Det tydliga i den vetenskapliga attityd till den kvinnliga kroppen som skild-ras i romanen är kroppens status som objekt. Kvinnokroppen som objekt – kroppen som via tecken och symptom tänktes avge hemligheter om män-niskans mörka och svårtolkade inre, den talande och sjuka kroppen – är helt central i romanen, liksom den var central i både medicinsk och vetenskaplig diskurs under sekelskiftet 1800/1900. Kvinnan sågs som ”den mörka kon-tinenten” som skulle avlockas sina hemligheter.76 Detta gällde för Charcot under hans tid som dominerande neurolog och hysteriforskare i 1880-talets Paris, och det gällde för Freud när han började sina studier av hysteri, som successivt ledde till att han formulerade den psykoanalytiska teorin.
Ett utsnitt från André Brouillets målning bildar omslaget till Per Olov Enquists roman Boken
om Blanche och Marie. Omslaget visar Blanche Wittmans tillbakalutade gestalt, med det gåt
fulla leendet och den märkligt spända armen. Dessutom finns en antydan om de två svartklädda männen i hennes närhet, och tre händer, som håller henne uppe eller är redo att ta emot henne om hon skulle falla.
till en intellektuell historia av objektifiering av kvinnan och av den sjuka, avvikande kvinnokroppen. Charcot är känd för att i hög grad ha betonat blicken och det läkaren kan se – Freud kallade honom i en känd kommentar för ”a ’visuel’, a man who sees”.77 Charcot kategoriserade sjukdomen efter dess synliga symptom och var inte intresserad av att lyssna till sina patienters berättelser – sanningen trodde han sig kunna finna uteslutande genom att avläsa kroppens tecken.78 Så blev också fotografiet ett viktigt diagnostiskt redskap för Charcot, och läkarna i Salpêtrièreskolan utgav verk där mängder
av fotografier dokumenterade sjukdomars utseende.79 ”Jag är en fotograf av mänskligheten, jag beskriver det jag ser. / Jag är en kamera”, låter Enquist Charcot säga (s. 194). Att romanen har sin utgångspunkt i en målning om att se och att bli utsatt för andras blickar är sålunda helt följdriktigt.
På Brouillets målning står Blanche som på en scen för att visas upp. Hon är vitklädd och kläderna förefaller vara något i oordning; posen är ut-lämnande och erotiserad. Två sjuksystrar finns med på målningen, den ena står med händerna lyfta som för att vara redo att ta hand om Blanche och lägga henne på den säng, som sticker fram i hörnet, om det skulle behövas. Två män står framme på scenen med henne: Charcot själv och snett bakom Blanche hans lärjunge Joseph Babinski, som tar emot henne när hon faller; han har redan en arm om hennes midja. Framför scenen sitter en allvarlig skara svartklädda män som ser ut att titta och lyssna intensivt. Charcot och Babinski är också klädda i svart, medan Blanche avviker genom att bära vitt på överkroppen.
Målningen är att betrakta som ett kollektivt porträtt av hela Salpêtrière-skolan,och varje individ på målningen är antingen lärjunge till Charcot eller står hans skola nära.80 Samtliga personer har identifierats, och förutom av läkare och andra medarbetare till Charcot består publiken också av två författare, en politiker och en konstkritiker.81 Att kretsen inte bara består av läkare är talande. Till Charcots förevisningar kom många nyfikna åskådare i den tidens fashionabla kretsar i Paris; de gavs ”in the presence of the Tout
Paris”, som Henri Ellenberger uttrycker det.82 Objektet för åskådarna – både för de åskådare som är avbildade på målningen och för oss som tittar på den – är kvinnan som genom vetenskapshistorien ständigt åkallas som Charcots favorithysterika, primadonna eller ”hysterikornas drottning”.83
Männen på målningen är uppslukade av paret läkare–patient framför sig. Deras blickar kan tolkas som lystna och giriga; Enquist beskriver det så här: ”Man fångas av åskådarnas svartsjukt nyfikna, nästan giriga ansikten” (s. 156). Vid Charcots högra hand sitter tecknaren Paul Richer, som illus-trerat Charcots teorier. En av männen sitter uppmärksamt lyssnande med anteckningsboken i högsta hugg, en annan, i vitt förkläde, lutar sig framåt, till synes för att inte missa en enda gest.84 Babinski, som håller Blanche i sina armar, blickar närmast betagen ner på hennes frånvända ansikte.
Samtidigt som målningen är ett kollektivporträtt är den också – oavsikt-ligt, får man förmoda – en enastående bild av utsatthet. Männen ser ut att vilja sluka Blanche med ögonen. Hon är lovligt byte, ett undersökningsobjekt. En belgisk läkare, som observerade experiment på Blanche 1885, var kritisk till dem och menade att hon behandlades som en mänsklig försökskanin, ”a veritable human guinea pig”. Med en ytterligare liknelse anmärkte han att de manliga läkarna manipulerade henne ”as if playing upon a piano”.85
en scen av kvinnlig underkastelse och vetenskaplig demonstration i hal al-lians. Här spikades om man så vill en välbekant rollista: mannen–subjektet, kvinnan–objektet. Här stod manlig rationalitet (kontroll) mot kvinnlig irrationalitet (okontroll). Den hypnotiserade hysterikan på schäslongen eller viljelös i hypnotisörens armar är ytterligare ett exempel där vetenskaplighet och manlig voyeurism kunde ingå en respektabel symbios.86
Denna urbild finns ständigt närvarande som en resonansbotten i romanen, både bilden och dess olika tolkningsmöjligheter. Vid ett tillfälle beskrivs den agiterat som
Bilden! den berömda! hur har den inte tolkats! den förträngda erotikens altar målning! den pietistiska vällustens heliga graal! sinnebilden för kvin-nans hjälplöshet i lidelsen! övergivenheten!
Eller bara en bild som lockande och kylig är en minnesteckning över en expedition som förolyckas på väg in i kvinnans och kärlekens kontinent (s. 57).
Enquist använder sig av målningens nästan arketypiska scen, men han låter den inte bara vara en bild av underkastelse, utan han använder sig av den revolt som han funnit i Blanches skymtade leende. Han tar inte bara fasta på utsattheten och objektifieringen, utan sätter den också i fråga genom att för-söka rekonstruera Blanches subjektivitet – även om han verkar erkänna att det bara går att uppnå en fragmenterad sådan, en torso snarare än en bild av en hel människa. Men innan diskussionen går över till kvinnan som subjekt ska berättarens egen tvetydiga position till Blanche undersökas.