I berättarens ambition att inta Blanches perspektiv är ett led i försöket att rekonstruera den subjektivitet som hon i 1800-talets vetenskap blev förme-nad. Det finns en markerad skillnad mellan romantitelns två kvinnogestalter: Blanche, objekt för den neurologiska vetenskapen, tystad och visuellt uttydd, och Marie, ett utforskande subjekt som gör naturvetenskapliga upptäcker och till och med tilldelas två nobelpris. Men romanens Blanche har också en annan sida, då hon kan ses som något av en version av Curierollen – fors-kande, sökande och hårt arbetande, både som forskningsassistent och som undersökare av kärlekens natur – liksom Marie Curie under den stora skan-dalen blir objektifierad och könad och därmed närmar sig Blancherollen. Trots att Blanche Wittman gått till historien som ett tystat objekt framställer
Enquist henne i alla hennes ”tre liv”– livet som hysterika, som laboratorie-assistent och som amputerad sjukling – som aktiv och med ett starkt eget perspektiv. Hon ”medverkade vid experimenten med sig själv” (s. 37) skriver berättaren, och efter kommentaren att Charcot, enligt Freud, förändrade Freuds liv lägger berättaren till: ”Han kan också ha menat Blanche” (s. 39). Blanche har också enligt romanen ”infärgat sig” som radiumstrålning på Strindberg och hans pjäser (s. 29). Hon hade ett, enligt berättaren misslyckat men likväl storslaget, ”projekt att ge den vetenskapliga och samtidigt sinn-liga förklaringen till kärlekens inneboende väsen” (s. 23), och ”[h]on identi-fierar sig starkt med Marie, nästan högmodigt” (s. 80). Blanches syn på den egna aktiva rollen märks också i en kommentar om Freud: ”Hon menar att det var hennes egna och i viss mån Charcots rön om den mänskliga naturen […] som hade varit banbrytande, och att Sigmund endast varit en okunnig men receptiv lärjunge” (s. 113).
Under sitt tredje liv som torso är Blanche aktiv både som undersökare och genom att rädda Maries liv när hon är förtvivlad. Det gör hon genom att ”likt en beskuren och orörlig Sheherazade” berätta historier: ”Funnes inte jag vore hon död, jag håller oss båda vid liv med mina amputerade berättelser om kärlek i det nya seklet” (s. 160, 236). Blanche beskrivs alltså som aktiv i förhållande till både Freud, Charcot, Curie och vetenskapen. Detta fungerar som en effektiv kontrast mot den scen som Brouillets målning avbildar, och som Enquist vid ett tillfälle apostroferar som ”Man kunde säga: detta var Frankrikes ära, gestaltad i form av en teaterföreställning kallad Den vanmäk
tiga Blanche” (s. 173).113
Genom sin frågebok får Blanche också en röst, och är inte längre bara en bild. I romanens tredje del talar Blanche Wittman själv, i jagform, och roma-nen intar slutligen helt och hållet hennes punkt så att det som berättaren tidigare påstått stämmer, att ”den punkt varifrån vi betraktar berättelsen är en torso” (s. 26).
Blanche som amputerad torso, alltså som en kropp som inte längre häng-er ihop, är envetet inriktad på att få allting att hänga samman. ”Det skulle ju hänga ihop, och ha en mening” (s. 160). Det allra viktigaste sker då, och det är något som i relation till Blanche nästan framstått som omöjligt: att livet skulle kunna framstå som meningsfullt. Det slutliga beviset på att Blanches eget perspektiv har vunnit, och att de som reducerat henne till ett objekt och en opersonlig representant för Kvinnan har förlorat, är detta att hennes berättande innebär en återerövring av hennes eget liv: ”Blanche Wittmans förfärliga liv framstår i de tre böckerna som meningsfullt, mot bättre vetande” (s. 160).
Betoningen av Blanches subjektivitet syns i den långa passage mot slutet av romanen som skildrar när hon förevisas inför publik på en av Charcots regelbundna föreläsningar. Charcot förevisar de hysterogena tryckpunkterna på hennes kropp, men det läsaren får följa är den inre drömsekvens som
Blanche lever sig igenom, som ett sätt att slippa vara med om förevisningen. Det är en sekvens som, påpekar Munkhammar i sin recension, karakteriseras av ”det sött smakande språket” och Eglinger ser dess närhet till trivialroma-nen som ett inskrivande i ”die diskursive Tradition der Hysteriedeutung”.114
Viktigare i detta sammanhang är att det är Blanches subjektivitet som står i centrum snarare än vad läkarna gör med hennes kropp: scenen inleds med orden ”Hon hade ju lärt sig att man fick uppsöka inte hur det var, utan hur det borde vara. [---] Då var det möjligt att uthärda” (s. 195). Dessa inre tankar framstår alltså som en överlevnadsstrategi. De inre upplevelserna berättas, och interfolieras då och då med Charcots vetenskapligt objektiva kommentarer om henne, som är satta i kursiv stil. Patienten presenteras, och vad publiken har att förvänta sig av henne, samtidigt som Blanche i sin inre värld beger sig till en skogsglänta, i vad som framstår som ett påhit-tat barndomsminne, så som barndomen ”borde vara”. Klockslag omnämns allteftersom uppvisningen framskrider, och betonar det repeterade draget i förevisningen, som om Blanche vet exakt när hon ska framkalla sina inre upplevelser: ”Det var samma sak varje gång. 15.26” (s. 201). Blanches roman-tiskt beskrivna dröm bryts mot den hårdare verkligheten:
Det är nästan skymning och det är fint och hon vill aldrig vakna, låt oss än
en gång utöva press mot några av de hysterogena punkterna. Vi kan avvakta med ovariepressen. Som ni ser, min assistent utövar ett bestämt men ej smärtande tryck mot punkter i ovarieregionen. Notera uttrycket av smärta som plötsligt, och helt utan fysiologisk anledning, framträder (s. 202).
Den medicinska vetenskapens försök att genom fysisk undersökning förstå människans – och särskilt kvinnans – psyke är misslyckat. Det betonas av att Charcot anger Blanches smärtsamma uttryck vara ”helt utan fysiologisk
anledning”, medan läsaren vet att det i stället finns en icke-fysiologisk
an-ledning, en händelse i hennes inre tankar, som vetenskapen aldrig kan nå fram till hur mycket den än uppfinner tryckpunkter och ovariepressar i sina försök att manipulera kvinnokroppen.
Genom sin fantasi, där hon är någon helt annanstans än i rummet i vil-ket hon spelas upp som ”den vanmäktiga Blanche”, förefaller Blanche hela tiden behålla makten över sig själv och vad hon är med om. Uppvisningen av henne bekräftar för männen ”det skrämmande som alla anat, det att något fanns utom deras kontroll! fullständigt utom kontroll!” (s. 197f), men själv förlorar hon inte kontrollen. Hon kan bli ”Blanche 2 och Blanche 3 och Blanche 12” (s. 197), men splittringen framstår i skildringen som en sund försvarsmekanism, som ett sätt att hantera hur hon blir behandlad, snarare än som ett patologiskt tillstånd. Vad hon förefaller att göra är att hela tiden behålla makten över sig själv, och hålla fast vid sig själv som en väsentlig subjektiv punkt.