Det finns en dubbelhet i berättarens position, där han samtidigt förefaller att identifiera sig med de svartklädda männen och den vitklädda kvinnan på Brouillets målning. Genom att tydligt visa fram sin roll som berättare, uttolkare och undersökare sätter berättaren, kan man säga, sig själv på spel och blir delaktig i berättelsen i sin roll som undersökande subjekt. Denna position visas till exempel fram när han i inledningen skriver om sin relation till Blanches frågebok, där han själv ”lockas att svara på [frågorna]. Det är då som en lek som plötsligt blir sann och förfärande. Det beror på en själv” (s. 12). Ännu tydligare framträder berättarens delaktighet när han beskriver hur han i ungdomen en gång blev hypnotiserad på en scen. Det som slog honom var den gemenskap han kände med hypnotisören:
Jag tyckte om honom. Innan jag gått upp på scenen var han en avskyvärd charlatan, väl där uppe kände jag medkänsla, delade hans skräck för det fientliga människodjuret.
Det var min korta vistelse på Salpêtrière, ett sjukhus beläget på scenen i Skellefteå Läroverks aula, där jag betalat tre kronor i inträde och blivit delaktig (s. 160).
Det är en känslofärgning som är en parallell till det Blanche känner för Charcot. I Blanches fall är känslorna starkare: hon ”hade hatat Charcot redan
från första stund, men sedan inte hatat mer, snarare älskat honom. / Till sist
älskat honom väldigt mycket” (s. 163).
Berättaren är alltså en ”undersökare”, en man som studerar historiska doku ment och bilder och som känner sig direkt delaktig i skeendet; han läg-ger in sig själv som en mycket synlig punkt i romanen. Berättaren är också till förväxling lik författaren själv. Flera självbiografiska element från förfat-tarens liv, samt citat från hans tidigare oeuvre, skrivs in i romanen. Berät-taren är alltså en svensk man i övre medelåldern, född i Hjoggböle, faderlös i unga år, författare till bland annat Musikanternas uttåg och Nedstörtad
ängel, i ungdomen en gång hypnotiserad på scen. Denne synlige berättare
spelar en viktig roll i romanen, och det är värt att titta närmare på vad han gör när han berättar.
När denne berättare närmar sig den historiska gestalten Blanche Witt-man beskriver han henne upprepade gånger som vacker: ”Hon var en vacker kvinna med mjukt, nästan barnsligt oskuldsfullt ansikte”; ”Hon som kal-lades Blanche, och som ägde en så egendomligt gripande skönhet”; ”Hon var ju så vacker” (s. 36, 197, 164). När berättaren upprepar hur vacker Blanche är och använder ett romantiserande och esteticerande språkbruk om henne, gör han sig till en del av den svartklädda publiken på Brouillets tavla: stir-rande på denna vackra kvinnokropp, lysten, teckentydande och voyeuris-tisk. Därmed tvingar han också sin läsare att inta denna maktutövningens perspektiv, vilket kan kännas både besvärande och obekvämt: vi slipper inte ifrån skammen att vara del av detta. Meningen jag citerade tidigare, om målningens avbildade åskådarskara, har en fortsättning: ”Man fångas av åskådarnas svartsjukt nyfikna, nästan giriga ansikten. De delar en upplevelse med oss” (s. 156).
Enquist gör därmed sig själv – och indirekt läsaren – till medbrottslingar, till en av dessa svartklädda män i klungan runt Blanche. Läsaren tvingas in i en sådan, inte helt bekväm, position och blir delaktig i det tvetydiga be-traktandet av Blanche. I samma stund som Enquist iscensätter denna tradi-tionella, manliga blick underminerar han den också, genom att visa upp den i dess könade och subjektiva form. I romanen är berättarens blick därmed långt ifrån att vara detsamma som eller solidarisera sig med ett vetenskapligt objektivt perspektiv: detta perspektiv visas i stället fram som den förmenta objektivitet det alltid varit. Berättaren kommenterar explicit denna avslö-jande attityd gentemot den egna manliga blicken. Han återfinner en lapp, där han tidigare om Blanche antecknat att hon är ”sensuell”. ”Varför har jag uppfattat det som viktigt?” frågar han sig själv (s. 155f).
Man kan tolka romanens inledande stycken som en kommentar till roma nens dubbla hållning till Blanche. Redan själva romanens titel – Boken
om Blanche och Marie – visar på dess nära relation till den frågebok Enquist
låter Blanche skriva, som ju också den är en bok om Blanche och Marie. Böckernas indelningar är också identiska; de tre delarna heter först den gula boken, sedan den svarta och till sist den röda. Båda böckerna – den fysiska läsaren har i handen, och den fiktiva som Blanche skriver – är alltså boken om Blanche och Marie, och det som skrivs om den senare kan också tolkas som metalitterära utsagor om den förra. När berättaren på första sidan av sin roman skriver att det i Blanches bok är ”som om två hållningar skulle prövas” tolkar jag detta också som ett yttrande om romanen själv: den ena hållningen ”kraftfull, optimistisk och fullständigt neutral”, den andra ”spröd, försiktig, nästan vädjande” (s. 9).87 Detta är i beskrivningen Blanches två hållningar i hennes frågebok, men lika mycket berättarens två hållningar i romanen. Den kraftfulla och neutrala hållningen kan då ses som berättarens närhet till naturvetenskapens, den manlige läkarens blick, och den spröda och väd-jande hållningen är samme berättares försök att skriva ett motperspektiv till denna – en blick som ser det individuella och personliga i stället för det kvantitativa och förment vetenskapliga, som ser en enskild kvinna och inte Kvinnan, och som försöker inta denna kvinnas perspektiv.
För att tydliggöra det tvetydiga i romanens berättarposition kan man studera två olika tolkningar av den, som båda polariserar och väljer att se bara den ena sidan av vad berättaren gör. Den första läsningen står idé-historikern Anna Kortelainen för. Kortelainen har studerat Charcot och hysterins kulturhistoria på djupet i en tidigare bok,88 och hon reagerar på Enquists manliga perspektiv och den rätt han tar sig att förändra fakta. I en starkt polemisk artikel om romanen anklagar hon Enquist för att utföra ytterligare ett övergrepp på Blanche Wittman, och att ”lystet gotta sig” åt hennes hjälplöshet och se henne som en ”läckerbit”.89 Kortelainen vänder sig framför allt mot Enquists sätt att medvetet sudda ut gränsen mellan vad som är fiktivt och vad som finns dokumenterat. Bland annat pekar hon på att kärleksförhållandet mellan Charcot och Blanche Wittman är påhittat, och att Enquist fördröjer Wittmans död med flera år för att hon ska hinna träffa Marie Curie.90 Kortelainen menar att Enquists förfaringssätt är starkt oetiskt, och att han ”förnöjt [går] in i publiken på Brouillets tavla” och
re-producerar Charcots oetiska människouppfattning.91
Den andra polariserade läsningen kommer fram i en recension av roma-nen i tidskriften Brain, skriven av neurologen Simon Shorvon. Shorvon ser Enquists roman som en poetisk, förtrollande och ”almost perfect novel, at least in the sense that form and content are completely melded”. Han betonar att Enquist ligger nära historiska fakta: ”These descriptions, fictional as they are, are accurate depictions of the facts of Charcot’s method and I would guess to their emotional impact”.92 Shorvon ser Enquists tolkningar som
sannolika, och hävdar till och med att romanen tillhandahåller patientens perspektiv.93 Det är ett starkt positivt omdöme om romanens skildring av Blanche, som inte alls lägger märke till hur romanens berättare delvis närmar sig den manliga läkarblicken, och problematiserar sin egen objektifiering och erotisering av Blanche Wittman.
Här ser vi alltså två direkt motstridiga läsningar av romanen, där den ena ser författarens verk som ett ytterligare övergrepp, medan den andra tvärtom menar att romanen lyckas skildra händelserna ur patientens perspektiv. Båda dessa läsningar är förenklade, men tagna tillsammans fångar de den dubbla position som berättaren i Enquists roman intar, och hur man som läsare kan fastna i att bara se ena sidan av den. I själva verket oscillerar berättaren mel-lan dessa positioner, och tvingar läsaren in i dem båda, och det är romanens mening att inte vara entydig. Enquist synliggör den utsattas perspektiv, och han synliggör samtidigt den förment vetenskapliga manliga blicken. Genom att synliggöra positionen ”manlig blick som erotiserar under vetenskapens täckmantel”, och tvinga läsaren att inta den platsen med honom, reprodu-cerar han inte så mycket hundra års förtryck som han synliggör det. Som Freja Rudels framhåller i ett svar till Kortelainen skriver Enquist ”aktivt in sig i en tradition, men han skriver samtidigt också fram den. Han upprättar den, inte endast som en okritisk och syfteslös reproduktion av ett förtryck som Kortelainen skriver, utan som ett synliggörande med syften”.94 Endast på detta sätt kan Enquist vara trovärdig i sitt försök att närma sig Blanche Wittman: genom att visa upp sin egen position och sätta sig själv på spel som en man som betraktar en kvinna.
Man kan också, uttryckt i Freuds termer, säga att Enquist inte vill göra det misstag som Freud anklagats för att göra i sin berömda Bruchstück einer
Hysterieanalyse, där han analyserar den unga kvinnan ”Dora”.95 Det var i och med misslyckandet med analysen av Dora som Freud kom att mynta termen överföring.96 Grunden i överföringen är, som Peter Brooks skriver, att ”the observer/analyst/detective loses his status outside the story and becomes part of it, in a ’modernist’ twist on the classical tale of detection”. Berättelsen, eller sjukdomshistorien (”the case history”) måste kompliceras genom att ”the relation of teller to listener becomes as important as the content and structure of the tale itself”.97 Analytikern kan inte hålla sig utanför berättel-sen, utan måste erkänna att han är en del av den, precis som Enquists berät-tare erkänner att han själv är en del av historien med sin könstillhörighet, sin bakgrund och sin blick. Denna lärdom från Freud har Enquist dragit, och därför iscensätter han sig själv – eller berättaren som nästan-sig-själv – i berättelsen om Blanche Wittman och Marie Curie: en tydlig observatör som inte försöker vara en dold, objektiv punkt.
Den som genom grundkällan Iconographie photographique de la Salpêtrière (hädanefter benämnd Iconographie) är bekant med verklighetens behandling av Blanche kan bara än mer betona vikten av denna medvetna iscensättning
av den förmenta objektiviteten. Iconographie var en tidskrift som utgavs i tre volymer, och innehöll fallbeskrivningar om och fotografier av La Salpêtrières patienter, bland annat när de med sina kroppar visar de fyra faserna i det som Charcot kallade ”grande hystérie”.98 Det är en bildkälla som har gjort stort avtryck i den historiska forskningen om sjukdomar, galenskap och avbild-ningar.99 Blanche Wittman är en av de patienter som får ett stort utrymme i
Iconographie. I en drygt trettiosidig fallbeskrivning, åtföljd av tio
helsidesbil-der av Blanche, berättas på ett till synes objektivt sätt om patienten ”W…” och hennes bakgrund, anfall och behandlingar.100 Det noteras här att hon får anfall och att hon förkroppsligar de olika stadierna i den hysteriska krisen. Det noteras också till exempel att hon tuggar fradga och kissar på sig.101
Läkarnas egna insatser märks först inte nämnvärt, men snart inser läsaren – utan att författarna medvetet försöker visa det – att dessa inte bara fun-gerar som observatörer, utan lika mycket som medagerande. Blanche anges i bakgrundsbeskrivningen ha blivit utsatt för våld från fadern och för sexuella
övergrepp som tonåring.102 Man kan bara spekulera i om behandlingarna
framför allt uppfattades som påminnelser om övergrepp eller som ytterligare övergrepp: mitt i en i övrigt sval beskrivning noteras till exempel mängden av hennes vaginalsekret, som mäts i samband med hennes anfall, ibland mer än en gång. ”La sécrétion vaginale n’a pas semblé augmentée. (L’examen a été fait deux fois, à une heure d’intervalle.)”.103 Mycket ofta används ”ovariepressen” på henne, alltså en mekanisk press tillverkad av metall som trycker hårt mot äggstockarna, och i beskrivningen berättas att läkarna med pressens hjälp tillfälligt kunde stoppa de hysteriska anfallen.104 Läkarna, förstår man, är långt ifrån några passiva observatörer, utan i högsta grad närgångna män. Mycket av detta finns också antytt eller omnämnt i Enquists roman, som i många formuleringar visar sitt ställningstagande för offren för denna veten-skapliga blick. Han skriver till exempel om de hysterikor som inte förevisades offentligt, eftersom de ”tillhörde de mindre estetiska, de vilkas anfall sällan gestaltades på ett vetenskapligt sätt”, och om vårdarna som var ”ivriga att stå till tjänst, och eftertraktade av de kvinnliga klienterna. Läkarna var unga, de utförde sina undersökningar med vetenskaplig noggrannhet, och när de mest benådade kvinnorna blev havande tvingades de, djupt sörjande, lämna sjukhuset för att föda” (s. 63, 61f). Ironin över denna ”objektiva” vetenskap är bitande.