.
I Hylingers text framstår därför inte heller efterhandsperspektivet som särskilt tydliggörande eller meningsskapande. Berättaren återknyter ofta till sin situation i nuet – texten växer fram i ett pendlande mellan nuet och olika perioder i hans förflutna – men alltsomoftast förefaller han osäker och prövande både när det gäller hågkomsterna själva och arrangemanget av dem.55 De många rörelserna fram och åter i tiden gör rentav att läsaren får svårt att upprätthålla känslan för en tidsaxel, dvs. just en sådan längs vilken utvecklingen i en mer konventionell självbiografi hängs upp. Be-rättaren tycks överhuvudtaget mindre ”färdig” med sitt förflutna än den
typiske självbiografen; mer än att besitta en överblick och ett upphöjt lugn verkar han fortfarande sträva efter sinnesro och frid.56
Man kan med tanke på det ovanstående tala om en udd mot en tra-ditionell självbiografi där framställningen av jagets utveckling lätt ter sig tillrättalagd och synen på minnet lite naiv. Bilden kompliceras emellertid av berättarens så speciella språk och dess relation till hans erfarenheter.
Ett drag som ofta framhålls som typiskt för självbiografin är dess dia- logiska karaktär; författaren vänder sig till läsaren mån om att vinna den-nes förtroende och välvilja inför det som berättas. Som John Sturrock påpekar i The Language of Autobiography, framstår idealet snarast som en text som är helt genomskinlig, som till synes fri från retoriska konstgrepp låter läsaren träda i direktkontakt med författarens inre.57
Hos Hylinger är skrivsituationen starkt accentuerad. I inledningen he-ter det: ”Jag själv är mitt ämne, minnenas land mitt arbetsfält. […] Jag sluter ögonen, fattar pennan …” (s. 8) Denna skrivsituation aktualiseras sedan åter i samband med alla återknytningar till nuet, så till exempel i ventilerande av dispositionsproblem eller i outsäglighetstopoi.58 Här finns också ett mycket markant läsartilltal. Berättaren vänder sig gärna till lä-sarna i pluralis, vädjande om deras förståelse eller igenkännande: ”Ni har säkert observerat […]” (s. 26); ”Alla har vi väl upplevt […]” (s. 68); ”en sån där riktigt underbart härlig dag ni vet” (s. 69). Sådana vädjanden kan – som i det sista exemplet – gälla de yttre förutsättningarna för en viss scen, men de kan också vara knutna till förmedlandet av mer generella påstå-enden. Viktiga för relationen till läsaren är också alla frågor. Ibland är det frågor som ställs direkt till läsaren: ”Tycker ni om sommar? Tycker ni om solsken?” (s. 70) Men det vanligaste är snarast frågor som gestaltar berät-tarens undran och osäkerhet inför sina egna minnen: ”Var det i Paris? Var det min andra kvinna jag mötte där?” (s. 66) Frågor av den typen blir på en och samma gång ett drivmedel i texten och ett sätt för berättaren att locka med sig läsaren på sin upptäcktsfärd i det förflutna.
Det mest karakteristiska med Hylingers text är emellertid det utpräg-lat klichémässiga språket. Berättarens hågkomster drar gärna åt det anek-dotiska och han skiftar ofta hastigt mellan högt och lågt, pompöst och trivialt. Vid återgivning av kärleksminnen kan det låta så här: ”Hon hette Katarina, om jag inte minns fel, Katarina Blom. Ja, Katarina Blom, trak-tens allra yppigaste kvinna – blond som en vårmorgon och lika vacker!”
(s. 57); ”Elsa, ja, Elsa var ju ingen centralfigur i mitt liv, hon var bara en statist, en statist som tyst spelar sin enkla roll och därefter omärkligt
för-svinner i kulissen […]” (s. 12f.) Också minnena från krigsåren blir gärna till schabloner: ”Charlie, Jimmy, Harold, Stan, Nigel och Frank, borta al-lesammans. Men de lever i mitt minne. Fina pojkar, fina kamrater.” (s. 38) Den långt drivna klichémässigheten bryter sig ironiskt mot den gängse självbiografins autenticitetssträvan och vanligen mer oproblematiska verk-lighetsreferens. Alla plattityder och nötta fraser gör att språket gång på gång drar uppmärksamheten till sig självt, får läsaren att fästa sig lika mycket vid detta som vid det som faktiskt berättas. I förening med be-rättarens mångskiftande erfarenheter och vissa direkta motsägelser gör klichéerna rentav att läsaren leds att undra över hans identitet: Är det överhuvudtaget en person det handlar om? Eller: är det en person det hand-lar om.59
Varför då denna så speciella teknik? Man kan förstås tala om en vilja att skriva pekoral, en strävan att efterbilda en bristfällig framställnings-konst (en form som då skiljer sig från det regelrätta pekoralet genom att den inte är omedveten). Det kan vara som pastisch eller parodi; båda dessa texttyper/skrivsätt bestäms ju av sina relationer till andra texter (enskilda texter, stilarter, genrer). Skillnaden mellan dem är att parodin innefattar ett mått av distansering; en distansering som kan ha många syften och vara mer eller mindre komisk, ironisk, kritisk.60 (I praktiken är skillnaden ofta mindre uppenbar; signifikativt är att Bengt Holmqvist i sin recension refererar till Hylingers ”parodiska pastischkonst”.)61
Viljan att skriva pekoral – med ett mer eller mindre tydligt inslag av distans – är knappast heller en tillräcklig förklaring till tekniken. Som antyddes ovan aktualiserar språkbruket frågor kring språk och identitet:
Är det möjligt att i språket avbilda en subjektiv verklighet? Har vi ens ett enhetligt jag? Men kanske bör man framför allt karakterisera texten som en form av ironisk rolltagning. Hylingers åldring framstår ofta som pompös och sentimentalt självupptagen, men får även utsäga tankar som ter sig giltiga, uttrycka känslor som kan väcka genklang. Inte minst ur den unge debutantens synvinkel utgör bekännelsefiktionen ett tacksamt medel att direkt och explicit kunna gestalta grundläggande existentiella frågor – samtidigt som de många klichéerna och den ofta lurande komi-ken medför att en ironisk osäkerhet häftar vid så gott som alla utsagor.
(Också vetskapen om att dessa gammelmanstankar i själva verket härrör från en ung man bidrar till denna osäkerhet.)
En följd av greppet att göra en åldrad man till berättare är till exempel att ett förgänglighetsperspektiv naturligt väcks. Liksom för Rousseau är
dödens relativa närhet ett av incitamenten till självframställningen – be-rättaren önskar sammanfatta och få perspektiv på sitt liv – och särskilt i nusituationen accentueras förgängligheten: ”[…] löven fladdrar förbi mitt fönster i en aldrig sinande ström, vissnade löv som vinden ryckt loss från deras grenar. På samma sätt rycks vi människor bort från våra liv den dag dödens vind blåser.” (s. 45) Till detta förgänglighetsperspektiv knyts ett carpe diem-motiv; en viktig sida av boken är lovsången till livets enkla värden: naturen, kärleken, god mat och dryck. (”Man måste bli gammal för att upptäcka hur sköna blommorna är och för att förstå hur ljuvligt fåglarna sjunger.”, s. 146.) I slutet av boken framförs även en lyckönskan till läsaren där ”typiskt hylingerska” tankar om att uppskatta det till synes triviala kläs i berättarens pompösa språkdräkt: ”Må vars och ens innersta önskningar gå i uppfyllelse. […] Må konsten att se det stora i det lilla och det sköna i det fula hjälpa envar genom livet. Naturen är en mäktig lärare, kärleken en outtömlig kraftkälla.” (s. 187f.)
Lika naturligt aktualiserar den åldrade berättaren frågor kring erfaren-het och mognad. Romanen igenom anspelas på värdet av olika erfarenerfaren-het- erfarenhet-er. Om sin tid i kriget säger berättaren: ”Jag kom hem tomhänt, jag hade ingenting längre. Men jag hade lärt mig något – jag hade fått en insikt, en erfarenhet som jag inte skulle velat vara utan […]” (s. 125) Överhuvud-taget betonas gärna lärande av olika slag. Så ställs till exempel på ett ofta stiliserat, mer eller mindre skämtsamt sätt intellektuella mödor (läsande, skrivande) mot den visdom som kan inhämtas från andra håll: ”Man kan lära sig mycket utanför böckerna. Och den viktigaste lärdomen står inte att finna ens i den digraste volym utan den får man söka i sin egen själ.”
(s. 38)
Den genuina ironiska osäkerhet som skapas särskilt av de många klichéerna åskådliggörs väl av de motsatta läsarterna i de två mest ambi- tiösa recensionerna (båda i stort positiva). Bengt Holmqvist betonar fram-för allt parodin, uppgörelsen med diverse klichéer: ”[…] en orgie i bana-litet och aningslöshet, ett mäktigt massiv av tankens och ordets och gär-ningens vanligaste klichéer.”62 Karl-Erik Lagerlöf trycker i gengäld på hur det hos Hylinger finns en strävan att tvärsigenom berättarens klichémäs-sighet (mycket just med hjälp av den) gestalta en hyllning till livets glädje- ämnen: ”Han odlar banaliteten till ett slags stil, och poängen i denna ba-nalism är i min upplevelse just påpekandet att de vanliga människorna, de vanliga känslorna, den vanliga längtan duger. Naiviteten är bra, den öpp-nar. Och själva öppenheten är en av grunderna i levnadskonsten […]”63
Trots en tendens till överdrift – mycket i boken framstår onekligen som bornerat eller skapat främst för komiska effekter – är Lagerlöf här något på spåren. Även Kai Henmark talar om att banaliteterna trots allt har en sorts resonans hos oss och menar att Hylinger lyckats visa att banaliteten har åtminstone två sidor, varav en ”vetter mot det allvarliga samtalet om gemensam plåga och gemensam glädje”.64
Någon säkerhet står dock knappast att finna och poängen med texten är mycket just att en norm inte ska vara möjlig att urskilja. Läsaren ska inte känna sig säker på var han/hon har författaren utan själv tvingas ta ställning till materialet. Man kan därigenom också karakterisera tex-ten som en raffinerad utmaning av vår gängse smak, vår benägenhet att hierarkisera: samtidigt som vi ofta lockas att avfärda berättaren leds vi stundom att känna igen oss i hans vånda eller lycka. På så vis ansluter sig I krig och kärlek väl till antologiernas uppgörelse med kategorier som högt och lågt.65
I en artikel inför utgivningen av boken presenterar Hylinger texten i delvis patafysiska termer: att berättaren (som vi alla) söker imaginära lösningar på de problem han ställs inför, att hans liv (som allas) är ett undantag. Samtidigt påminner Hylinger om att våra liv ofta är ganska
”banala” (våra kärlekshistorier kan till exempel ibland tyckas hämtade ur
”Hjärtats novell”). Han framhåller även att berättaren beskriver sitt liv så sannfärdigt som han förmår. Det faktum att det inte finns något annat perspektiv i texten än berättarens gör, menar han, att vi inte kan ställa oss utanför och döma; berättarens liv är varken mer eller mindre värt än någon annans. Intressant är vidare utsagan att det inte handlar om en bok med flera bottnar utan snarare om en bok utan botten – Hylinger gör rentav gällande att detta är ett nytt sätt att använda språket.66
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en norm är svår att finna i I krig och kärlek. De många klichéerna är ett led i en komisk stilisering och har en udd mot en traditionell typ av självbiografi – hos Hylinger har be-rättarens liv ingen tydlig riktning, hans minnen är opålitliga och han ter sig på många sätt aningslös. Romanen är dock långtifrån bara en parodi på en självbiografi eller en viss hållning; via det lekfulla intagandet av ett gammelmansperspektiv och det medvetet pekoralistiska skrivsättet försö-ker Hylinger samtidigt gestalta grundläggande existentiella frågor och ge uttryck åt en elementär livsbejakelse. Även om fraserna och schablonerna kan ses som led i en språkkritik och en gestaltning av inskränkthet hand-lar det inte om ett enkelt avståndstagande. Åldringen omfattas snarast
med en humoristisk attityd, det pekoralistiska, lite banala får ibland även konnotationer av naturlighet eller oförställdhet.