Sammanhängande med både reseprojektet som sådant och med flanör- rollen är den så varierade framställningen, växlingen mellan olika typer av text. Skiften i språk och attityd är i och för sig vanligt i reseberättelser – skilda verklighetsaspekter förmedlas via skilda språkliga hållningar – men hos Hylinger är denna tendens mycket långt driven. Låt oss se hur det ser ut.
Ett framträdande inslag i boken är författarpresentationerna. Den res-rutt som Hylinger väljer – bland annat en resa längs Norges kust med Hurtigruten – är till stor del motiverad av besök hos författarna som bor alltifrån Valevåg i sydväst till Vadsö i nordost.
Skildringen av mötena kan beskrivas som litteraturhistorisk essäistik bedriven med ytterst lätt hand. På samma gång som jagets vardagliga umgänge med kollegerna skildras – det är delvis fråga om vänporträtt – karakteriseras deras författarskap och vi bjuds på smakprov. Ett typiskt inslag i boken blir därför de många diktcitaten. Vid sidan av de citat som är avsedda att illustrera författarnas egenart används ibland även förfat-tarnas dikter som motton till kapitel eller till belysning av andra ämnen – Hylingers tillägnelse av författarskapen kommer på så vis att framträda direkt i texten.
Mötena med de norska författarna är förstås ett viktigt led i utforsk-andet av grannlutforsk-andet men har därtill andra, mer generella funktioner: de exemplifierar olika författar- och livshållningar samtidigt som de naturligt aktualiserar motiven läsning och skrivande. Vid samtalen med kollegerna ventileras gärna läsning av andra författare liksom frågan om litteraturen roll i samhället, vem man skriver för etc (s. 19f., 22). Särskilt i den utförligt tecknade vistelsen hos Olav H. Hauge (s. 30-53) skildras hur intensiva litteraturdiskussioner pågår till långt in på nätterna.
När det gäller läsning får Hauge även karaktären av förebild eftersom han förmått smälta sin omfattande bildning, införliva den med sin per-sonliga erfarenhet. Hauge gör särskilt intryck genom sitt sätt att umgås med andra författare – såväl levande som döda – som ett slags ständigt närvarande trätobröder: ”Jag observerade, att han talade om levande och döda skalder som om de alla vore samtida, och som om han kände dem.
’Eliot var ingen dum kar, veit du.’” (s. 35)80
Genom inslagen av dialog i direkt anföring – inte sällan på norska – förstärks känslan av liv och närvaro. Men anmärkningsvärt vid skild-ringen av författarsamtalen är annars att Hylinger ofta inte är särskilt ut-förlig om innehållet. I samtalen med Hauge omtalas visserligen en mängd författare och vissa av Hauges åsikter återges, men på det hela taget tycks författaren mer angelägen om att fånga situationen, stämningen än att i detalj redogöra för dialogens turer. Typiskt för denna ”utelämnandets stra-tegi” – referenser till samtal snarare än återgivning av dem – är också att när porträttet av den lärde akademikern Kjell Heggelund tecknas, läggs större vikt vid hans humor och förmåga till munterhet – för Hylinger ka-rakteristiska dygder – än vid exakt vad han talar om: ”Vårt djupa samtal avbröts gång på gång av hans frustande skratt.” (s. 20)81
Ett annat betydelsefullt inslag i Färdaminnen är dagboksnotiserna. Texten både inleds och avslutas med en dagboksanteckning och skiftena mellan dagboksnotiser och annan text antyder att dagboken varit viktig också i skapelseprocessen; att även en del andra partier i boken har dagboksan-teckningar till grund, utgör ett slags utbroderingar av dem.82 Historiskt sett finns ju en nära koppling mellan dagboksanteckningar och resan-de – resejournaler och anteckningar från resor är en bidraganresan-de orsak till dagboksgenrens framväxt.83 I Hylingers författarskap kommer också i fortsättningen dagboksnotiser från resor att spela en betydelsefull roll.
I Färdaminnen markeras dagboksnotiserna av att de är kursiverade och, till skillnad från texten i övrigt, hållna i presens. Vanligen är de också korta och uppehåller sig vid konkreta ting: dagens datum och tiden, vä-derleken, platsen författaren befinner sig på, eventuellt en kortare beskriv-ning av denna plats. Typisk är en notis som denna (författaren befinner sig nu ombord på Hurtigruten):
Kl. 18.40 passeras fiskeläget Bud och vi styr ut på Hustadvika. Det känns att vi kommer utomskärs, båten börjar genast rulla. Vi skall gå utomskärs till Kristiansund och ett stycke förbi. (s. 61)
Ibland nedtecknas även situationsbilder, en händelse, ett möte eller något anekdotiskt stoff. Men karakteristiskt är att anteckningarna är tämligen strikt knutna till resan, vanligen avstår från reflektioner och mer generella utvikningar:
Kl. 8.15-9.15 ligger vi i Ørnes. Äter frukost ombord tillsammans med en äldre norrman från Sørlandet, närmare bestämt från Jæren söder om Stavanger. Mager, vithårig, blåröd i ansiktet. De norska färger-na. Han är på väg till Narvik. Vi talar om den unga litteraturen och konsten, om motståndet mot EEC, om föroreningarna och om tidens olycksbådande tecken. Han är särskilt intresserad av bildkonst. En klok och trevlig man. (s. 66)
Dagboksanteckningarna bidrar på så sätt starkt till textens förankring i det konkreta. Genom att tidsavståndet mellan upplevelse och nedteck-nande är så litet ökar de även närvarokänslan och intrycket av autenticitet.
En annan konsekvens är den tydlighet eller överskådlighet de skänker texten. Till följd av alla datum- och tidsangivelser är det lätt för läsaren att rekonstruera resans förlopp och den tid som författaren dröjer på olika ställen. (Denna överskådlighet förstärks dessutom av kapitelindelning och rubriker som anger vilken anhalt på resan som skildras: ”De sista dagarna i Oslo”, ”Ulvik”, ”Till Bergen” osv.) Tydligheten fungerar, kan man säga, som en sorts ram som får alla enskilda händelser (och växlingen mellan dem) att bättre framträda.
I princip förekommer dagboksnotiserna i hela texten. Dock är de min-dre frekventa i början då jaget idkar ivrigt umgänge och mer frekventa när jaget är ensamt – så till exempel under resan med Hurtigruten. Samtidigt som dagboken då får rollen av sällskap för den ensamme resenären görs texten mer dialogisk genom de täta skiftena mellan dagbok och annan framställning.84
Ett tredje karakteristiskt inslag i Färdaminnen, sammanhängande med dag- eller anteckningsboken, är de till synes improviserade, naiviserande dikterna. Tillfällighetskaraktären hos dessa dikter förstärks av att deras tillkomstsituation ofta beskrivs: ”Nästa morgon sov jag länge. Gick ned på Karl Johan och satte mig på en uteservering. […] Jag beställde kaffe, fattade min penna och skrev följande dikt:” (s. 9) Precis som i dikten som därpå återges består dessa texter ofta av överföringar till poesi av erfaren-heter som författaren dessförinnan skildrat på prosa:
Kung Olav han stod på högan balkong och hela folket stämde upp en sång.
Ur fuktiga norska strupar rann det:
”Ja vi elsker dette landet
som det stiger frem …”
Och sedan gick alla hem.
Detta hände den syttende mai, Norges nationaldag.
Flaggorna vajade glatt på svaj och så gjorde även jag.
Det tråkiga var blott att vädrets gudar hade ingått ett nesligt paktum –.
Visserligen fanns det båd’ aquavit och brudar, visserligen bjöds jag på ett trevligt ”partaj” – men inget kunde ändra det sorgliga faktum att det regnade i Oslo på syttende mai. (s. 9f)85
Vid mötet med dikter som denna infinner sig lätt en undran hos läsaren:
driver författaren med oss? Är det skämt eller allvar? I texten införs en osäkerhet som kan erinra om debutbokens svävning mellan gyckel och uppriktighet. Samtidigt – delvis just därför – är dessa dikter ett viktigt led i självframställningen, i konstruktionen av författarens persona. Dikterna konnoterar lättsamhet, respektlöshet, avväpnande självironi. Just genom sin lättsamma, opretentiösa karaktär upprättar de en auktoritet åt förfat-taren grundad i humor och självdistans.
Det skämtsamma, naivistiska draget i dikterna uppstår framför allt genom olika brytningseffekter. Dikternas vardaglighet och vanligen ljusa hyllningar av livets enkla fröjder bryter sig skarpt mot den seriösa tonen i gängse modernistisk poesi: ”Att sitta i Oslo i maj på Karl Johan / och hålla ett glas pilsner i sin hand / bland blommor och syrener och kastanjer med minsann, / det nöjet plär jag unna mig ibland.” (s. 18) Som kontras-ter till den idylliserande huvudtendensen förs ibland dissonanser in, men då främst av det bagatellartade slaget (jfr regnet i dikten ovan). Hyling-er nyttjar därtill gärna oväntade motiviska sammanställningar (se mitt- strofen) och glider snabbt mellan arkaiserande uttryck, poetiska klichéer och slang. De frekventa rimmen är vanligen medvetet taffliga eller komis-ka (gudar-brudar, Karl Johan-minsann) och liksom i den citerade dikten animeras texterna gärna av dialoginslag eller citat.
I denna lekfullt naiviserande diktning anknyter Hylinger till en folk-lig tradition av rimmande liksom förstås till diverse pekoralister och pe-koralparodiker (Erik Ofvandahl, signaturen Alfred Vestlund i
Grönkö-pings Veckoblad).86 Till skillnad från i den typiska pekoralparodin finns hos Hylinger emellertid inte någon önskan att degradera dikternas jag.
Tvärtom möter hos Hylinger ett självironiskt jag som med glimten i ögat skriver medvetet ”dålig” dikt. Dikterna är snarast ett uttryck för en hu-moristisk, antilitterär grundhållning och har dessutom sin givna funktion inom textens helhet.
Inspiration till denna typ av dikt har Hylinger för övrigt kunnat häm-ta även från lekfullt nonsensarhäm-tade texter av förfathäm-tare i den pahäm-tafysiska traditionen (Franc-Nohain, Jacques Prévert m.fl.) liksom från vissa av de norska diktare som presenteras i Färdaminnen. Författare som Jan Erik Vold och Arild Nyquist – den förre sedan mitten av sextiotalet vän till Hylinger – odlar i likhet med Hylinger ett slags anti-estetik, förenar i sin diktning vardaglighet med humor och en lek med konventioner.87
De textinslag som jag här berört – författarpresentationer med citat, dagboksnotiser och egna dikter – är kanske de som betyder mest för vår upplevelse av textens variation och rytm; dagboksnotiserna och dikterna avtecknar sig ju också visuellt mot framställningen i övrigt. Lite förenklat kan man säga att medan författarpresentationerna vetter åt en generell diskussion om litteraturens roll och olika livsfrågor så bidrar dagboksno-tiserna med konkretion och närvaro och de naiviserande dikterna med lekfullhet och avväpnande humor.
Men inte heller i övrigt är framställningen särskilt enhetlig. Trots att texten som helhet får sammanhang av resan och författarens närvaro – de skilda textinslagen är också oftast på ett ledigt, naturligt sätt infogade i framställningen – så görs texten rörlig och dynamisk genom kontinuerliga skiften mellan redogörelse för vardagssysslor, saklig information, natur-skildring, anekdoter, dialoger, reflektioner m.m. En viktig funktion hos de många skiftena är just att skapa omväxling och därigenom bädda för att de iakttagelser som presenteras ska få bättre effekt. (Vikten av varia-tion är för övrigt en av grundtankarna inom retoriken.) I den mån man kan urskilja något genomgående mönster är det främst tendensen att inte låta texten bli för abstrakt eller sakligt torr, att hela tiden bevara konkre-tionen och vardagligheten (se vidare nästa avsnitt).
Det är i sammanhanget intressant att Hylinger vid flera tillfällen i boken lyfter fram storheten hos sin favorit Evert Taube (s. 24, 43, 117f., 130). Det gäller då främst lyrikern och estradören, men den kanske vik-tigaste inspirationen till den variationsrika framställningen i
Färdamin-nen är Taubes många reseböcker. Också hos Taube varvas vardagligheter med entusiastiska naturimpressioner, dialogavsnitt med kulturhistoriska exposéer, också hos Taube får prosan ofta lämna plats åt dikt eller vi-sor.88Hylinger har ofta framhållit Taube som stilistisk förebild och även påpekat att Taubes reseskildringar är de han sätter främst i genren.89 I en tidningsartikel från 1972 om en av Taubes prosaböcker betonar han särskilt mästarens känsla för ”rytm”: ”’Rytmen’ är förstås inte endast den musikaliska rytmen utan också rytmen mellan högre poetiskt språk och vardagsfraser, mellan konkreta detaljer och allmän beskrivning, mellan bondförnuftiga tankar och lärda allusioner.”90 Vid sidan av andra lockan-de drag hos Taube (livsbejakelsen, lockan-det goda humöret, lockan-den folkliga förank-ringen, det enkla men ändå rika språket) är synbarligen rytmen eller va-riationskonsten något som Hylinger tagit intryck av och utvecklat vidare till sin speciella mix av reflektion, konkretion och självironiska grötrim.91