Låt oss så se närmare på textens kärleksskildring. Texten är indelad i tre delar som är ganska olika. Den första, ”Jag, Angelica och Tavaststjerna”
(ca 100 sidor, 12 kapitel) har ett motto från Evert Taube som dels antyder huvudpersonens ålder, dels framhäver den ofta intensiva kamp som hör denna ålder till:
Man var tretti år på den tiden, man var både glupsk och själfull.
Det är den tiden då man är älskad och hatad, de giftiga pilarnas tid, då man kämpar hårt med livet, med kvinnan och med sig själv för att finna en kurs eller åtminstone komma på en bog som bär ut ur det värsta för stunden. (s. 7)
Tillbakablickandet i citatet andas både erfarenhetens distans och lätt självironisk nostalgi. Men särskilt i förening med boktiteln – inte minst via associationerna till Raymond Chandlers illusionslösa detektivroman (The Long Goodbye, 1953) – fungerar mottot även som en generalisering och genremarkör. Den historia vi står inför tycks ha insikter – möjligen dyrköpta – att meddela.
Till en början dominerar emellertid stämningar av sorglöshet och trivsel. Karakteristisk är den inledande scenen som gestaltar jagets väl-befinnande vid avresan. Samtidigt anslås redan här, via sångtexten, ett romantiskt kärleksmotiv:
Jag lämnade Göteborg med en melodi i huvudet. Det var en gam-mal sång av Hoagy Carmichael med text av Cole Porter:
Just one night in old Havanna under the tropic sky.
Just one girl in old Havanna, starlit Cuba and I …
Satt i restaurangvagnen med en pilsner och den melodin och måd-de bra. Jag älskar att åka tåg genom Sverige, lyssna på medpassa-gerarnas samtal, klunka av mitt öl och se landskapet glida förbi.
(s. 9)
Som citatet antyder uppträder berättaren gärna i rollen av åhörare/betrak-tare. Väl framme i Helsingfors strövar han omkring i staden och anknyter uttryckligen till tiotalsgenerationen av ”flanörer” eller ”dagdrivare”. De som åsyftas är ett antal finlandsvenska författare (Runar Schildt, Ture Janson m.fl.), stämningskonstnärer i Hjalmar Söderbergs efterföljd, som sökte övervinna sina upplevelser av främlingskap och spleen i en demon-strativt bejakande attityd. Med Jansons ord: ”Så återstår att bli en käck flanör, / som är tillfreds med detta utanför” (s. 21)11
Berättarens förmåga till välbefinnande på egen hand – under strövtåg i staden, vid cafébordet, hemma med en bok – utesluter inte mer sociala aktiviteter. Minst lika gärna skildras hans umgängesliv på krogen. Fram-ställningen av detta krogliv fungerar även som en hyllning till ett antal gammaldags, mer eller mindre nedläggningshotade restauranger
(Kos-mos, Kapellet m.fl.) liksom till en krogkultur på utdöende. Det rör sig om krogar där långa eftermiddagssittningar med tidningar och öl betraktas som ett fullständigt naturligt sätt att umgås.
Efter att glimtar getts från berättarens första fjorton dagar i Helsing-fors berättas så om midsommarveckans författarseminarium i Lahtis där han möter sin blivande kärlek ”Angelica” – det namn som berättaren i sina tankar ger sin älskade eftersom han tycker att hon liknar kvinnorna och änglarna på Fra Angelicos fresker (s. 25). Skildringen av parets samvaro under seminariet följs upp med bilder från deras fortsatta umgänge i Hel-singfors (möten på restauranger, utflykter i och kring staden). Berättaren är emellertid snart tvungen att återvända till Göteborg, och det som därpå gestaltas är huvudsakligen kärlek på distans; berättarens upplevelser av saknad och längtan varvas med vanligen mer summariska rapporter från nya finlandsbesök liksom med utvikningar om Tavaststjernas liv (ock-så han hade erfarenheter av avståndskärlek). När vi närmar oss slutet av den första delen har hela två år passerat; samtidigt som vi fått ta del av svängningar i parets relation har vi fått veta att Angelica nu önskar avsluta förhållandet.
På samma gång som kärlekshistorien starkt bidrar till textens enhet – den väcker inte minst den elementära frågan hur det ska gå – är det slående att parets relation egentligen aldrig beskrivs särskilt ingående. För det första är den textmängd som ägnas åt deras samvaro begränsad (klart mindre än den som ägnas åt Tavaststjerna). Vidare ges förhållandevis få detaljer om framväxten av relationen. Vad som förmedlas är framför allt att de tillbringar mycket tid tillsammans (och uppgifter om en del saker de gör) medan exempelvis det erotiska skeendet är så gott som helt utelämnat.
Överhuvudtaget gäller att uppmärksamheten i hög grad är riktad mot kon- kreta ting; platser och restauranger som paret besöker specificeras ofta medan vad de talar om förblir mer okänt: ”Nästa dag var en fredag och då träffades vi utanför Akademiska bokhandeln och gick upp till Stock-manns restaurang överst i varuhuset. Vi hade tänkt åka till djurparken på Högholmen men missade båten. Så vi drog omkring, satt på Kapellet […]”
(s. 35) Som synes får den dagboksliknande prosa som nyttjas för att skild-ra jagets ensamma dagar ofta göskild-ra tjänst även för att fånga parets samvaro.
Också när det gäller själva kärleksobjektet, Angelica, iakttas en påfal-lande diskretion; mycket lite sägs om hennes personlighet och det framgår till exempel aldrig vad hon arbetar med. Det som berättaren helst dröjer
vid är istället hennes yttre, hennes skönhet och utstrålning som gång på gång apostroferas.12
En viktig anledning till att Angelica förlänas en viss gåtfullhet är också att vi aldrig får höra henne tala, att parets samvaro så gott som helt skild-ras via berättarrelation. Dialog i direkt anföring förekommer överlag rätt sparsamt i Ett långt farväl. Den figurerar framför allt i vardagssituationer och för historien mer perifera sammanhang (samtal med kypare, möten med främlingar etc.) och då främst som ett medel för att skapa närva-rokänsla eller komiska effekter.13 När det gäller Angelica kan berättaren rentav uttrycka sig direkt gäckande mot den nyfikne läsaren: ”Då sa hon något väldigt rart, som ni inte har med att göra.” (s. 76) Som Kristoffer Leandoer påpekar får en utsaga som denna även till följd att romanens trovärdighet förstärks: den gör klart att det finns en värld utanför texten.14
En mer indirekt teknik som ibland nyttjas för att förmedla glöden i deras kärlek är återgivning av andras reaktioner på paret, till exempel kommentarer om att de ser så förälskade ut (s. 63).
Som ofta hos Hylinger handlar det med andra ord om en uteläm-nandets, antydningens och omskrivningens konst. Man kan kanske tycka att de många utelämnandena skulle riskera att utarma kärleksskildringen, men effekten blir snarast den motsatta. Genom avsaknaden av alltför ut-förliga och specifika informationer lämnas mer utrymme åt läsarens före-ställningsförmåga; det blir lättare att känna igen sig i och på så vis ta till sig stoffet. Hylinger har uttryckligen talat om sin skepsis mot att ”utlåta sitt hjärta”, att ett mer distanserat berättande kommer sanningen närma-re.15 Möjligen kan man som Leandoer betrakta metoden som en sorts be-svärjelse, ”att namnge det som låter sig namnges, i hopp om att resten ska följa med på köpet”.16
Det måste i sammanhanget betonas att textens kärleksskildring är långt ifrån onyanserad. En följd av att Angelica är gift (och väljer att inte skilja sig) är visserligen att parets kärlek aldrig kommer att ingå i någon mer etablerad fas. Men annars finns här många av kärlekens karakteris-tiska moment representerade: den omtumlande förälskelsen, den första skilsmässan, saknaden, brevskrivandets tid, försöket (från den ena parten) att bryta, oförmågan därtill, det gradvisa avvecklandet (delvis med tidens och avståndets hjälp). Dessa moment skildras dessutom med säker blick för spänningar och dubbelheter som gör att paradoxala bestämningar som
”bitterljuv” och ”vemodsmättad lycka” naturligt infinner sig.17
Som påpekades inledningsvis är texten dessutom i första hand intres-
serad av berättarjagets upplevelse. Lite tillspetsat kan man säga att kvin-nans roll främst är att vara en katalysator; det väsentliga är hennes verkan på jaget. Genom att hon väcker den stora kärleken till liv slungas huvud-personen ut ur sin komfortabla, lätt letargiska vardagstillvaro; han görs medveten om livets krav och leds att ta sig själv på större allvar. I den senare Hotell Erfarenheten formuleras det på följande vis: ”Jag insåg att jag aldrig tidigare hade tagit mitt liv på allvar. Det var en omtumlande upptäckt, den gjorde mig högtidlig till sinnes, beslutsam och osäker.”18
Sammanhängande med inriktningen på huvudpersonens upplevelse är en tendens att framställa denne i en position som annars ofta – historiskt, konventionellt – varit vigd åt kvinnan. Här möter inte mannen i rollen av kraftfull erövrare, här finns inga självförhärligande erotiska scener. Istället finner vi honom i den väntandes situation, uppfylld av längtan, saknad eller sorg. Efter att Angelica tillfälligt gett sig av på semester med sin fa-milj heter det: ”Satte mig i lägenheten på Docksgatan och tyckte så synd om mig själv att jag kunde gråta. På kvällen gick jag på bio och såg Truf-fauts ’Sirenen från Missisippi’. Catherine Deneuve och Jean-Paul Belmon-do spelade, men jag såg bara Angelica.” (s. 35) Berättaren trycker över- huvudtaget gärna på sin tilltagande sentimentalitet: ”Jag kunde inte höra den enklaste schlager, inte se den banalaste kärlekshistoria på TV utan att bli så rörd att ögonen och näsan började rinna.” (s. 73) Karakteristiska är vidare berättarens vittnesmål om sin nervositet och bävan inför möten med Angelica (s. 34, 47, 187) liksom de smått komiska uttrycken för hans fixering: hur han börjar uppskatta allt finskt (s. 74) eller köper mängder med chokladaskar med hennes namn för att ge bort (s. 176).
Sammantaget medför alla scener av detta slag att texten får en lätt ”ro-mantisk” prägel; huvudpersonen kommer i många avseenden att framstå som en passionerad men frustrerad älskare i den unge Werthers efter-följd.19
Efter en mittendel, ”Vissa hågkomster” (ca 50 sidor), som i sin inriktning på jagets förflutna bryter av från själva kärleksskildringen – genom sin kortprosaform skiljer den sig även stilmässigt (se nedan) – möter vi i den tredje och sista delen åter jaget och hans kärleksproblematik (”Återkomst”, ca 40 sidor, 4 kapitel). En skillnad är dock att perspektivet på kärlekshisto-rien nu är mer tillbakablickande. Jag berörde ovan att Angelica mot slutet av den första delen, ca två år efter att de träffats, gjort klart att hon önskar avsluta relationen. I det sammanhanget tillåter sig berättaren också ett
föregripande, dvs. ett litet avsteg från det annars i huvudsak kronologiska, efterföljande berättandet: ”Jag anade inte att det skulle dröja år, innan jag fick se henne igen.” (s. 100)
Inom parentes kan tilläggas att denna framåtblick samtidigt påminner läsaren om att berättandet sker från en position i tiden där kärlekshisto-riens utgång är bekant. Detta är annars något som texten gärna under-trycker; särskilt den dagboksliknande prosan suggererar en närhet mellan upplevelse och nedtecknande som är ägnad att både intensifiera och hålla spänningen vid liv.
Bortsett från det enda möte som här åsyftas förekommer Angelica i den tredje delen endast i berättarjagets tankar och minnen (i långa styck-en tycks hon också där helt frånvarande). Vad som skildras i dstyck-enna del är nämligen hur jaget mer och mer ger upp hoppet att vinna sin älskade och så sakteliga börjar vänja sig vid en tillvaro utan henne. Redan i början, knappt ett år efter deras senaste möte, heter det:
Jag hade inte hört något från Angelica på flera månader, jag hade skrivit men hon svarade inte på mina brev, jag nådde henne inte per telefon och hon ringde aldrig, och så småningom orkade jag inte oroa mig för det längre. Jag började långsamt ge upp hoppet.
(s. 151)
Som ett viktigt led i berättarens gradvisa frigörelse framstår ett par resor till Frankrike och särskilt då en tids vistelse på Rivieran i maj (s. 152-161).
Berättaren har tagit in på Evert Taubes gamla stamlokus i Antibes och på utflykter i omgivningarna insuper han tillfullo den vårligt blomman-de meblomman-delhavsnaturen vilket i texten ger upphov till entusiastiska utrop:
”Vilken dag!” (s. 160); ”Det kom en dag till och det var onsdag, en av de bästa onsdagar jag nånsin varit med om.” (s. 159) Med hjälp av denna om-givning och även via läsning av Evert Taubes lovsånger till samma trakter upplever jaget något som närmast framstår som en pånyttfödelse. Föränd-ringsmotivet leder naturligt tankarna till motivet med kärlekens transfor-merande kraft, framträdande i bokens första del. Samtidigt som jagets förälskelse där skildrades, talades i samband med Tavaststjernas roman I förbund med döden om ”förälskelsens makt att förändra en människa”
(s. 53). Nu är emellertid accenten förskjuten. Redan det suggestiva mottot till den tredje delen – hämtat från Robert Louis Stevenson – antyder att vad det nu handlar om mindre är den förändring som kärleken initierar
än den som följer av kärleksbesvikelse: ”What av man truly wants, that will he get, or he will be changed in trying.” (s. 149)
När berättaren uttryckligen talar om sin förändring är det också sna-rast i meningen frigörelse från fixeringen vid Angelica: ”Det var sant. Man förändrades i dessa omgivningar. Jag blir väl aldrig riktigt densamme mera – och lika bra är det, tänkte jag […]” (s. 161) När han vid hemkomst- en även av andra får höra att han förändrats blir han följaktligen belåten:
”Jag inbillar mig nämligen att alla förändringar måste vara till det bättre.”
(s. 163) Samtidigt framträder snabbt det relativa i förändringen. En skymt av kvinnor som påminner om Angelica räcker för att föra honom åter in i en minnenas och drömmarnas värld: ”[…] ingenting omkring mig tycktes verkligt längre. Kulisser vart jag såg […]” (s. 164) Ännu ett par år senare lever han till synes helt normalt men samtidigt med en känsla av att något väsentligt gått förlorat:
Dagarna gick. Jag tog mig en dusch varje morgon, åt frukost, bor-stade tänderna, arbetade, träffade folk och pratade strunt som om allt var i sin ordning. Det var som i den berömda schlagern av Hoagy Carmichael: I get along without you very well, of course I do
… Men det magiska skimmer, som omgett tingen en gång, var borta. (s. 175f.)
Avsnittet från Rivieran bryter genom sitt ljus och sin livsbejakelse kraftigt av – inte minst påminner det jaget om en värld utanför Verona – och utgör på så vis ett viktigt steg i hans frigörelseprocess. Samtidigt är det tydligt att motivet med jagets förändring pekar mot en mer allmän för-gänglighetstematik; i takt med att frigörelsen från Angelica fortskrider blir tankar på tid och förgänglighet mer påträngande. Så här låter det när berättaren reflekterar kring sin kärlekserfarenhet:
Vid midsommartiden tänkte jag som vanligt på henne. Det var fem år sedan jag mötte henne och dessa fem år hade förgått som en dröm. Jag tänkte ännu på mina närmaste och mig själv som vi var innan dess, när jag var tjugonio år. Jag blev förvånad när jag i min mors ansikte såg rynkorna som kommit under de sista åren och förvånad då jag i spegeln upptäckte de första gråa hårstråna vid mina egna tinningar. Tiden hade gått; jag hade inte varit med.
(s. 181)
Textens sista del rymmer överhuvudtaget många mer eller mindre ve-modsmättade anspelningar på tid som gått. Hösten vid det sista sam-manträffandet med Angelica (s. 186ff.) harmonierar naturligtvis väl med höststämningen i deras relation. Likaså blir de lapidariska rapporterna om tid som passerar i bokens slutstycken en markering av den relativa likformigheten i en tillvaro utan Angelica: ”Det var en grå jul, men det skulle bli kallare. Snön kom i januari, och i februari hade vi hela tjugo minusgrader. Sedan blev det vår i Göteborg, en regnig vår.” (s. 188) En lite lättsammare turnering ges förgänglighetsmotivet i den Danteinspirerade dikt som berättaren uppvaktar sig själv med när han fyller trettiofem (fem år efter att han träffat Angelica):
Vid mitten av min levnads vandring jag fyller trettifem,
ja, fem och tretti långa år – Jag ser tillbaks på dem.
Jag ser tillbaks på livets stig som Dante gjorde före mig.
Jag tänker uppå allt jag gjort och på att tiden gått så fort. (s. 170)
Jagets kärlekshistoria som ebbar ut och de växande insikterna om tid som gått medför med andra ord en stark känsla av förgänglighet (detta är en av lärdomarna av erfarenheten). Men även om denna känsla är vemods-mättad är den knappast liktydig med svartsyn. På slutsidorna skildras i komprimerad, starkt elliptisk form hur berättaren åter tagit sig till Åbo.
Angelica nämns inte denna gång, och man kan uppfatta det som att berät-taren rest dit utan att träffa henne, möjligen i syfte att erfara – eller inför sig själv manifestera – någon sorts slutlig frigörelse. Samtidigt vittnar text-ens slutstycke om att hon, eller kanske rättare, den djupa kärleksupplevel-se han fick via henne, fortfarande dröjer kvar:
Sedan blev det vår i Göteborg, en regnig vår. Mars månad var blöt och trist, och april var nästan värre. Det kom ingen sol och gröns-ka förrän i slutet av maj, och då kom allt på en gång. Dagarna blev varmare, snart var det midsommar. Midsommar igen … Sju år hade gått. (s. 189f.)
Den stämning som texten mynnar ut i liknas kanske bäst vid uppvaknan-det ur en dröm. Här finns den höstliga upplevelsen av tid som gått och en tillvaro som mist sin förtrollning men mitt i vemodet och saknaden också ett klarsynt accepterande.20
Vändningen inåt
Som framgår redan av det förra avsnittet blir textens prägel av utveck-lingsroman allteftersom mer framträdande. Vad texten skildrar och delvis framställer som en konsekvens av berättarjagets ensamtid och frustratio-ner är en vändning inåt; berättaren kan förlora sig i drömmerier kring Angelica men leds även att reflektera kring sig själv, kärleken, livet, ödet.
Karakteristisk är den fråga han ställer sig i en scen som i sin utformning anknyter till ett klassiskt självreflektionsmotiv; berättaren sitter hemma i lägenheten och råkar få syn på sin spegelbild i fönstret (kärleken är vid denna tid ännu långtifrån avslutad):
Jag satt och såg på mig en stund, jag var litet suddig i ansiktet, och frågade mig själv: vad kan jag lära mig av den här historien med Angelica?
Jag visste inte, men alltid lär man sig något. Lektionen var säkert inte slut än. Jag kände dock att jag redan hade lärt mig nånting, men när jag försökte koncentrera mig för att komma un-derfund med vad det var, flöt mina tankar ut – och samlade sig åter bara för att kontemplera minnesbilden av Angelicas vackra ansikte. Jag uppgav försöket. (s. 70)
Vi har här ett tydligt exempel på impulsen att dra lärdom, på imperati-vet att ur den egna erfarenheten försöka utvinna någon form av insikt.
Här finns rentav en förnimmelse av redan förvärvad kunskap. Samtidigt betonas det motstånd som finns mot själva utforskandet. Än tydligare framställs detta motstånd senare i boken:
Det hände inte sällan att jag blev oresonligt sömnig när jag för-sökte tänka. Det skedde alltid när jag var något viktigt på spåren;
så fort jag närmade mig någon hemlighet som rörde mig själv, så var det som om en annan del av mig värjde sig med alla kraf- ter … (s. 175)
I den tredje delen, där berättaren vid flera tillfällen blickar tillbaka på kär-lekens första fas, genom efterhandsperspektivet avvinner redan beskrivna situationer nya innebörder, finns överlag en spänning: å ena sidan nostal-gi, elegiskt dröjande, å den andra vilja till bearbetning och klarsyn (se t.ex.
s. 164f.) Vad det handlar om är ytterst en dramatisering av berättarens läroprocess; parallellt med hans strävan att utvinna något värdefullt ur sina erfarenheter finns motståndet, tröttheten, viljan till undanflykter.