Per Olov Enquist har ett långt författarskap bakom sig, som inkluderar både prosa, dramatik och essäer, samt självbiografin Ett annat liv (2008). Han debuterade med Kristallögat 1961, och fick sitt genombrott 1964 med
Magnetisörens femte vinter, en roman som han själv i efterhand betecknar
som den första som är ”hans egen i den meningen att han skriver som han vill och inte som tidsandan vill”.8 Romanen bygger på hypnotisören Franz Mesmer, mesmerismens grundare, och hans liv. Till skillnad från senare romaner fiktionaliseras förebilden här något och benämns som Friedrich Meisner. Under sextiotalet kom Enquist, särskilt med Legionärerna (1968),
att ses som tongivande inom den litterära riktningen dokumentarismen.9
Denna riktning kombinerar element från det skönlitterära och det facklit-terära, och lägger vikt vid en metodisk verklighetsavbildning samtidigt som den innehåller fiktiva inslag och en betonad subjektivitet.10 Utan att entydigt kunna placeras i en sådan inriktning har Enquist fortsatt att förhålla sig till historiska händelser, alltid med en betoning av det subjektiva.11 Nedstörtad
ängel (1985) och Kapten Nemos bibliotek (1991) är däremot snarare, som
En-quist påpekat, djupt personliga romaner.12 Efter dessa har han återvänt till att på ett personligt sätt bearbeta historiska skeenden, i romanerna Livläkarens
besök (1999), Lewis resa (2001) och Boken om Blanche och Marie.13
Dokumentarismen som genre räcker inte till för att förklara Enquists litterära metod. Den kan snarare med Thomas Bredsdorffs ord kallas för ”dokumentär illusion” eller fri dokumentarism, vilket innebär att romaner-na innehåller glidande övergångar mellan fiktivt och historiskt och att de poängterar en ”illumination av berättarens förhållande till det berättade”.14
Den kan också betecknas med den postmoderna termen ”historiographic metafiction”, som Susan Brantly diskuterar i anslutning till två av Enquists romaner, Magnetisörens femte vinter och Livläkarens besök. Den historio-grafiska metafiktionen undersöker ”what we think we know of the past, how it is represented, and why one version of the past prevails over another”.15
Historiska dokument spelar en viktig roll, men det väsentliga är den öppet visade hanteringen av dem, att berättaren gör läsaren uppmärksam på sina ”interpretive moves”.16 Enquist etablerar ett litterärt förhållningssätt som han sedan återkommit till många gånger: en subjektiv berättare som öppet och prövande förhåller sig till ett historiskt material. I Legionärerna kallas denne för ”undersökaren” och presenteras: ”Till varje undersökning finns en utgångspunkt. Varje undersökning har en undersökare. Varje undersökare har värderingar, startpunkter, dolda förbehåll, hemliga förutsättningar”.17
Det viktiga är alltså att berättaren öppet förhåller sig till materialet, och därmed visar upp sin subjektivitet. Det är en metod som på samma gång underminerar sanningsanspråken och gör att berättaren framstår som tro-värdig.18
Metoden förefaller att ha som syfte att använda illusionen av att vara dokumentär för att berätta en i viss mån annan historia än den gängse, att se alternativt konstruera nya samband för att gestalta en ”sannare” version än verkligheten. Bredsdorff påpekar, i en diskussion om pjäsen Tribadernas
natt (1975), att en förändrad faktauppgift i pjäsen är ”ett skolexempel på hur
den dokumentära illusionen fungerar: något ickedokumentärt inympas på något dokumentärt för att göra det ’sannare’ – som författaren skulle kalla
det – än dokumenten”.19 Denna metod kan sammanfattas med en kritikers
ord om en av Enquists pjäser: ”Uhistorisk i næsten alle detaljer, men alligevel med en skjult historisk sandhed”.20 Gunnar Syréhn beskriver, i en studie med den betecknande titeln Mellan sanningen och lögnen, en grundsten i Enquists hållning:
Lögnens kontradiktoriska motsats är ju sanning, men Enquists hela förfat-tarskap kretsar kring den punkt som säger att någon absolut sanning inte finns. Då måste lösningen ligga mellan sanningen och lögnen, och där fin-ner vi fiktionen. Om livsbilden är en lögn, så måste man som överlevnads-teknik använda fiktionen.21
Detta förhållningssätt tar litteraturen som skapelseakt på stort allvar, men det leder också till osäkerhet hos läsaren. Det är en osäkerhet som är produk-tiv och akproduk-tiverande, men som också kan leda till frustration och förvirring. Tre romaner som alla hanterar historiskt material är Livläkarens besök,
Lewis resa och Boken om Blanche och Marie, och Enquist påpekar själv att de
kan ses som en trilogi: ”Jag ser de tre senaste böckerna som ett slags trilogi […]. De skildrar upplysningen, radikalpietismen och mystiken i sin konsti-gaste form”, säger han i en intervju från 2004.22 Boken om Blanche och Marie kan också sättas i samband med andra verk i författarskapet. Ingrid Elam vill i en recension i stället sätta in boken i ”en trilogi över kärleken”, tillsammans med romanerna Musikanternas uttåg (1978) och Nedstörtad ängel (1985).23 En annan möjlighet är att sätta samman de tre romanerna Magnetisörens femte
vinter, Livläkarens besök och Boken om Blanche och Marie utifrån
”magneti-sörens” roll, den dynamiske vetenskapsmannen som befinner sig på gränsen till mystik och charlatanism. Enquists författarskap karakteriseras generellt av återkommande teman, och han låter ofta symboliska episoder, gestalter, och ibland direkta citat förekomma i mer än ett verk – en ”stående uppsätt-ning av häpnadsväckande konstanta bilder – som förskjuts”, som Bredsdorff skriver.24 Dessa inbjuder till att hans verk ses som större helheter; Bo Ström-stedt beskriver hur Enquists verk har ”svallat in i varandra, författarskapet blivit en ekokammare där bruset av tidigare erfarenheter och uttryck tonar
samman med bruset av nya”.25 Denna inbjudan har också resulterat i en
avhandling som studerar en enhetlig mytisk och djuppsykologisk struktur i hans verk.26
Den prövande, självmedvetna berättaren och dennes subjektiva och fria relation till det historiska materialet utmärker också Boken om Blanche
och Marie. Här finns, vilket jag kommer att gå närmare in på senare, såväl
användningar som förvrängningar av den historiskt kontrollerbara sanning-en om Blanche Wittman. Inga lika tydliga förvrängningar förekommer vad gäller Marie Curies eller Jean-Martin Charcots historia. Den mest fram-trädande av författarens konstruktioner är själva sambandet mellan Curie och Wittman: Blanche var i verkligheten inte assistent åt Curie; de träffades med största sannolikhet aldrig. Det är den grundläggande konstruktion som romanen utgår från för att väva sin berättelse. I denna konstruktion ingår att Wittman var Curies assistent, att Wittman efterlämnade anteckningsböcker som upphittades på 1930-talet, och att Enquist därmed kan citera ur dem. Inte heller berättelsens kärlekshistoria mellan Wittman och Charcot – som i romanen fungerar som en ytterligare förstärkning av deras redan kompli-cerade relation – förekommer i några dokument.
En läsare som Ingrid Elam ser konstruktionen som uppenbar: Jag tror inte jag har läst något av Enquist där han så tydligt visar att en roman alltid är en konstruktion utan att berättelsen därför blir det ”nödvändiga” bedrägeri han bekände sig till i början av sitt författarskap. Här åberopas visserligen såväl autentiska som påhittade källor, här omformas, ja stympas historiska gestalter så att de passar in i den enquistska världsbilden, här dras trådar raskt och snörrakt från Paris till Hjoggböle. Bedrägeri är det dock inte tal om. Därtill är konstruktionen för öppen, man kan säga för inbjudande och självutlämnande. Läsaren blir inte bedragen, möjligen förförd.27
Många av både recensionerna och intervjuerna i samband med publiceringen av romanen tar dock berättelsen för historiskt sann, och flera som visar att de är medvetna om att vissa delar är påhittade betraktar andra, lika fiktiva, delar som fakta.28 Det gäller flera av de svenska recensionerna, men även till exempel litteraturteoretikern Terry Eagletons recension av romanen i läkartidningen The Lancet.29 Genomslaget för Enquists berättelse har varit så stort att sammanslutningen ”Parcours des sciences” i Frankrike känt sig föranledda att under uppslagsordet ”Curie, Marie Sklodowska” på sin hem-sida påpeka att Blanche Wittman aldrig arbetade för Curie.30
Av mottagandet att döma förefaller berättarens prövande hållning och tydliga betoning av romanen som en konstruktion inte kunna stå emot berät telsens kraft i läsarnas medvetanden.31 Berättarens underminering av den egna auktoriteten fungerar också paradoxalt som ett sätt att stärka hans trovärdighet, och det draget har uppenbarligen framstått som tydligare för läsarna. Enquist ger heller inte här lika tydliga signaler om sin egen rekon-struerande position som han till exempel gjorde i Magnetisörens femte vinter. Det förefaller vara ett högst medvetet val att låta berättelsens sannings-anspråk vara svävande. På romanens baksida framställs berättelsens fakta
som sanna, och Enquist verkar inte heller protestera när intervjuare hanterar hans berättelse som faktisk. Denna tvetydiga hållning är en del av romanens tilltal, och jag kommer att återkomma till den framöver.
*
Boken om Blanche och Marie är inte så mycket en linjärt, episkt berättad
his-toria som en sorts cirklande undersökning av händelser som endast är delvis kända. Romanen är ett slags utfrågande av ett historiskt förlopp utifrån en bestämd punkt, och den punkten är en nutida berättare med tydliga drag av författaren själv. Anders Paulrud liknar romanen vid ”ett stillsamt, nattligt samtal mellan två vänner, ett prestigelöst samtal, öppet, uppfinningsrikt” och menar att denna roman, liksom den tidigare Nedstörtad ängel, i stället för att vara en stor berättelse ”erbjuder ett förslag till en stor episk berät-telse”.32 Daniel Sandström skriver att Enquists språk ”sjunger och mycket rytmiskt förmedlar de många omstarter som hela projekt et kräver”, och no-terar att det rekonstruerande greppet leder till att ”[b]erättandet får ett essäis-tiskt och forskande drag, snarare än ett dramaessäis-tiskt”.33 Birgit Munkhammar kommenterar romanens öppna karaktär med att läsaren är ”tillbaka i Per Olov Enquists romanverkstad. […] Ska vi nu än en gång behöva skriva en roman?”.34 Leif Zern ser i stället att dessa drag gör romanen ”fragmentarisk, öppen och rörande fri från slutsatser”.35
Den cirklande och undersökande rörelse som berättelsen har leder till att historien återupptas från början flera gånger. Först kortfattat: ”[h]istorien i kort sammanfattning”, eller till och med ”hela historien i kort sanningslöst sammandrag” (s. 36, 43),36 och sedan med tillägg av allt fler detaljer och hug-skott. Berättaren hänvisar också till sig själv, sin barndom och sin egen tid, som han hela tiden sätter i samband med den historiska berättelsen. Radio-aktiviteten sätts samman med Tjernobylutsläppen i det inre av Västerbotten (s. 18), bilden av Blanche jämförs med berättarens mormor (s. 155) och den sörjande Marie Curie parallelliseras med berättarens mor som förlorade sin make i unga år (s. 93f).37 Det rekonstruerande draget betonas: ”Först var det svårt att rekonstruera henne, nu går det bättre, fast det gör ont” (s. 45). Åter-kommande används fraserna ”[m]an måste föreställa sig”, ”man får föreställa sig” eller liknande distanserande uttryck (s. 43, 114).38 ”Man får rekonstruera” påpekar berättaren: ”Man får treva sig fram. Man får inte ge upp” (s. 212, 78).39 Språket varvar det enkla och sakliga med det poetiska, och stundtals med ett överflöd av utropstecken insprängda: ”Dessa radioaktiva strålar som kanske hade funnits i rummet och i verkligheten hela tiden! men ingen hade sett dem!” (s. 21). Inlemmade i framställningen är också en mängd citat, såväl verkliga som fingerade, och ofta skrivna i kursiv form. Genom sitt återvän-dande till vissa skeenden och gestalter låter romanen en berättelse successivt träda fram om Blanche Wittmans ”tre liv”, om Jean-Martin Charcot, och
om Marie Curies liv – framför allt efter Pierre Curies död och när hon gjorde skandal genom en affär med en gift kollega. Både Wittmans och Charcots död gestaltas i romanen.
Det öppna och ofärdiga i romanen kan ses som något ofullgånget,40 men framför allt är det möjligt att se som en gestaltning av tematiken. Hanna Eglinger diskuterar till exempel i en fin analys romantexten som en sorts imi-tation av torson, av det avhuggna och amputerade. Tematik och gestaltning ingår därmed i en betydelsebärande förening, och berättelsens fragmenta-riskhet och dess bruk av citat kan ses som en iscensättning av amputering och protes.41 Jonas Ingvarsson påpekar, i en recension som inspirerat Eglingers resonemang, att ordet ”protes” inte bara står för ett kroppsligt tillägg, alltså någonting konstgjort som ersätter en kroppsdel, utan det har också använts för att beteckna ett språkligt tillägg. Citatet – ”infogandet av främmande skrift i textkroppen” – och protesen kan därmed sättas samman.42
Romanen Boken om Blanche och Marie är uppdelad i tre delar, ”Den gula boken”, ”Den svarta boken” och ”Den röda boken”. I den sistnämnda, be-tydligt kortare, delen försvinner den synliga berättaren och här är det i stället Blanche som skriver i jagform. Inom dessa tre böcker är avsnitten uppdelade i sånger, till exempel ”Sången om den amputerade”, och romanen avslutas med en tresidig ”Coda (utgångspunkter)”.43 Sättet att använda sånger och coda känns igen från till exempel Enquists drama Till Fedra (1980) och den korta romanen Nedstörtad ängel.44
Romanens uttalade syfte, via gestalten Blanche, framstår som en strävan att diskutera kärlekens natur. Några svar om kärleken ges dock aldrig: ”Det gick ju inte. Kvar blev en historia om Blanche och Marie” (s. 12). Det är den historien som är romanens. Diskussionerna om kärleken kommer jag inte att gå in på djupare här, eftersom det inte ligger i linje med mitt syfte med analysen, men det närmaste Enquist, och Blanche, verkar komma dess natur är den återkommande formuleringen ”jag viker aldrig från din sida” (s. 10, 235).45
Citaten i romanen är, som nämnts, både från påhittade och verkliga källor. Här finns även citat från Enquists egna tidigare verk. I en intervju med Ricki Neuman betonar Enquist att han ser Blanches dagbok som ”sann”, eftersom han hämtat allt som står där ”från samtida källor”. Neuman påpekar att de längre citaten ur de egna verken står kursiverade ”som om de är citat från ett genuint dokument, ’vilket de förstås är’, poängterar Enquist”.46
En väsentligt del av romanen är sjukdomen, eller snarare de två sjukdo-mar som drabbar Blanche Wittman. Först hysteri, som hon behandlas för hos Jean-Martin Charcot, den då mycket berömde neurologen som förestod kvinnosjukhuset La Salpêtrière i Paris, sedan cancer på grund av strålning, vilket ledde till omfattande amputationer. Den feministiska forskningen, påpekar historikern Mark Micale i sin Approaching hysteria. Disease and Its
kvinnans plats i tidigare patriarkala samhällen och för ”the image of the feminine in the history of scientific discourses”.47 Detta är en god samman-fattning av vad Enquist förefaller att göra. Blanche är ”the image of the feminine” i Charcots vetenskap: tyst, tystad och uttolkad. På ett annat sätt är hon det också i Curies vetenskap: en arbeterska som används som assistent i forskningen med dödligt resultat.48
Sjukdomen är det som ursprungligen har lett till att Blanches kropp är öppen för andras blickar, experiment och bedömningar; det är sjukdomen som är grunden till att denna kvinnokropp utses till objekt för vetenskapen. I Charcots vetenskap är sjukdomen oupplösligt förenad med en kamp om kvinnokroppen som ett objekt eller som ett upplevande subjekt; läkarna tyder och talar för den tysta och kroppsligt utlevande kvinnan.
Själva sjukdomsbeteckningen hysteri är inte längre i bruk. Den har, med Micales ord, råkat ut för en ”dismemberment”, alltså en sorts uppstyck-ning.49 Vissa delar av det som en gång betecknades som hysteri har i stället blivit del av andra diagnoser, andra delar har helt avpatologiserats. ”[T]he past synthesis of knowledge and ignorance that allowed these wide-ranging behaviors to be defined as a single, unitary disease entity called hysteria has been lost, and it is difficult to conceive of any circumstances that would ever allow for their clinical reconstruction”, skriver Micale.50 Hysteri är alltså ett historiskt exempel på hur diag noser, särskilt psykiska sjukdomsdiagnoser, är starkt kontextberoende, och på svårigheterna att över huvud taget dra grän-ser för vad som är sjukdom.51 Trots dessa problem kommer jag i det följande att följa den dåtida beteckningen. Det innebär att jag benämner hysterin som en sjukdom, och som en enhetlig sjukdom, eftersom den historiskt sett har betraktats som det.