I sin övergripande rörelse ansluter Kvällarna på Pärlan i många avseenden till ett klassiskt bildningsmotiv. Efter ett antal minnesbilder från
berätta-rens barndom får läsaren ta del av hur den unge mannen ger sig av på sin första längre utlandsresa. Även om det gäller en begränsad stipendieperiod handlar det, som i bildningsromanen, ytterst om att finna sig själv och sin plats i världen. Denna utlandsvistelse följs också snart av andra. Några aspekter av jagets ”bildning” som lyfts fram är:
1) Patafysiken. För den lätt uttråkade universitetsstudenten utgör pata-fysiken en självklart lockande kontrast till de egna studierna. I Kvällarna på Pärlan skildras hur berättaren under ett stipendieår i Paris (1968-69) fördjupar sig i patafysiken och hur han senare upptas som medlem i det Patafysiska Kollegiet. I och med de fortsatta relationerna (möten i Kolle-giet, introduktioner och översättningar av patafysiker) kan patafysiken närmast karakteriseras som ett alternativt universitet.
2) Resandet – särskilt resandet på egen hand där inslagen av leda blir en viktig utgångspunkt för receptivitet och skapande. Med ett slags upp-riktighetens retorik framhåller Hylinger att de händelselösa, långtråkiga stunderna är en given del av ensamresandet, att dessa stunder – som vi gärna glömmer eller förtränger – snarast är resans egentliga innehåll:
[…] de långa sysslolösa dagarna, de ensamma måltiderna, de svaga stunderna berättar vi inte om. Ändå är det de som sätter de dju-paste spåren, det är de som är innehållet i resan. De har en omärk-lig substans, som ger en söt eftersmak, som bevaras i minnet.
Detta är en hemlighet, som bara ensamma resenärer vet. (s. 65) Som vi sett är det i hög grad den sortens stunder, livets många ”mellan-rum”, som Hylinger har gjort till sitt speciella motiv, som han i bok efter bok utforskar.
3) Mötet med den österländska litteraturen. Som alltid i Hylingers böcker förmedlas på både direkt och indirekt väg en bild av litteraturens betydelse i författarens liv. Citat, berättelse om läsning, skildring av jakten på ovanliga böcker, redogörelser för lyckosamma fynd – allt vittnar om en entusiasm för litteraturen som smittar av sig på läsaren. I Kvällarna på Pärlan är det, vid sidan av patafysikerna, särskilt den österländska litte-raturen som betonas. Berättaren hänvisar till intensiv läsning och bjuder på suggestiva citat: Omar Khayyam (s. 26); Tusen och en natt (s. 75ff.);
Rumi (s. 67f.); Attar (s. 106) Hidayat (s. 46f.) Den viktigaste orientaliska impulsen utgår emellertid från berättelserna om den vise dåren Mulla Nasruddin, en legendarisk person till vilken knutits en mängd berättelser,
anekdoter och sentenser. I Kvällarna på Pärlan skildras hur författaren på snirkliga vägar – bland annat via mystikern Gurdjieff – når fram till dessa berättelser och hur han sedermera även börjar översätta dem (s. 49ff.).10
4) Även Göte Andersson som ges en så framträdande roll i Kvällarna på Pärlan kan ses i ljuset av bildningsmotivet, får delvis karaktären av gäc- kande mentorsgestalt. Som framgår av bokens prolog är det via Nasruddin- översättaren Idries Shah (1924-1996) som författaren först får höra talas om Göte. Göte är, visar det sig, gammal vän till Shah och en av dem som hjälpt till vid insamlandet av historier till dennes översättningsvolymer.
Med hjälp av en gemensam bekant lyckas berättaren komma i kontakt med Göte och en vänskap tar trevande form.
Som antytts ändrar texten karaktär i samband med att Göte införs.
Tillbakablickarna på det egna livet blir färre och ger plats åt en skildring av umgänget med Göte i relativ nutid. (Författaren träffar Göte 1983, och de umgås fram till Götes död 1989 – en skildring som upptar drygt en tredjedel av boken.)
Den verkan Göte utövar på berättaren tycks mycket ha att göra med hans motsägelsefullhet och stundom gåtfulla uppträdande. Det handlar alltså inte om att Göte skulle formulera visdomsord eller lärdomar utan mer om att han genom sitt sätt att vara utgör ett exempel på originalitet och levnadskonst. En talande scen är en kväll på Pärlan då Göte är ytterst berusad och uppträder nonchalant mot berättaren. Men på samma gång utstrålar han, åtminstone som berättaren uppfattar det, något helt annat:
”Av någon anledning kände jag mig träffad av hans beteende. Han var onekligen berusad, men jag hade en obehaglig och obegriplig känsla av att han under fyllan var nyktrare än jag någonsin hade varit. Trots att han inte kunde stå rak, var det en atmosfär av fräschör omkring honom.” (s.
85) Här, som ofta, får vännens beteende indirekta innebörder, uppfattas av berättaren som i någon mening uppfordrande.11
I föreställningar om bildning läggs ofta tonvikten vid det man själv er-övrar, vid de lärdomar och nya sammanhang man når fram till genom studier eller resor. Men en viktig aspekt av en bildningsprocess kan även vara en fördjupad förståelse för det egna ursprunget. En del av sin dyna-mik får Kvällarna på Pärlan just genom att följa två trådar som tvinnas in i varandra. Å ena sidan skildras det som berättaren på egen hand erövrar, å den andra den verklighet han föds in i.
Man kan också uttrycka det som att Kvällarna på Pärlan gestaltar en
spänning mellan strävan till oberoende och band av olika slag (även det man själv en gång erövrat blir ju med tiden gärna till band eller