Namnet Medical Humanities myntades, enligt Brian Hurwitz, av en austra-liensisk kirurg 1976.6 Företeelsen att sätta humaniora i relation till medicinsk vetenskap var inte ny, men den fann sin beteckning då. Det är en beteckning som därefter kommit att bli allt mer vedertagen, och som idag används i namnet på tidskrifter, tvärvetenskapliga universitetscentra, konferenser och utbildningar. Beteckningen är med andra ord väl spridd, och har formulerats som ett försök att förändra ett av den medicinska verksamhetens problem i vår tid. Området måste alltså förstås som en reaktion på en upplevd brist: medicinen har genomgått en explosiv utveckling av allt bättre metoder och tekniker för att kunna bota sjukdomar och rädda livet på människor. Sam-tidigt har en allt större frustration uppkommit, över den medicinska veten-skapen och dess ofta alltför teknifierade och reducerande förhållningssätt till människor – en frustration som i stor utsträckning delas av både patienter, läkare och ansvariga för läkarnas utbildning.
Den humanistiska institutionen på en amerikansk medicinsk fakultet uttrycker det på sin hemsida som att medicinen har försvagat sin ”traditional
concern for human values”.7 Läkaren och litteraturvetaren Rita Charon, som är verksam som läkare och lärare inom läkarutbildningen på Columbia Uni-versity, påpekar att det vanligaste klagomålet läkare får idag är att de inte lyssnar på sina patienter:
[D]octors do not listen to their patients; they seem unable to recognize the suffering that patients and families must endure; they fail to appreciate the meanings of that which occurs in their gaze; and they seem unmoved by what their patients experience, both in the grip of illness and at the hands of doctors.8
Litteraturvetaren Merete Mazzarella beskriver samma upplevelse med att ”[d]en medicinska teknologin har gjort att det idag kan kännas överflö-digt för läkare att överhuvudtaget samtala med sina patienter”.9 Denna dys-tra lägesbeskrivning hör också intimt samman med hur utbildningen till läkare ser ut. Johan Cullberg skriver om anatomikursen i inledningen av utbildningen som ”den perfekta introduktionen till den objektivering av människan som skulle följa våra studier”,10 och P. C. Jersild beskriver i sina yrkesmemoarer läkarutbildningen som ”en sorts inskolning i en kunskaps-pennalistisk tradition” och som en ”process av själslig härdning”:
Så började den process av själslig härdning, den avhumanisering, som för-modligen är nödvändig för att man skall stå ut som läkare. I vissa lägen tvingas man att betrakta en annan människa, levande eller död, som ett objekt, någon man till varje pris undviker att identifiera sig med. Sedan gäller det att kunna koppla på sin mänskliga sida, sin empati, igen. Vilket inte alla lyckas med.11
Förhållandena har förändrats mycket under de decennier som gått sedan Cullberg och Jersild utbildades, men även i samtiden noteras likartade bris-ter. Läkarna Lars-Erik Böttiger och Jörgen Nordenström menar i en debatt-artikel från 2002 att utbildningen ”tenderar att sätta skygglappar på studen-terna”.12 Ett aktuellt exempel är en undersökning från 2009 som visar att studenterna minskar sin empatiska förmåga under läkarutbildningens tredje år: ”It is ironic that the erosion of empathy occurs during a time when the curriculum is shifting toward patient-care activities; this is when empathy is most essential”.13
En tidig artikel i ämnet formulerar problemet kärnfullt: uppgiften för humaniora i läkarutbildningen är att förebygga ”that subtle erosion of sensi-tivities that is a genuine danger of too much immersion in the study of man as an object of science”.14 Den norske läkaren Peter Hjort har använt termen ”människoläkare” om det som eftersträvas: ”Motsetningen til men-neskelegen er ikke dyrlegen, men organteknikeren, som er spesialist på en del av mennesket og ikke ser denne delen i lys av helheten. Menneskelegen
må kunne sitt felt, men han må se hele mennesket bak organfeilen”.15 Ännu hellre kunde man kanske kalla människoläkarens motsats för sjukdomsläka-ren, en läkare som bara ser sjukdomen och inte människan i patienten fram-för sig. Det är ett uttryck som ligger nära psykoanalytikern Michael Balints, när han vill ändra tyngdpunkt från den ”sjukdomsinriktade medicinen” till en ”individinriktad medicin”.16 Det finns många som argumenterar för att läkarna måste frigöras från en begränsad och enbart naturvetenskaplig syn på människan, och i stället omfatta en helhetsbild av patienten och patien-tens livsvärld. Läkarna löper idag risken att utvecklas till en doktor Möller i Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten, som i stället för att tala med sina patienter gömmer sig bakom provsvar och datorer.
Sammantaget visar dessa röster – och de är långt ifrån unika – att nå-got verkar fattas i läkarutbildningen, nånå-got som därmed sätter sin prägel på läkarprofessionen. Den medicinska praktiken förefaller att ha fastnat i biomedicinen, och riskerar att glömma bort att medicinen också är en human vetenskap, det vill säga att den sysslar med människor och inte med sjukdomsentiteter. Det är viktigt att påpeka att det inte i första hand handlar om en brist hos individer, eller om så kallad ”doctor-bashing” (alltså ungefär läkarmobbning eller överdrivet hård kritik av läkare), och man kan definitivt inte dra alla läkare över en kam.17 Vad kritiken siktar in sig på är snarare en kunskapssyn, där den biomedicinska kunskapen om människan ses som den enda väsentliga. Det handlar inte heller om en kritik utifrån riktad mot läkare, utan det är i lika hög grad en kritik som härrör från läkarskrået självt. Ifrågasättandet av en ensidigt biomedicinsk syn på den medicinska verksamheten är väl spridd inom läkarkåren, och det är möjligt att se vissa skiljelinjer mellan olika specialiseringar inom yrket.18
Det som en alltför långt dragen reduktionism, där patienten ensidigt förvandlas till biomedicinens objekt, kan resultera i är problematiskt av flera skäl. Eftersom den medicinska synen på människan har stor genomslag-skraft i vår tid påverkar en sådan reduktionism hela samhällets människosyn och förståelse av normalitet och avvikelse. På en mer konkret nivå påverkar den också själva det kliniska arbetet. När helhetsperspektivet glöms bort innebär det att många människor inte upplever att läkarnas svar är rele-vanta, heltäckande eller meningsfulla. Det kan resultera i sökandet efter alternativa hälsoläror, vilket kan ha negativa följder för sjukdomar som inte behandlas korrekt i tid. Det innebär också att många patienter faktiskt inte följer de rekommendationer de får av läkare (så kallad ”non-compliance” el-ler ”non-adherence”), eftersom dessa inte uppfattas som giltiga, vilket också det kan ha allvarliga konsekvenser.19 Om läkare och sjuksköterskor inte tar in helheten i patientens berättelse riskerar de också att missa vad som faktiskt är fel med en patient. Slutligen kan det innebära att det medicinska mötet inte blir så läkande som det har potential att vara – den läkande effekt som finns i själva mötet, i att bli förstådd och tagen på allvar, uteblir. Den så
kallade placeboeffekten, den positiva förväntanseffekt som i sig kan bidra till läkande och tillfrisknande, kan gå förlorad – ibland talar man om ”läka-ren som medicin”.20 I värsta fall kan placeboeffekten dessutom ersättas av en så kallad noceboeffekt, en förväntanseffekt som i stället är negativ och minskar den faktiska läkande förmågan i den medicinska, farmakologiska behandlingen.21
Det finns alltså fog för att hävda att den medicinska behandlingen blir mindre verksam på grund av denna brist på helhetsperspektiv. Det handlar här inte bara om att uppvärdera ”mjuka” värden bara för att de är sympatiska, utan det handlar om att detta kan hjälpa till att göra vården så effektiv och funktionell som möjligt.22 För att mötet med läkaren, och läkarens ordina-tioner, ska ha en maximalt läkande förmåga krävs det mer än bara biomedi-cinskt kunnande. Filosofen Fredrik Svenaeus skriver, med stöd i Gadamers begrepp, att det krävs att en läkare kan sätta sig in i patientens livsvärld och att båda deltagarnas horisonter i det medicinska mötet i viss mån samman-smälts.23
Det finns studier som visar att läkare under en konsultation låter patien-ter tala i genomsnitt i tolv sekunder innan de avbrypatien-ter dem, vilket är ett exempel på en förment effektivisering som i längden kan göra vården min-dre effektiv.24 Det finns också studier som visar att åtgärder som inte är farmakologiska, till exempel att få berätta eller skriva ner sin historia, har
mätbara konsekvenser i form av bland annat minskade symptom.25 Mot en
sådan bakgrund kan man dra slutsatsen att den medicinska verksamheten inte har råd att underminera sitt eget arbete genom att ignorera de aspekter av sjukdom och läkande som ligger utanför det strikt naturvetenskapliga. Människan är en mycket komplex varelse, och medicinen borde inte överlåta helhetssynen på patienterna till alternativa hälsoläror.
En sådan kritik av vad man kan kalla ett biomedicinskt paradigm är naturligtvis inte Medical Humanities ensamt om, utan det finns flera in-riktningar som kommit till av liknande anledningar. Ett exempel är den så kallade patientcentrerade vården, och inom läkarutbildningen kurser i ämnet Professionell utveckling, där tidig klinisk träning och psykologiska och
etiska insikter betonas.Medical Humanities bidrar dock konkret med just
humanistiska perspektiv, vilket gör att området bara delvis sammanfaller med dessa synsätt.26
Inriktningen på läkarutbildningen och kliniska möten är och förblir cen-trala delar av Medical Humanities, men området vill också sträcka sig utanför detta till mer generella frågor. Den medicinska vetenskapen studeras inte endast utifrån hur den kan förändras och förbättras, utan också för att den är en så viktig del av vår samtid och kultur. Medical Humanities studerar medicinsk vetenskap som en kulturyttring vars människosyn och tankar kring till exempel normalitet och avvikelse, friskt och sjukt, liv och död starkt influerar vår kulturella förståelse. ”Like any dominating socio-cultural
force, medicine has to be scrutinized from different perspectives and we have good reasons to assume that society at large will benefit from this”, skriver Rolf Ahlzén, läkare och forskare inom Medical Humanities.27 Att förstå den medicinska vetenskapen och praktiken, dess människosyn och vilka andra delar av våra liv den påverkar, är en viktig del av att förstå vår samtid, vår kultur och människan idag.