I Sara Mannheimers Reglerna domineras gestaltningen av ”det rinnandes” motsats. Här betonas åtskillnad, ordning, saker på sina rätta platser och tydliga gränser. Mannheimers roman och dess namnlösa jagberättare för-kroppsligar på flera sätt separerandet och ordnandet, så som det förts fram av den västerländska filosofiska tradition som främjar tydliga dikotomier.111
I romanen åtskiljs, ordnas och benämns ting. Sammanblandningar fram-står som motbjudande. Ordning implicerar renhet, tydlighet och mental skärpa.
Detta förhållningssätt gestaltas också i romanens språk. Orden är precisa, ibland ålderdomliga, ibland byråkratiska på ett skruvat sätt, som till exempel när jagberättaren sitter på en parkbänk och läser när en främmande person kommer gående: ”Jag experimenterade genom att läsa om samma mening ett antal gånger under det att jag hörde den nya främlingen närma sig och nå exakt det avstånd från bänken som skulle kunna erbjuda våra ansikten ett ultimat möte, om jag lyfte mitt ur boken” (s. 25). Detta är ett exempel på hur berättaren beskriver vardagliga saker på ett så omständligt sätt att det blir komiskt; Åsa Beckman påpekar att humorn uppstår i ”ett dråpligt glapp mellan den höga tonen och innehållet som oftast talar om
tillkorta-kommanden och misslyckanden”.112 Språkbruket visar på samma gång
jag-berättarens mycket kontrollerade och exakta tänkande, och fungerar som en effektiv främmande göring, där hon förnyar vår syn på vardagliga ting genom att benämna dem på sitt specifika sätt; i detta fall ett vanligt möte med en främmande person i parken. Varje mening är fullständig och avslutas med punkt eller annat skiljetecken, och varje ny mening börjar med nytt stycke, vilket skapar en speciell bild och rytm åt romanspråket. Åtskillna-den, distink tionen, tydliggörs därmed i själva språket, precis som det rin-nande och avsaknaden av åtskillnad gestaltades i Ericsdotters flödande och skiljeteckenbefriade prosalyrik.
Det Mannheimers jagberättare strävar efter är att genom sitt regelsystem kunna nå till ”den levande skapelsen”, som hon menar är ”bortom all ord-ning, bortom alla föreskrifter” och står i kontakt med ”något bortomspråk-ligt, något fantastiskt” (s. 12, 20). Det är ett närmast andligt mål, och mot slutet relaterar hon det också till religionen. Målet är i sig vagt definierat, och upprepas som ett mantra: ”Om jag gör rätt och inte fel, kommer kanske det fantastiska som kan komma att komma, att komma” (s. 11). En recen-sent beskriver romanens fraser som ”rent babbel”,113 men det handlar snarare om en sorts liturgiskt mässande, om ett öppnande i språket för något som jagberättaren inte kan benämna, men ändå söker. Upprepningarna och de stora och tomma orden försöker öppna upp för något som kan fylla dem med mening.
Reglernas ordningsfrenesi och tuktande av kroppen kan ses som en del
av den cartesianska dualismen och den filosofiska världsordningens strikta uppdelningar. I Maree Burns tidigare nämnda dikotomier mellan tiskt och bulimiskt står Mannheimers jagberättare tydligt på den anorek-tiska sidan. Hon vill vara en avskild, egenartad, tydligt avgränsad individ, där anden går före kroppen. Detta innebär å ena sidan att metaforiskt för-söka bli man, det vill säga kunna skapa i en värld som ser skapandet som en manligt kodad aktivitet, som innebär att höja sig över eller förneka den egna kvinnliga kroppen. Detta tvingar in henne i ett mycket detaljerat pysslande med just den kvinnokropp hon vill höja sig över. Det är anorexins paradox, att förnekandet av kroppen leder till en upptagenhet av det kroppsliga och en oförmåga att rikta sig utåt. Mannheimers jagberättare är medveten om para-doxen och försöker själv aktivt motverka den, även om det ofta misslyckas. Hon stannar dock inte i denna paradox, utan hennes berättelse kan tolkas som en utvecklingshistoria som utforskar ett sådant tänkande och en sådan kroppspraktik för att sedan överskrida deras begränsningar.
Regelverket
Romanen inleds med tio fastslagna regler, som formmässigt liknar de bib-liska budorden (s. 7). De är noggrant utmejslade för att föreskriva vad som är förbjudet och vad som är påbjudet. Även om de är lika lagiskt klingande som sina förebilder är de mer privata i sina anspråk: i stället för att vara riktade till ett du, i formen ”du skall /inte/”, är de skrivna i jagform, ”jag skall /inte/”. Romanens regler handlar om att hantera och ordna ting – ”Jag skall ordna sakerna och ge dem platser” – men ännu mer om att hantera sig själv: ”Jag skall hantera födan rätt och nyttja redskapen”, ”Jag skall vara i rörelse och välkomna rörelsen”, ”Jag skall inte hemfalla åt den organiska rörelsen” (s. 7). Alla dessa tre regler kan tolkas i kontexten av ett anorektiskt beteende. Först påbjuder jagberättaren en strikthet kring födointag där hon skiljer noga på tillåtet och förbjudet, och där det tillåtna inte sträcker sig mycket längre än till en äppelklyfta. Därefter manar hon till ständig rörelse, en punkt som kan tolkas både psykiskt, som en mental öppenhet och utveckling, och fysiskt, som hyperaktivitet. Den sistnämnda regeln, att ”inte hemfalla åt den organiska rörelsen”, förefaller att syfta på både den kvinnliga krop-pen och kroppsligheten överhuvudtaget. Det som jagberättaren skyr är den kvinnliga, rundade kroppen som avslöjar sig som kvinna och som mogen kvinna, men också kroppsligheten oavsett kön: erkännande att hon är orga-nisk och därmed dödlig, med mognad, förfall och död som fortsättning. ”[D]en organiska rörelsen” och ”förfallet” framstår som mer eller mindre synonyma.114 ”Döden är ohyggligt allmän”, skriver hon (s. 61), vilket visar att dödsskräcken inte endast handlar om rädslan att upphöra utan också om att bli allmän, tappa sin egenart – den extrema individualistens rädsla för att
inte längre vara egenartad. I slutets skaparfrenesi kvarstår denna individua-lism när hon gläder sig åt att konstverket kommer att överleva henne: ”Min död skulle på det sättet bli mindre död”. Att ”lämna spår till eftervärlden” blir ett viktigt sätt att i livet kunna acceptera den organiska rörelsens obön-hörlighet (s. 160).
Reglerna, som noga föreskriver hur hon ska leva, kan ses som ett ut-lopp för ett slags tvångsneurotiskt och anorektiskt psyke. Så blir i alla fall tolkningen om man väljer att läsa de tio buden som strikt personliga. Om vi i stället med Skårderud påminner oss om att ”de store systemer talar det samma sprog” kan vi i stället söka oss ut mot de tankesystem som ger näring åt denna jagberättares strikt anorektiska synsätt, och se att det i sina grunder faller tillbaka på allmänmänskliga förhållningssätt och vår kulturs kvinnobild.
Mannheimers roman är uppdelad i tre delar. I den första etableras regel-systemet, när jagberättaren för sig själv ”med en mässande stämma” försöker verbalisera sina levnadsregler, efter att de kommit att ifrågasättas av ett besök av en väninna (s. 18). De är alltså ett svar på utmaningen från ett annat per-spektiv. I den andra tvingas hon modifiera regelsystemet i mötet med sådant som livet innefattar: kärlek och barn, och den anpassning dessa saker kräver av en kvinna. I den tredje delen lyckas berättarjaget överskrida sig själv och möta andra människor, och också närma sig det som hon genom romanen försökt stå beredd för: skapandet. Successivt förefaller reglerna inte längre att behövas på samma sätt, utan hon överskrider sitt rigorösa tänkande och upp-täcker att det skapande tillståndet på något sätt är bortom de egna reglerna. Romanens delar följer kronologiskt på varandra och gestaltar sammantaget en kvinnas utveckling.
I del ett, där reglerna etableras, försöker jagberättaren genom sina regler jämka samman motstridiga saker i livet, och skapa kontroll över sitt liv. Hon ”försöker finna min, om jag har någon: alldeles egna tydlighet”, och försöker ”renodla mig själv” (s. 20). Gång på gång upprepar hon som något negativt ”det vadderade” och ”[s]vullnaden” (s. 163, 20), ett hotfullt tillstånd som har ett nära samband med ”den organiska rörelsen” och som undergräver det precisa, väldefinierade och skarpskurna.115 Detta betonar den separerande tendensen i det anorektiska tänkesättet, som upprätthåller gränser och åt-skillnad. ”Svullnaden” och ”det vadderade” har i romanen konnotationer som dämpande, slö, tung och oskarp. Det kan också förbindas med det underhudsfett och de mjuka kurvor som hör till den mogna kvinnliga krop-pen, och som den pubertala flickan tvingas inse är en del av hennes nya identitet.116 ”[D]et vadderade” får på samma gång en kroppslig och en mental dimension, där en kroppslig skärpa förutsätts innebära en mental skärpa, och där en smal och kantig manlig kropp blir det för en kvinna ouppnå-eliga idealet. Denna asketism handlar om koncentration: ”Min föresats hade varit att finna den ovadderade koncentrationen, avskildheten, för att komma
närmre beredskapen att skapa skapelsen levande” (s. 27). Tankefiguren är långt ifrån hennes egen: att externalisera mentala egenskaper i kroppens form är ett väletablerat grepp i vår kultur, och den upphöjda asketismen är en del av vår kulturella historia, där idén att en minskad kroppsvolym betyder ökat intellekt och skärpa har varit framträdande.117 Det är ”en romantisk livs-figur”, som Mannheimer påpekar i Svensk Bokhandel, som ser ”[d]en tunna, anemiska kroppen, yrseln som något vackert”.118 Denna tankefigur konsoli-derades bland annat när de lungtuberkulösas symptom i form av blekhet och svaghet blev något eftersträvansvärt i slutet av 1800-talet.119
Det anorektiskt och tvångsneurotiskt färgade tänkesättet förefaller vara ett sätt att försöka kontrollera kaos, att hålla jaget rent och tydligt. Man kan se det som ett försök att skydda jaget från invasioner och att hålla sig undan påverkan – när hon kommer till det hon kallar ”Eremitaget” fröjdar hon sig åt att hon är ”ensam, utan yttre påverkan” (s. 39). Inte bara påverkan i form av mat skyr hon, utan även till exempel kaffe och te, hon håller sig till ”silverte och kapslar” (s. 76, 62).
Tillåtet och otillåtet är kopplat till beteenden, men tydligast till föda. Hennes renhetssträvan gör att hon ser otillåten mat som ”de mest groteska råvaror”, ett ”amöbaliknande fettberg” och ”absolut förbjuden. / Den var faktisk svår att alls betrakta som föda” (s. 47, 49, 48). Äcklet hon känner före-faller rikta sig mot det som överskrider den noggranna gränserna för vad som är tillåten föda. Den tillåtna födan är också starkt avgränsad genom ritualen där den lindas in, vilket betonar dess gränser och separata existens.
Födan är inte bara mycket avgränsad, utan ätandet av den är också starkt ritualiserad. Det kräver vissa typer av specifika redskap, att maten tillreds på ett särskilt sätt och att den äts vid en bestämd tidpunkt. Hur fast denna ritual är syns på hennes försök att formulera en motbild, av vad hon skulle kunna göra i stället: ”Jag skulle kunna släppa puderjärnet rakt ner i brunnen och förtära allsköns föda när som helst, hur som helst” (s. 62).
I denna icke-religiösa och kroppsligt inriktade religion förvandlas krop-pen till ett slags tempel, som måste hållas rent, tuktat och separat. Det är ett tempel för det hon står beredd för, och som hon inte riktigt vet vad det är. Att vara beredd innebär att ”hålla den organiska rörelsen i schack” (s. 11). För att renodla sig själv till en mottagande punkt måste hon inta en position som är tvärtemot den öppna kroppen och den överflödande kvinnan:
För att ens komma i närheten av att lyckas med detta måste jag vara selektiv med intagen.
Jag får inte skapa svullnad.
Svullnaden skymmer gränserna mellan mig och det vadderade. Jag måste vakta så att ben möter hud (s. 20).
Rörelsen är för jagberättaren central, och det återigen av både psykiska och fysiska skäl, där rörelsen syftar både på att vara mentalt dynamisk och på den anorektiska hyperaktiviteten: ”Rörelsen är å ena sidan en förutsättning för den mentala öppenheten, förändringen, och å den andra för kroppens förbränning av energi. / [---] Jag avyttrar energi och är ren kvar som en linje, med beredskapen. / Jag eliminerar överflödigt vadd, överflödig dämpning” (s. 29).
Som jag kommer att visa i min diskussion framöver kan romanens regler och jagberättarens självbild tydligt knytas till tankestrukturer utanför hen-nes eget jag, och de hör samman med både samtida och historiska kontexter. Mannheimers jagberättare diskuterar också själv detta drag, och frågar sig varifrån dessa regler egentligen kommer:
Var dessa regler verkligen mina egna?
Var det jag som ensam hade dikterat dem från begynnelsen? Kanske var jag inte ensam ansvarig?
Jag måste ha påverkats, influerats av min mor, min far, mina närmaste, böcker, tidsandan och så vidare.
Jag är själv framsprungen ut någonting och så måste också reglerna vara framsprungna ur något redan existerande.
[---]
Är jag bara en katalysator? (s. 33f).
Jagberättaren diskuterar frågan från alla håll, och vill inte göra en tolkning som drar för mycket åt att hon är en produkt av sin tid: ”[d]et vore för enkelt, det kan inte vara så enkelt. / Har jag inte en alldeles egen egenart? / Jag är osäker på min egenart” (s. 34). Problemet ställs alltså på sin spets i frågan om hon är en produkt av sin uppväxt och samtid eller en helt egenartad människa. Det är en diskussion av individualismen och jaget, som romanen kontinuerligt deltar i, och där jaget är både en fast garant och ett klaustro-fobiskt fängelse.