Carl-Henning Wijkmark har sedan romandebuten 1972 med den groteska satiren Jägarna på Karinhall varvat skrivandet av romaner med en verksam-het som översättare och essäist. Hans artiklar och essäer har samlats i en rad böcker, senast Samtiden bakom oss (2005).20 En genomgående humanism och ett betonande av det naturrättsliga människovärdet präglar hans hållning, vilket har fått honom att argumentera mot både nyttotänkande i vården, en utilitaristisk människosyn och ett filosofiskt jämställande av människors värde med djurens. ”Han försvarar i Sverige en humanism som innesluter alla, hur senila eller handikappade de än är”, skriver Per Wästberg,21 och Wijkmark skriver i ett förord om engagemanget för dem gentemot vilka samhället har ”sina svagaste punkter – omsorgen om flyktingar och
’icke-produktiva’ människor”.22 Denna hållning tog sig ett tydligt och satiriskt uttryck i Den moderna döden, en ”dialogroman” som skildrar ett möte med MÄSS, ”projektgruppen för vissa frågor rörande människans slutskede inom Socialdepartementet”,där talare med olika bakgrund – en teolog, en depar-tementsdirektör, en medicinsk etiker, en författare – diskuterar hur män-niskan ska hanteras när hon inte längre är produktiv.23 Wijkmark har också behandlat frågan om samhällets syn på människovärde i många essäer, bland annat i samlingen Litteratur och människovärde.24
Sedan debuten har Carl-Henning Wijkmark gett ut ytterligare sju roma-ner och ett par dramer.25 Hans romaner utspelar sig ofta på den europeiska kontinenten och har, som flera uttolkare påpekat, historien som ett viktigt tema; Per Wästberg framhåller att Wijkmark dras till ”historiens terminal-stationer” och Elena Balzamo hävdar att historien är ”det centrala inslaget
i hans författarskap”.26 Huvudpersonerna är ofta sökande män som reser
över Europa och som upplever vad Wijkmark själv kallat ”[d]en existentiella ensamheten”.27 Resandet spelar en central roll: ”Det finns i alla mina böcker ett genomgående tema om att den personliga utvecklingen har att göra med att förflytta sig. Att det är något man måste få fatt i, en bild man måste fylla i”, säger han i en intervju.28
I Stundande natten har Wijkmark lämnat det europeiska och det histo-riska perspektivet, och i stället för en resa ut i världen skildrar han en resa in i sjukdomens och sjukhusets främmande värld. Här koncentrerar han sig på Hasse, en gammal man som i något som framstår som vår samtid ligger på sjukhus och är döende. Här finns en renodling av intrigen, och liksom hos Maria Fagerberg en koncentration på sjukrummets beskurna yta. Has-ses tidigare liv får läsaren del av i korta och ganska summariska återblickar; betoningen ligger inte på detaljer i hans liv så mycket som på den livsuppfatt-ning som han har haft och brottas med. Yrkeskarriär och tidigare relationer sammanfattas i några kortare passager. Hasses historia är viktig för att den har format honom, men koncentrationen ligger på den sjukes här och nu. Ett minne träder fram som viktigare än de andra, i kraft av det utrymme den får: minnet av en dag i skogen utanför Paris där han ser en man skjutas till döds. Det minnet öppnar sig som ”en gåtfull glänta mitt i boken”, som Steve Sem-Sandberg formulerar det.29 Den existentiella ensamheten är lika starkt betonad här som i Wijkmarks tidigare romaner. Hasses mor och gamla vän-ner återkommer till honom i form av minnen och drömmar, men de är alla underligt ansikts- och konturlösa. Det är Hasse som en ensam man som är central i romanen.
Stundande natten är en realistisk roman, som skildrar en döende mans
upplevelser i vården. Samtidigt är den en symbolmättad roman som kan relateras till flera olika symboltraditioner. Stefan Jonsson fångar det dubbla i Wijkmarks skrivsätt när han om en tidigare roman skriver att ”[i] Wijk-marks roman finns ingen gräns mellan idé och intrig. Bokens sällsamma
kraft kommer sig av författarens förmåga att projicera olika verklighetsnivåer på varandra”.30 Wijkmark kallar själv sitt författarskap för ”mer symboliskt än realistiskt”,31 och Torbjörn Elensky frågar sig om Wijkmarks romaner är ”elaborerade allegorier”, eller om det i stället är frågan om ”ett godtyckligt ordnat upptåg, en lek”. Men, tillägger han, kanske är det just denna god-tyckliga lek som ”är det allegoriska…”.32 Det är en bestickande tanke, men jag menar att allegori är fel ord i detta sammanhang, eftersom det kräver en större entydighet än vad Wijkmarks roman har; däremot kommer jag att visa att det är relevant att sätta den i samband med allegoriska traditioner. Jag ser Stundande natten som en i grunden realistisk roman, som samtidigt har starka symboliska inslag: den lyckas ”projicera olika verklighetsnivåer på varandra”, med Jonssons ord. Resultatet är inte en minskad, utan snarare en förhöjd realism: den realistiska och symboliska verkligheten samexisterar, och den senare fördjupar den förra utan att nödvändigtvis göra romanen mindre realistisk. Wijkmark har skrivit om sitt eget författarskap att han ”lägger stor vikt vid att få läsaren att se en i språket skapad värld. Landskap och lokaliteter får en symbolisk utstrålning, förtätas till personer. Stegringen av det visuella syftar med andra ord inte till realism utan till en symbolisk (inte allegorisk) fantastik”.33 Trots ett sådant avståndstagande från realismen menar jag att man kan skriva in romanen i ett sådant paradigm.
Hasse är jagberättare i romanen och berättar ända fram till själva döds-ögonblicket. Det faktum att han berättar i imperfekt skapar ett tvetydigt intryck av jaget och dess position. Eftersom han inte bara erbjuder analep-ser, återblickar, utan även prolepanalep-ser, framåtblickar, kan man inte säga att romanen är simultant berättad, men delvis ger den ändå ett sådant intryck. Eftersom allt står i imperfekt, till och med slutet, blir fiktionen med jag-berättarens röst gåtfull. Det handlar inte om en röst som ser tillbaka på livet från andra sidan, men hur han kan berätta sin historia lämnas obesvarat i romanen. Hasses avtagande krafter, och de starka morfinpreparat han får, avspeglar sig heller inte i språket, som genomgående behåller sin klarhet och kontroll. Jagberättarens position är alltså inte helt avgjord i romanen. Läsa-ren accepterar dock, som hos Fagerberg, relativt oproblematiskt sin tillgång till jagberättarens tankar.34
Torbjörn Elensky fångar Wijkmarks romankonst när han betonar dess skiftningar i nyanser: ”det grafiskt skarpa, essäistiska, ironiska avlöses av impressioner och ljusdunkel”.35 Wijkmarks prosa är klar och koncis och har en resonerande ton. Han är, som Kristoffer Leandoer skriver, ”en genuin pro-saist, som inte lånar suggestion eller rytmik från det lyriska eller dramatiska. Hans prosa är korthugget deskriptiv, kyligt sensuell och sällsynt effektiv”;36
Per Wästberg kallar honom ”en genomreflekterad diktare”.37 Här finns en återhållsamhet som gör att romanen trots sitt ämne inte blir sentimental, eller ens särskilt känslosam. Kaj Schueler påpekar att ”[b]erättelsen växlar mellan lättsamhet och tungsinne, desperation och den där dödsföraktande
glimten i ögat”.38 Hasse som huvudperson och jagberättare undertrycker i hög utsträckning det känslosamma. Han försöker hantera döden och döen-det på ett intellektuellt och teoretiskt sätt, genom att studera dödssymboler och verk om döden i stället för att kontemplera sitt eget individuella frånfälle: ”Idén var ju att försjunka så djupt i bilder och teorier om döden, andras död och döden generellt, att min egen försvann ur sikte eller åtminstone delvis var undangjord när det blev min tur” (s. 123).
Hasses berättelse inleds när han redan ligger på sjukhuset. Romanen följer hans försämring, hans reflektioner över livet, rumskamraternas död och hans förflyttning till eget rum, ända fram till själva dödsögonblicket. Han tar nästan inte emot några besök, utan hans kontakt med det vanliga, normala livet är bruten. Den existentiella ensamheten, och ensamheten inför döden, som vidlåder Hasse har en parallell i den dikt som romanens titel är hämtad från, Erik Gustaf Geijers ”Natthimmelen”. Jag återkommer mer utförligt till Geijers dikt senare i kapitlet.
Trots den existentiella ensamheten, och trots det oundvikliga slutet, för-medlar romanen ändå en hoppfullhet. Det tog juryn för Augustpriset, som romanen tilldelades 2007, fasta på i sin motivering. Den beskriver romanen som ”ett existentiellt kammarspel om tankens kraft mot kroppens förfall och
lidande. Den är ett egendomligt uppmuntrande drama om konsten att dö”.39
Precis som är fallet med Maria Fagerbergs roman, som kallats en ”[o]sed-vanligt upplyftande läsning om döden”,40 och i själva den Ars moriendi som romanerna förhåller sig till, kan man säga att romanen handlar lika mycket om livet som om döden, och visar att de två är omöjliga att separera. Ut-trycket ”detta är inte en bok om döden utan om livet”41 formulerar själva den konstnärliga vision som ligger bakom en hel tradition: ars moriendi som en sorts ars vivendi.