De tankestrukturer som ryms inom romanens sidor har släktskap åt många olika håll. Precis som Susan Bordo i sin analys menar att de tankemönster som ingår i sjukdomen anorexi har en historia och är en del av vår kultur och vårt kulturarv, så gestaltar Mannheimer ett anorektiskt beteende som blir till i ett slags korsdrag mellan olika tanketraditioner eller tankemönster. Det är en skildring som inte uttryckligen nämner anorexi och här finns ingen behandling eller några oroliga anhöriga. Däremot finns något som kan betraktas som ett tillfrisknande. Romanens huvudperson förefaller bara indirekt vara intresserad av sitt utseende eller av att kroppen ska vara smal. Framför allt koncentrerar hon sig på de tankemönster som ligger bakom självsvält och självtukt, vilket ligger nära de nyare feministiska studierna som jag nämnt. Dessa tankemönster och kroppspraktiker blir aldrig gestal-tade som patologiska, och även om jagberättaren mot slutet tar avstånd från dem – eller kanske snarare inte längre har behov av dem – så ger romanen inte en entydigt negativ bild av dem.
Det inledande mottot till romanen, som återfinns före de tio personliga budorden, är hämtat från Andra Mosebok: ”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk”.125 Redan här finns flera betydelsenivåer som öppnar upp romanens tematik.
Mottot pekar ut Bibeln – framför allt Moseböckerna, det vill säga Toran – och de judisk-kristna tankemönstren som en väsentlig kontext, även om de judiska och de kristna synsätten på flera sätt skiljer sig åt i sin förståelse av kroppen. Mottot kan tolkas som ett utpekande av den kristna kroppsför-ståelsen, som bär på vår kulturs dualism mellan kropp och själ, vilken gör det meningsfullt att späka och förneka kroppen för att uppnå ett högre mått av andlighet. Framför allt pekar det ut en källa till regler som är mycket kroppsliga och konkreta: i Toran finns regler för vad Guds folk får äta, och dessa regleringar får noggranna och detaljerade uttolkningar i Talmud, de judiska kommentarerna till Toran. Det tecken som bevisar förbundet med Gud, omskärelsen, är också direkt kroppsligt till sin karaktär, vilket står som symbol för hur kropp och själ hör ihop och inte kan ställas emot varandra.126
praktiken kommenteras också explicit i romanen, när jaget vistats en längre tid i en religiös samlingslokal – aldrig närmare specificerat vilken religion – och skriver ”Det stod alltmer klart för mig att mitt förhållande till den levande skapelsen och till reglerna egentligen var fullständigt analoga med Inez Brunes religiösa praktik” (s. 173).
Romanens motto pekar också särskilt mot sambandet mellan mat och religiösa regler, där viss sorts mat, och mat behandlad eller tillagad på ett visst sätt, definieras som ren eller tillåten. I Toran regleras till exempel hur slakt ska gå till och vilka djur det är tillåtet att äta. Som Mary Douglas påpekar kan Torans regler kring vilka djur som får ätas ses som ett försök att åtskilja och bringa ordning, där orena djur är de som bringar oreda i världsordningen, till exempel fyrbenta varelser som flyger eller varelser som går på alla fyra fast de har vad som ser ut som två ben och två händer.127 Jag-berättarens regler är i det perspektivet inte mer omständliga eller kryptiska. Hennes föda ska vara av ”rätt” sort och tillredas på sitt särskilda sätt ”En klyfta av den rätta sortens äpple, lindad med spole åt rätt håll, med den rätta sortens trådiga algväxt, pudrad med torkade och puderjärnrivna frön” (s. 17). Begreppsparet tillåtet och otillåtet är en viktig del av berättarjagets syn på mat. Känslan för den tillåtna eller rena födan är också en väsentlig aspekt i den anorektiska praktiken, men även för många friska människor, särskilt kvinnor.128 Fet eller felaktig mat får närmast metafysiska egenskaper, som inte bara oren utan förorenande, syndig och ondskefull.129 Deborah Lupton menar att den känsla av orenhet som vidlåder mat bland annat grundar sig i matens flyk-tighet, att den ”continually threatens to become dirt”, samt att den är en me-tonym för människans dödlighet. All mat är, menar hon, ”a source of great ambivalence: it forever threatens contamination and bodily impurity, but is necessary for survival and is the source of great pleasure and contentment”.130
Det är ett uttalande som ligger nära Kristevas syn på abjektet, som kan vara både mat och smuts. Ett sätt att hantera den här inbyggda ambivalensen, som också enligt Lupton hotar den rena filosofiska ordningen, blir då att med ett eget regelsystem ordna det tvetydiga och röriga i rena och skarpt avgränsade kategorier.
Slutligen står substantiven i det inledande mottot ut som väsentliga: kil-ling, moder och mjölk. Här finns en invokation av moderskap och mjölk som ytterligare förstärker mottots samband med berättarjaget, som under romanens gång blir mor till en flicka. Mottot kan då utläsas mer metaforiskt, med betydelsen att killingen – barnet – inte ska stöpas i moderns form, det vill säga inte bör impregneras av hennes inflytande, symboliserat av hennes modersmjölk.131 Kvinnan representeras alltså, liksom i tidigare resonemang, av en vätska, denna gång genom att modersmjölken metonymiskt får stå för modern. Jagberättaren är medveten om denna bild av moderns makt, och beskriver inflytandet som både vätska och sjukdom när hon skriver om att flickan ska vara fri och slippa regelsystem: ”Ja, jag skulle se till att mina
bris-ter och fel inte sipprade ut och smittade henne” (s. 91). Denna läsning av mot-tot kan sammankopplas med romanens slut, där flickan tar över moderns neurotiska regelsystem. Det framstår alltså inte som möjligt att undvika att moderns fel sipprar ut och smittar dottern. Reglerna framstår då som något som omärkligt, och ofta oavsiktligt, förs vidare genom generationerna, ett slags kvinnligt kulturellt arv.
En av de slående egenskaperna i Mannheimers berättelse är den stora detaljrikedomen och konkretionen i jagberättarens regelsystem och hen-nes uttolkande av det. Minutiöst försöker hon reglera varje detalj i sitt liv; hon försöker till och med skapa regler kring spontanitet och förälskelse, när hon noggrant definierar på vilket sätt två förälskade ska ”komma rusande” (s. 69ff), eller när hon genom regler försöker bereda vägen för den kreativa skapelsen. Det är en detaljrikedom som påminner om tolkningsexegesen i
Talmud, och Sara Mannheimer har också i intervjuer berättat att hon
inspi-rerats av Talmud på ett språkligt plan.132 I sin presentation i Svensk Bokhandel beskriver Mannheimer hur hon fann tonen till sitt skrivande när hon läste
Talmud:
Denna gigantiska textmassa föreföll mig vara rent paradisisk för en tvångs-neurotiker; [a]tt så passionerat få hänge sig åt dessa ytterst detaljerade frå-geställningar med en flertusenårig världsreligion i ryggen, legitimerade och gav upprättelse åt just detaljen, småsaken och det enskilda.
Det fick mig att se på mina egna regler med nya ögon.133
Ett exempel på hur detaljerade Talmuds diskussioner är har jag hämtat från en introduktionsbok skriven av Judith Abrams. En regel säger att en lärd inte får gå ut i hoplappade sandaler, och diskussionen om detta, som inkluderar kommentarer från olika rabbiner genom tiderna, lyder:
”He should not go abroad in patched sandals.” This supports Rabbi Hiyya bar Abba; for Rabbi Hiyya bar Abba said, ”It is unseemly for a scholar to go abroad in patched sandals.” Is that so? Rabbi Hiyya bar Abba did go out [in such sandals]. Mar Zutra the son of Rav Nahman said, ”He was speaking of one patch on top of another patch. And this applies only to the uppers, but if it is on the sole, there is no objection. On the upper, too, this applies only [when it is worn] on the public road; but in the house there is no objection. Further, this is the case only in summer; but in the rainy season there is no objection.”134
Det är inte bara det detaljerade, konkreta och förkroppsligade i dessa före-skrifter som Mannheimers regler påminner om, utan också öppenheten för ständiga omtolkningar. Föreskrifterna i Talmud är ständigt öppna för tolk-ning, och Abrams påpekar att nya tolkningar generellt sett blir mer aukto-ritativa än de gamla reglerna.135 Här finns en affinitet med Mannheimers
huvudpersons ständiga tolkning och omtolkning av de egna detaljerade reg-lerna, som ofta måste tolkas just för att de är vaga eller säger emot varandra. Abrams diskuterar en regel, som föreskriver vid vilka tillfällen och för vilka personer det är tillåtet att i en intensiv bön göra avbrott för att hälsa på medmänniskor som går förbi: ”the rabbis worked out this intricate system that allows us to balance our needs to relate to God and to others”, skriver hon.136 Om man byter ut ordet Gud, och ersätter det med ”beredskapen att skapa skapelsen levande”, så passar detta uttalande väl in i Mannheimers jagberättares strävan. Den svåra balansgången mellan att å ena sidan relatera till människor och å andra sidan till sin egen beredskap uppkommer till exempel när regeln att inte äta förbjuden mat kolliderar med regeln att vara öppen för främlingar, som till exempel kan få för sig att bjuda på förbjudna kanelsnäckor (s. 26).
Titeln Reglerna för också tankarna till reglering, vilket är ett annat ord för menstruation, och till den särskilda reglering som ofta drabbat kvinnor just i kraft av deras reproduktiva förmågor, alltså i relation till menstruation och barnafödande. I många kulturer, där den traditionella judendomen bara är en, har man varit särskilt upptagen med att reglera kvinnan och den spe-cifika sorts orenhet som menstruation innebär.137 Mary Douglas diskuterar i
Renhet och fara en mängd olika kulturers regler kring kvinnors orenhet, där
både den menstruerande och den nyförlösta kvinnan ses som en orenande faktor, och där exempelvis en menstruerande kvinnas orenhet riskerar att smitta mannen med sjukdom och förstöra maten som bereds på eldstaden.138
Kvinnokroppen är en särskilt reglerad entitet, och man skulle kunna säga att Sara Mannheimers jagberättare sällar sig till en lång tradition av att skapa strikta regler kring kvinnan och hennes kropp. Det är en tradition som också har flera samtida utlopp, och ett som är värt att titta närmare på är en bok med samma namn som Mannheimers roman.