Som framgått präglas Hylingers författarskap på många sätt av ljus, mun-terhet, välbefinnande, sinnlig livsbejakelse. Dragningen till det ”ljusa”
kan rentav formuleras som ett litterärt uppdrag. På en fråga från Jan Erik Vold vad man gör efter Beckett, huruvida man kan gå längre än denne i
skildringen av mörkret, blir Hylingers svar: ”Nej, […] vi snur oss og går mot lyset. Der fins det også ting å beskrive.”9
I Nya dagar och nätter figurerar dessutom ett citat från Stevenson (ur
”An Apology for Idlers”) som är kongenialt i sin hyllning av en lycka som ofta underskattas: ”There is no duty we so much underrate as the duty of being happy. By being happy we sow anonymous benefits upon the world, which remain unknown even to ourselves […]” (s. 66)
Samtidigt finns, som vi sett, redan från början av författarskapet mör-kare stråk: förgänglighetsmotiv, melankoliska stämningar, inslag av rast-löshet och oro. I senare texter gör sig dessutom döden alltmer påmind.
Det som ger författarskapet dess laddning är också ytterst dubbelheterna:
ett vemod och ett sökande men samtidigt en utvecklad förmåga att upp-skatta det goda i livet, en framskymtande oro men samtidigt en förmåga att övervinna den. En rörelse från besvikelse eller melankoli till välbefin-nande figurerar ofta även på texternas mikronivå. Ett vanligt mönster är att jaget förlorar något, går miste om något, men ändå strax återfinner jämvikten (kanske till följd av en lycklig slump, kanske bara med hjälp av något så vardagligt som en god öl). En klassisk dygd som ofta framträder i texterna är signifikativt nog balans. Som vi sett kan man också tala om humor i bemärkelsen att se på tillvaron och dess brister med ett försonligt leende.
Det måste dock framhållas att den ljusa hållningen även har kritiska dimensioner, inkarnerar ett motstånd mot olika företeelser. Den bekän-nelse till grundläggande, enkla värden som finns i författarskapet (upp-skattningen av vardagliga fröjder, av naturen m.m.) har på samma gång en udd mot oförmågan att värdesätta elementära ting, fördomsfullhet, snobbism, upprättandet av hierarkier mellan människor, fanatism. Vad som möjligen kan framstå som förnöjsamhet eller idyll är därför långt-ifrån detsamma som oskuldsfullhet eller naivitet.
Men om man å ena sidan kan tala om en bekännelse till enkelhet, naturlighet, oförställdhet finns å den andra ett motstånd mot förenkling eller reduktionism. Dels innebär Hylingers dröjande flanörattityd – hans odlande av öppenhet och uppmärksamhet – ett avståndstagande från in-skränkt nyttotänkande och krav på effektivitet.10 Dels har Hylinger en ut-vecklad förmåga att hålla motsättningar levande, att visa på den komplexi- tet som finns såväl i stort som smått. Det handlar här inte minst om att se hur olika aspekter av tillvaron (ljus och mörker, lycka och sorg, viktigt och oviktigt) hänger samman, är beroende av varandra. Samtidigt som en
dylik sammansatthet är en förutsättning för den stämningskonst vi möter i texterna kan den ses som riktad mot stereotypa verklighetsbeskrivningar (antingen dessa är direkt intressestyrda, färgade av en politisk agenda, el-ler bara – som det heter i Färdaminnen – produkter av ”den dumhet som är fanatismens moder”).11
Särskilt betydelsefull är blandningen av allvar och skämt. I texterna framskymtar stundom ett allvar som omgärdas med vördnadsfull tystnad:
”Vi talade försiktigt om sådant som låg våra hjärtan nära, sådant som är svårt att kommunicera och omöjligt att återge.”12 I texterna finns också gott om exempel på roliga situationer. Men ofta är för den patafysiskt sin-nade Hylinger skämt och allvar intvinsin-nade i varandra (det skämtsamma tas på allvar, det allvarliga glider över i komik).
Denna blandning är dessutom en viktig retorisk strategi. Genom att undergräva distinktionen mellan skämt och allvar skapas hos läsaren osä-kerhet om textens syftning – ”är den triviala, skämtsamma historien bara trivial och skämtsam?” – och han/hon lockas att ifrågasätta sina förvänt-ningar, att mer intensivt begrunda det som sägs (och inte sägs).
Det handlar här alltså snarast om en sorts ironisk svävningseffekt men som Hylinger ofta poängterat har humor överhuvudtaget en tendens att kortsluta vår gängse logik och är därför ett tacksamt medel om man vill kringgå förnuftets och vanans begränsningar, skjuta in kilar i den hotande avtrubbningen.13 Mer generellt kan man säga att humorn hos Hylinger rör sig mellan ett försonligt accepterande av tillvarons motsägelser och en mer kritisk, utmanande aspekt: att driva läsaren in på nya spår genom till exempel oväntade perspektivförskjutningar eller undergrävandet av kon-ventionella hierarkier mellan stort och smått.
Som vi ser är förhållandet till läsaren, en dialogisk dimension, på många sätt framträdande i Hylingers texter, något som också har poängterats av tidigare skribenter. Iakttagelserna hos andra är visserligen ofta knapp- händiga men kan i stort summeras på följande vis: Hagström och Ingvars-son talar framför allt om hur tomrum eller utelämnanden i beskrivningar vädjar till läsaren att nyttja sina egna erfarenheter (något som också beford- rar läsarens inlevelse); Wikström framhäver diskontinuiteten, hur skar-var mellan textavsnitt inbjuder läsaren att stå för sammanhangen; Erik Andersson och Leandoer trycker mer på hur till synes poänglösa episoder skapar en osäkerhetskänsla, får läsaren att undra över textens syftning.14
Här har jag snarast velat visa hur strategier som de nämnda samverkar
och – tillsammans med andra viktiga grepp – utgör led i en retorisk arse- nal med delvis skilda funktioner i skilda texter (även om viljan att störa läsarens vaneseende kan sägas vara en huvudaspekt). Hylinger vill som vi sett både skapa förtrolighet, igenkännande och leverera överraskning-ar med mer eller mindre distanserande effekt (den etablerade intimiteten är ju delvis en förutsättning för undermineringarna och de osäkerhets- skapande greppen).
Det finns i författarskapet en övergripande spänning mellan å ena si-dan den klassiskt klara prosan, det så gott som fullständiga avståendet från betydelsemässiga oklarheter och syntaktiska normbrott, och å den andra en tendens till fragmentering: historier utan uppenbar poäng (vilka därför kan upplevas som oavslutade), nedtonandet av tydliga länkar mel-lan textavsnitt, utelämnanden av andra slag, insprängda citat eller allu-sioner. I mångt och mycket sammanhänger tendensen till fragmentering med den sökande, rörliga grundhållningen; istället för det avrundade, fär-diga betonas det provisoriska, oavslutade, öppna.
Ytterst kan man också fråga sig hur pass viktig viljan till kommunika-tion är i författarskapet. I en mening är den en självklarhet: Hylinger ger ut bok efter bok. Samtidigt torde det i sista hand vara det egna sökandet som har prioritet, som driver Hylingers skrivande. Hylinger har i sam-band med Aschenbrenner talat om att konstnären inte primärt är intres-serad av att kommunicera: ”Han försöker uttrycka något, men vad han uttrycker och hur, det har inte med kommunikation att göra. Han litar väl på att det kommer att angå någon annan än honom själv, men det är mest en förhoppning från hans sida.”15 I dialogen med Harald Lyth i Spår av Proust formulerar sig Hylinger på liknande sätt:
Man tror att man är nånting på spåren, eller hur, och för att kom-ma åt det försöker kom-man skriva och måla. Men att åstadkomkom-ma ett konstverk är inte det viktiga, eller hur? […] De som vi sätter högt, […] som Michaux, Kafka, Proust och andra, de har fått vittring på något och de skriver och målar för att göra klart för sig vad det är […]16
Man kan således hävda att olika aspekter av skrivandet, olika föreställ-ningar om skapandet, bryter sig mot varandra i Hylingers texter. Här finns ett sökande, en utforskning som i hög grad är sitt eget ändamål.
Samtidigt finns en retorisk medvetenhet, en vilja både att engagera läsaren
i detta sökande och att utmana diverse schablonuppfattningar och kon-ventionella föreställningar. Förhållandet till läsaren pendlar i själva verket mellan öppenhet, ambitionen att ge läsaren gott om utrymme för egna reflektioner, och en form av diskret retorik, en styrning med hjälp av olika indirekta metoder. Gestaltandet av en viss levnadskonst eller livshållning framstår inte heller alltid som textens främsta prioritet; i stor utsträckning är det något som framtonar indirekt och successivt till följd av intrum-fandet av värden som nyfikenhet, uppmärksamhet, rörlighet och humor.