Den värld som framtonar i trilogin kan på många sätt uppfattas som ljus;
därtill bidrar bland annat den humoristiska tonen, äventyren i pikaresk- stil, sällskapet med dess förmåga till trivsel, de många mentorsgestalterna som välvilligt tycks vaka över Knut.
Men samtidigt betonas den grundläggande ovisshet och osäkerhet som
utmärker människans villkor. Motivet med vår okunskap om framtiden aktualiseras redan genom att Knut med tilltagande oro begrundar sitt kommande liv. I den tredje delen konstaterar Knut att han länge levt med övertygelsen om en gynnsam försyn, men att hans förtröstan på senare tid börjat vackla (III, s. 14). Överhuvudtaget finns hos Knut – särskilt i denna del – en stark förgänglighetskänsla, en rädsla för att livet ska gå honom förbi, som någon gång kan stegras till ångest (II, s. 9f., III, s. 16ff.). Talan-de i sammanhanget är Knuts fascination inför ett citat från Kierkegaard på temat framtidens fullständiga ovisshet (II, s. 31ff.)
I romanerna finns vidare rikligt med anspelningar på slumpen och
”ödet”. Tidigt i den första volymen utbrister Cotice: ”[…] kanske är det så som det har sagts, att vi inte väljer vårt öde men att ödet väljer oss.” (I, s. 33f.) Och i samband med att Knut turligt finner en öppning i en svår situation, är en mer generell reflektion infogad: ”Dock – det händer att ödet har en överraskning i beredskap åt oss, och den kan dölja sig var som helst […]” (I, s. 176) Då har Knut redan bakom sig sin plötsliga och chikanerande förvisning till landsbygden och har dessutom fått ta del av en morisk flickas berättelse om sitt liv – en saga i Tusen och en natt-stil – vilken kan läsas som en sorts allegori över livets snabba växlingar (I, s. 120-125).
Det är med andra ord i en värld som inte är helt trygg och förutsägbar som Knut har att orientera sig och finna fram till en giltig hållning. En lämplig attityd kan då vara en viss distans, att mitt i livets skiften försöka hålla huvudet kallt. I ett samtal med medlemmen Delarue frågar Knut vad man egentligen gör i det hemliga sällskapet:
– Vad vi gör? Detsamma som alla andra människor. Vi brukar säga: vi gör medvetet vad andra gör omedvetet.
Han tystnade.
– Jag förstår, sa jag. Ni gör saker och ting intensivare, med större inlevelse än andra?
– Ibland. Men ofta gör vi det mindre intensivt, med mindre inlevelse än andra. (I, s. 197)
Därpå berättar Delarue en anekdot om hur det gick till i Rafaels målar-skola, där en person hade som uppgift att konversera med konstnärerna medan de målade. Detta just för att de inte skulle gå helt upp i sitt arbete utan bevara en distans (I, s. 197). Delarue avrundar med en fråga: ”Tänk
efter. Om ni hade haft en sådan person vid er sida som hade tvingat er att hålla huvudet kallt – skulle då inte ert liv ha gestaltat sig annorlunda?” (I, s. 198)
Denna betoning av värdet av distans kan relateras till det bemötande som Knut får av Albert i en stund av misströstan. När Knut beklagar sig över att ”allt är förlorat” påpekar hans vän helt enkelt att ”[f]örtvivlan är närsynthet”, en glömska av de möjligheter som varje situation trots allt rymmer (I, s. 178f.).
En bakomliggande, grundläggande tanke är här att de flesta ting kan betraktas på fler än ett sätt och att det gäller att tillskansa sig en rörlighet, en förmåga till perspektivskiften. I det föredrag som föregår hans initie-ring – det gäller då förståelsen av Cotices verk – talar Knut rentav själv om betydelsen av ”tankens rörlighet och fördomsfrihet” (I, s. 189).27
Ett skäl till att se på livets skiften med ett visst upphöjt lugn är dessutom att vi ändå inte kan veta vilka händelser som på sikt är gynnsamma och vilka som är ogynnsamma. En händelse som vi i nuet uppfattar som den största olycka kan med tiden få idel positiva effekter (och vice versa).28 Denna tanke skymtar i de många återgivna degraderingarna, de många mer eller mindre förödmjukande fallen till bottenpositioner som i själva verket visar sig vara fruktbara, leda till en ny frihet bortom de givna hierar-kierna. Efter att Knut kommit till rätta med chocken över sin degradering till gödselspridare reflekterar han kring fördelarna med händelsen: ”Det finns något positivt också i det som synes negativt, tänkte jag. Den som hamnat längst ned på botten, han tänker äntligen klart. Ingen bevärdigar honom med någon uppmärksamhet, så han behöver inte anlägga någon mask. Han finner sin frihet i detta tillstånd och blir ogenerad.” (I, s. 157) En mer utförlig illustration av Knuts tankar finner vi hos en man som genom en slump drabbats av genuint dåligt rykte. Den till en början pin-samma degraderingen leder på lite sikt till både ett nytt sätt att uppfatta världen och handlingar i altruistisk anda:
En ny sorts människor började prata med mig […] Eftersom jag hade övergett ovanan att väga för och emot och ständigt sträva efter någon fördel – för det var just det jag alltid hade gjort – väl-komnade jag deras sällskap. […] Och nu när jag såg att de goda inte var särskilt goda och de onda inte särskilt onda, så kunde jag ibland också handla utan att tänka på rätt eller fel, vinst eller
förlust, bara på vad som i längden var möjligt. […] Det var bara så uppenbart för en fri person med dåligt rykte … så fullständigt uppenbart vad som borde göras, att det var svårt att låta bli att göra det. (III, s. 64f.)
Utöver att misslyckandet, fallet till en bottennivå, kan fungera som in-citament till att se saker och ting på ett nytt sätt tycks det alltså ha ett egenvärde: på botten är det lättare att frigöra sig från tyngande konventio-ner och förväntningar. Det aktuella tankemönstret strukturerar dessutom en stor del av skeendet i den tredje romanen. Knut får ju här i uppdrag att försvara och skydda sällskapet men hans åtgärder får inte riktigt den effekt han avsett och drar delvis löje över honom själv. Vignoble från säll-skapet har dock en annan uppfattning:
Det var mycket skickligt gjort […] Vad vi inte hade lyckats med trots stora ansträngningar, det klarade ni av i en handvändning.
[…] Som sagt, vad som ser ut som framgång i andras ögon, är det inte alltid för oss. Uppmärksamhet från medierna, en växande skara självutnämnda anhängare … Så kunde vi inte ha det. Vad vi behövde var ett riktigt dåligt rykte, och det snabbt. Ni ordnade det åt oss.
– Och åt mig själv också. Jag har fått sämst rykte av alla.
– Ja, det är ju ovärderligt. Det gratulerar jag er verkligen till.
Det kommer ni att få stor glädje av. (III, s. 202f.)
Episoder som dessa utgör goda prov på det intresse för misslyckandet (och indirekt skilda värdeskalor) som med tiden blir allt mer framträdande hos Hylinger. Inspiration härtill har han kunnat finna hos gamla favoriter som Beckett, Kafka, Proust och Tavaststjerna, men kanske är det framför allt dragningen till Nasruddin och den sufiska traditionen som slår igen-om. I den sufiska traditionen betraktas ju (det världsliga) misslyckandet självklart som ett värde och en förutsättning för den djupare mystiska er-farenheten. Men inte ens i denna tradition behöver mönstret nödvändigt-vis fattas i religiösa/mystiska termer. Hos Nasruddin heter det med nykter rättframhet: ”Nu är det ju så, som vi alla vet, att gott ofta kommer av det som ser ut att vara något ont, och tvärtom.”29 Man kan i sammanhanget även peka på det citat från orientalisten Sir Richard Burton som Hylinger valt som motto till en av delarna i Utan ärende:
Där jag satt på min mulåsna, hade jag tid att begrunda vilken vemodig sak Framgången är. Misslyckandet sporrar människan, medan det uppnådda målet bara lär oss den trista, prosaiska läxan att alla våra triumfer
”Är skuggor, inte verklighet.”
Sant säger ordspråket, ”Besvikelse är livets salt” – en besk häl-sodryck som stärker sinnet inför nya mödor och gör målet dubbelt åtråvärt.30
När det gäller trilogin vill man också gärna lyfta fram Emerson som inter-text. Vi såg tidigare att Emerson citerades i samband med kritiken av ett naivt ”sökande” i form av resor. Men Emerson är överhuvudtaget betydel-sefull genom sin skepsis mot vedertagna värdehierarkier och sin betoning av vikten av att lita till sig själv. I den tredje delen är således följande citat inflikat: ”Jag finner, att där jag trodde mig fattig, där var jag som rikast.”
(III, s. 144)
Ytterst är också detta mönster, detta framhävande av misslyckandet, ett uttryck för den lekfulla underminering av konventionella föreställ-ningar och värderingar som löper genom trilogin. Förmågan till distans till livets växlingar sammanhänger med konsten att inte låta sig förslavas under etablerade normer, med förmågan till rörlighet och att kunna skifta perspektiv. Även humorn i romanerna är i hög grad en följd av en sådan rörlighet, ett sådant på samma gång distanserat och lekfullt förhållande till invanda tankemönster.