Hysteri har under de senaste decennierna varit en av de mest utforskade, kanske till och med mest fashionabla, sjukdomar som finns – inte som en verklig sjukdom här och nu, utan i form av historiskt studieobjekt. Det är en sjukdom med en lång historia, och en historia som framför allt är samman-kopplad med kvinnan och kvinnokroppen; genom tiderna har förklarings-modellerna förändrats, men oavsett om den medicinska tolkningen har förknippat symptomen med denna kropps livmoder, nerver eller särskilda psyke, så har det alltid varit kvinnans kropp som stått i centrum.52 Än mer fängslande har sjukdomen troligen kommit att framstå eftersom den har slutat att användas inom medicinen. Dess försvinnande har banat väg för ett blomstrande liv som historiskt studieobjekt, och den har, som Micale uttrycker det, genomgått en ”definitive historicization”.53 Samtidigt har den
spelat en viktig roll för en av de teorier som fortfarande i hög grad påverkar vårt sätt att tänka om oss själva, nämligen psykoanalysen, som började som en teoretisering av hysteriska symptom.54 Hysteri har en exceptionellt rik folklore, skriver Micale: ”Indeed, I know of no nonfatal disease that boasts a more extravagant mythopoetic heritage”.55
Denna sjukdom är gåtfull, både avlägsen och ändå så nära, och det är en sjukdom som i grunden inbjuder till teckentolkning. Symptomen verkar komma till i ett gränsland mellan psykiskt och fysiskt, privat och kultu-rellt, och dess symptom fungerar som svårlästa tecken som pockar på att avläsas, tolkas och ges mening. Hysterins tendens att lika mycket framstå som ett kommunikationssätt som en sjukdom är avgörande för dess fascina-tion.56 Historiskt har det varit den kvinnliga kroppen som stått i centrum för sjukdomsbilden, trots att också fall av manlig hysteri beskrivits.57 Denna kvinnliga kropp har teoretiserats som en yta där tecken träder fram, tecken som endast skulle kunna uttolkas och förklaras av läkaren. Med en sådan syn blir kroppen till ett slagfält, där kampen är lika mycket kulturell som privat. Den handlar om rätten att definiera och bestämma om dikotomier som sjukt och friskt, manligt och kvinnligt, mänskligt och icke-mänskligt. På och i denna kropp förs också kampen om rätten att vara ett subjekt eller att i stället reduceras till ett objekt. Det är en del av vad Enquist iscensätter i sin roman.
I Boken om Blanche och Marie är två av huvudpersonerna centralgestalter inom det sena artonhundratalets hysteriforskning: patienten Blanche Witt-man och läkaren Jean-Martin Charcot. WittWitt-man är en av historiens mest kända hysteripatienter. Charcot, chef över kvinnosjukhuset La Salpêtrière, var sin tids store neurolog och kom att utforska hysteri på ett för tiden fram-gångsrikt sätt. Han är känd för sin systematisering av sjukdomens symptom och för den popularisering av sjukdomen som han bidrog till, genom offent-liga föreläsningar där han förevisade olika patienters symptom. Charcot var en högaktad man, men efter hans död blev hans teorier om hysteri snabbt misskrediterade. Man brukar till exempel påpeka att många av hans patien-ter tillfrisknade strax efpatien-ter hans död.58 Hans märkvärdiga resultat, till exem-pel i studiet av olika stadier i den hysteriska krisen, har förklarats som i hög grad framsuggererade av läkarnas förväntningar, och i vissa fall till och med tillkomna utan hans vetskap efter hans underställdas instruktioner.59
I eftervärldens ögon framstår hans hysteristudier som både ovetenskapliga, främmande och starkt oetiska. Sigmund Freud verkade som gästforskare hos Charcot under några månader på 1880-talet och tog starka intryck av denne – till exempel döpte han sin äldste son efter föregångaren60 – men han kom att frångå Charcots tankar om hysteri.
Per Olov Enquist är inte ensam om sitt intresse för Charcot. Förutom att den historiska och feministiska forskningen om honom är utbredd, har han också varit föremål för fiktion och dramatik. Redan 1894, året efter Charcots
död, gav Léon Daudet ut den satiriska Les morticoles, som drev med Char-cot och den parisiska medicinvärlden.61 Ett ännu tidigare exempel är Jules Clareties roman Les amours d’un interne från 1881, där Charcot till och med figurerar under sitt riktiga namn.62 Efter ett antal decennier i relativ glöm-ska har Charcot och hans verksamhet mötts av ett nytt intresse de senaste trettio åren.63 Ett feministiskt exempel är föreställningen Dr. Charcot’s Hys
teria Shows (1989), en ”ensemble production that grapples with the powerful
iconography of the scrutinized, hypnotized, postured, and exhibited female hysterics of the Salpêtrière Hospital”.64 Nutida verk där Charcot förekom-mer är till exempel Philippe Meyers Sommeils indiscrets (1990) och Sebastian Faulks Human Traces (2006).65 Ett närbesläktat exempel är Katarina Fros-tensons pjäs Sal P (1995), där Charcots verksamhet bildar utgångspunkten för pjäsen även om han själv inte förekommer i den.66
När Per Olov Enquist tar sig an Charcot och Blanche Wittman kan man alltså se det som en del av en allmän kulturell renässans för dessa his-toriska gestalter. Som alltid när det gäller Enquist hanterar han dock denna
André Brouillets målning ”Une leçon clinique à la Salpêtrière” (1887) är en av medicinhistoriens, och särskilt psykiatrihistoriens, mest kända bilder. På målningen förevisar neurologen Jean Martin Charcot, tillsammans med lärjungen Joseph Babinski, den berömda hysteripatienten Blanche Wittman. Målningen är att betrakta som ett kollektivt porträtt av hela Salpêtrièresko lan, och samtliga avbildade män är antingen lärjungar till Charcot eller står hans skola nära.
historia på ett alldeles eget sätt, där gestaltningen av personernas historia tillsammans har ambitionen att bilda något nytt, en bild utöver dem själva, ”liksom i mellanrummet” (s. 239). Blanche Wittman, Marie Curie och Jean-Martin Charcot blir delar av en historia och en vetenskapshistoria från förra århundradets början: ”Det var ju så 1900-talet började. Hur kunde det an-nars fortsätta och sluta som det gjorde” (s. 111). Placerad i centrum av denna historieskrivning är den sjuka kvinnokroppen, i form av Blanche Wittman, och frågan om hur hon och hennes kropp ska förstås.