Som en del av den dokumentära illusionen förhåller sig Enquist fritt till källorna om Blanche Wittman. Han anger till exempel ett annat datum för när Blanche Wittman skrevs in på Salpêtrière än det som är dokumenterat i
Iconographie (s. 167);184 han skriver fel i referensen till Baudoin och tillskriver den ett felaktigt årtal (s. 188f);185 han använder existerande artiklar om Witt-man men lägger till påståenden som inte finns där;186 han påstår att hennes tre anteckningsböcker återfanns på trettiotalet (s. 10).
En särskilt intressant förvrängning är de referenser som Enquist gör till bildkällorna. Berättaren anger att det endast finns ett fotografi bevarat av Blanche Wittman, medan det i verkligheten finns många – bara i Iconogra
phies tredje volym finns det tretton stycken. Han skriver: ”Det finns faktiskt
ett fotografi av Blanche. [---] Det stämmer, hon är vacker” (s. 155). Sedan jäm-för berättaren ett fotografi av sin egen mormor med Blanche: han beskriver Blanche med ett vitt krås runt halsen och några slingor hår som ”ringlar löst, frisläppta ormar, som Medusas huvud, och hennes mycket vackra ögon är sorgsna” (s. 155). Händerna, kommenterar han, som ännu inte är amputerade, är knäppta. ”Så vacker och förbjuden!” (s. 156).
Det är intressant att Enquist i denna sensuella ekfras av Blanche på bild faktiskt inte beskriver Blanche Wittman, utan en annan av Charcots patien-ter, i Iconographie kallad ”Suzanne” och ”S…”.187 Jag vet inte huruvida detta är ett medvetet val från författarens sida; det är nämligen möjligt att han har hämtat bilden från Karin Johannissons Den mörka kontinenten, där bilden felaktigt anges föreställa Blanche.188 Oavsett om det är medvetet eller inte ger det intressanta konsekvenser för romanen och ytterligare en komplikation i dess relation till dokumenten, eftersom det ännu mer betonar den instabi-litet som finns i romanens relation till den historiska Blanche. Den mystik som berättaren lägger in i ”den enda” bilden av Blanche, där hon anges vara smal om midjan och ha hår som Medusa, stämmer inte särskilt väl överens med hennes verkliga porträtt: Blanche angavs till exempel som ”grande” och ”d’une forte corpulence” vid inskrivningen på Salpêtrière,och de porträtt
som finns av henne har inte samma drag av sorgsenhet och vemod som den bild av ”Suzanne” som Enquist refererar till.189
Den ikoniska Blanche framställs alltså som ännu vackrare, smalare, mer sensuell, vemodig och mystisk än vad dokumenten antyder. Man skulle fak-tiskt kunna hävda att det är ännu mer intressant om förväxlingen skulle ha skett omedvetet från författarens sida. I så fall skulle vi kunna tillskriva Blan-che en oväntad postum seger. Hon lyckas i så fall framgångsrikt undandra sig en ytterligare manlig skärskådande och genomträngande blick – när det erotiserade porträtt som berättaren ger av henne i romanen faktiskt förestäl-ler någon annan!
Generellt har romanen, som jag visat, ett komplicerat förhållande till den historiska Blanche Wittman och de fakta om henne som finns bevarade. Det finns två viktiga möjliga orsaker till ett sådant val från författarens sida. Den ena, och enklaste, är att inte särskilt mycket finns nedtecknat och bevarat om Blanche, endast fragmentariskt och om vissa delar av hennes liv. Den andra orsaken är att det som finns nedtecknat om henne är skrivet av hennes läkare: diagnosticerande, fotograferande, hypnotiserande och med makt över henne. Blanche själv är i det historiska materialet tyst. Utifrån ett sådant utgångsläge kan Enquists ansats att frångå dokumenten, och skriva utifrån sprickorna, gliporna eller mellanrummen i dokumenten, ses som ett etiskt val. Enquist lägger till, och skriver delvis mot, de dokument som finns, som alla är skrivna av dem som hade makten och definitionsprivilegiet över Blanche. Ett exempel är när Enquist skriver in Blanches närvaro på Char-cots sista resa, och motiverar hennes frånvaro i de historiska dokumenten med den nedtecknandes vilja att förneka henne; ”av hänsyn till Charcots minne” förtiger han att hon var med. De två männen som var med på resan ”antecknade allt, utom det jag sade”, påpekar Blanche (s. 238, 245). Ett annat exempel är när han konstaterar att Blanche aldrig nämns i samband med Marie Curie, och att Curie inte nämner ”hennes existens i sina memoarer, som så mycket annat” (s. 10f). Det är passager som fungerar som markö-rer till läsaren att detta inte är historiskt dokumenterat, och alltså under-minerar berättarens sanningsanspråk. Samtidigt visar de dock det rimliga i att Blanche hade kunnat vara där, men förtigits eftersom hon inte passade in i historieskrivningen. Enquists val fungerar som en kommentar till hur historien skrivs av dem med tillgång till makten och orden. Han skriver: ”Dokument skrivs alltid av dem som kan skriva, samt av segrarna. Det är också önskvärt att de sparas, annars bara tystnad. Det begränsar dock san-ningens räckvidd” (s. 97).
Enquist försöker i stället identifiera luckor och mellanrum i det doku-menterade, och fantisera om en annan möjlig historia – möjligen ”sannare” än dokumenten, som Bredsdorff skriver.190 Det etiska i ett sådant projekt blir tydligt om man läser de korta karakteriseringar som gjorts av Blanche Wittman. Förutom anteckningarna i Iconographie, som exempelvis beskriver
sådant som hennes brösts storlek eller påstår att hon har låg intelligens, upp-repar en sentida historieskrivare som Henri Ellenberger en karakterisering av henne, ursprungligen från Baudoin, som ”authoritarian, capricious, and unpleasant toward the other patients as well as the personnel”.191 Baudoin skriver också att hon, som alla hysterikor från ”la belle époque”, förnekade sitt förflutna och vid frågor om det svarade med vredesutbrott.192 Historie-skrivningen tar sig med andra ord rätten att definiera Blanches karaktär på ett kortfattat och nedlåtande sätt, med ett svalt och till synes objektivt perspektiv, och utan att ta hänsyn till vad det hon utsatts för av läkarna kan tänkas ha spelat för roll i hennes liv. I ett sådant ljus kan en alternativ berättelse, som tar fasta på möjliga sprickor i berättelsen och skriver fram en annan bild av Blanche, ses som ett etiskt projekt. Det finns en befrielse-potential i att undergräva de iakttagande och bedömande dokumenten, även om projektet måste misslyckas – det är naturligtvis inte Blanches röst som återtas, inte patientens perspektiv som kommer fram, men åtminstone en bristfällig rekonstruktion av dem.
Likaså kan denna befrielsepotential utsträckas till Enquists behandlig av Charcot. Förutom att diagnosticera sina patienter var denne ”visuel” också, med Ellenbergers ord, en man ”whose searching gaze penetrated the depths of the past and who retrospectively interpreted works of art”: han ställde såväl neurologiska diagnoser som diagnosen hysteri på äldre tiders konstverk.193
Att denne själv retrospektivt blir uttolkad och satt i ett sammanhang där han delvis patologiseras samtidigt som hans patienter avpatologiseras, framstår som ett relevant hanteringssätt i arbetet med Blanche Wittmans öde.
I berättelsen om Blanche gestaltar Enquist den sjuka kvinnokroppen och den komplexa situation som denna befinner sig i, särskilt i form av objekt för vetenskapen. Sjukdomen hysteri sågs som en väg att söka kunskap, men reducerar också individen till ett objekt. I Boken om Blanche och Marie åter-tas i viss mån den sjuka kvinnokroppens subjektivitet, eller romanen visar i alla fall på denna möjlighet. Den sjuka kvinnokroppen dubblerar risken att reduceras till ett objekt: både i form av kvinnans beroendeställning och objektstatus historiskt sett, och den sjukas beroendeställning och objekt-status. I romanen framhävs just denna sjuka kvinnokropp som en relevant punkt att förhålla sig till och uppvärdera. Kroppen som en plats för kamp är, på ett mindre extremt sätt, en upplevelse många sjuka delar med Blanche Wittman. Den sjuka kroppen blir lätt förvandlad till ett objekt, och berät-telsen betonar vikten av det egna, individuella perspektivet och att inte bli reducerad till en kropp som tolkas av andra utan individens möjlighet att själv påverka. Det som Arthur Frank betraktar som en postmodern sjuk-domssyn, där ”the capacity for telling one’s own story is reclaimed”,194 spelar roll också i Enquists behandling av Blanche Wittmans historia, även om det aldrig i egentlig mening kan bli tal om hennes egen berättelse eller ens en sammanhållen berättelse. Charcot kan kritiseras för att han inte insåg hur
traumatiska, och särskilt sexuellt traumatiska, upplevelser påverkat hans pa-tienter.195 På ett liknande sätt kan Enquist anklagas för att delvis skyla över det traumatiska i Blanche Wittmans levnadsöde, och i stället koncentrera sig på hennes diskussioner om kärleken. Men detta medvetna val fungerar, menar jag, först och främst som ett sätt för Enquist att hävda Blanches rätt att inte definieras endast utifrån hennes trauman, utan utifrån hennes egen-skap att vara ett tänkande subjekt.