Att rinnandet kan ses som en nyckel till romanen hör också nära samman med titelns ordlek. Både i kräkningarna och i kärleksakten är kroppsvätskor och flytande former högst närvarande. Det rinnande är det som förenar kys-sar, kräkningar, utlösningar, rinnande lava, och den vätska hon dricker för att göra det lättare att få upp maten. Kärlek och kräkning är de två delar som vävs samman i titeln, men det är inte avlägset att också associera till
kräk – män som framstår som kräk figurerar i flertal i romanen – och inte
heller till kränkning. Ericsdotter låter oss ana att kränkningar är en möjlig förklaring till protagonistens komplicerade förhållande till sina gränser, sin sexualitet och mat. Det är kränkningar som flera män i hennes närhet utsatt henne för. Hon antyder en fader som är alkoholiserad och som ”ligger upp-ochner och kräks sprit utanför min dörr” (s. 28). Ett av hennes återfall in i självsvälten antyds också komma efter att fadern försökt att kontakta henne (s. 94); utöver detta finns ingenting nämnt om honom. Hon beskriver i det sammanhang där fadern nämns för första gången också andra kränkningar och traumatiserande upplevelser:
det är vår när den förste man jag nånsin älskat lämnar mej det är vår när dom kommer och ringer på med en knuten sopsäck vi råkade köra över honom gråspräcklig vita tassar är han din? det är vår när jag lär mej stoppa fingrarna i halsen för att kräkas bort smärtan eller fulheten eller tomheten det är vår när min bäste vän låser dörren bakom sej och kör in sin kuk i min mun tills jag slutar tillochmed skrika och han springer därifrån
i jätteskor och stickade ärmar
det är vår när nån ligger uppochner och kräks sprit utanför min dörr och dom säjer att det är min far (s. 28)
Som citatet visar länkas flera av dessa upplevelser samman med våren, vilket fungerar som en effektiv kontrast och som en påminnelse om hur ung jag-berättaren är. Våren etablerar kontrasten mellan denna ungdom, som borde få vara oskuldsfull och vårlik, och de obehagliga upplevelser hon är med om i form av både svek, övergrepp och självskadande beteende. Det sexuella övergeppet från den hon kallar sin ”bäste vän” laddar dessutom just munnen som en farlig plats för gränsöverskridanden.
Berättaren antyder också ett tidigare tillfälle av kräkningar: ”samma kräkningar som en gång förr men orkar inte komma ihåg” (s. 52). Jag tolkar detta som en allusion på ett avsnitt i debuten Oskyld, vars protagonist är möjlig att tolka som samma jagberättare som i Kräklek. I Oskyld kräks hon av en graviditet, som har kraft att ”utan fingrar klösa fram kräkningar ur mig timme efter timme”.103 Hon avslutar graviditeten genom en abort, vilken skildras som ett blodigt mord och får henne att känna stark skuld: hon ”är
tomhet / jag har gått sönder”.104 Om man tolkar Kräkleks antydan som syf-tande på aborten förstärks ännu mer jagberättarens kamp med jagets gränser, och den flytande gräns mellan jaget och en annan person som potentiellt finns i den kvinnliga kroppen: detta ”att min kropp inte längre var min egen”, som Ericsdotter skriver.105 Det lilla embryot som först tar över hennes inre ”ensliga sjöar” och sedan blir en blodig klump som ”ligger i en pöl på något golv nånstans eftersom jag inte älskade dig tillräckligt mycket” ligger återigen nära Kristevas abjekt, det som hotar jagets gränser.106
”[K]ärleken är för stark för mig den får mig att kräkas”, skriver diktjaget
i Oskyld.107 I Kräklek är det tomheten, ensamheten och saknaden som får
jagberättaren att kräkas. Som motto för romanen står ett citat från Lukas Moodysson:
Jag kräks tomheten
efter ett hjärtas slag ingenting; att kräkas ingenting
är det som smärtar mest108
Mottot betonar just tomhetskänslan som hör samman med jagberättarens kräkningar, och att de är nära förbundna med kärleken, ”ett hjärtas slag”. Ericsdotters jagberättare har som mål att kunna kräkas ingenting, när hon ”ätit bara smulor och sen kräkts upp dom som om det liksom skulle ta bättre då när inget finns att ta av som om resten av kroppen skulle kastas ut också på en gång tömmas liksom en gång för alla” (s. 90). Till slut kräks hon inte
ens, det räcker med att spotta: ”försöker att inte svälja för spottar jag ut istället allt som är inuti så finns inget kvar till slut” (s. 96). Kräkningarna finns med redan från början i romanen, alltifrån den tredje sidans katt som äter gräs. Hon mår illa, ”lär mej stoppa fingrarna i halsen för att kräkas bort smärtan eller fulheten eller tomheten” (s. 28) och att ”saknad går att kräkas upp bara som allt annat” (s. 51).
Romantitelns andra led, leken, är däremot påtagligt frånvarande i roma-nens tematik. Den kan ses som en ironisk kommentar till vad berättarjaget saknar; hennes tillvaro och komplicerade förhållande till mat och män är inte lekfull utan i högsta grad på liv och död. Det är, i detta fall liksom när det gäller andra skildringar av unga kvinnor med ätstörningar, fråga om ”långt råare generationsromaner än till exempel Ulf Lundells Jack”, som Hanna Hallgren påpekar.109 Svälten framstår som inte långt ifrån att ta jag-berättarens liv, när hon ligger vid den halvöppna balkongdörren med en hand som sticker ut genom springan, som en döende hamster ”med min högra tass fastkilad mellan skenorna i hamsterhjulet” (s. 97). Det svartnar för henne och hon föreställer sig att hon är tillräckligt liten och smal för att kunna flyta ner i ån som ett lönnlöv (s. 98). Innehållsmässigt är romanen mycket långt ifrån att vara lekfull. Leken är dock trots allt närvarande, men då i den språkliga gestaltningen som leker med orden och syntaxen. Björn Gunnarsson påpekar, angående en annan av Ericsdotters böcker, att hon gärna använder ”överklivningar, vilket skapar ett överraskande och lekfullt flöde, trots att ämnet är allvarligt och känslorna djupa”.110 Det är en karak-terisering som också stämmer in på Kräklek.
Som utvecklingshistoria eller berättelse om vuxenblivande är den en på samma gång arg och sorgsen roman som inte erbjuder några enkla utvägar ur de nedbrytande beteendena. Här finns ingen förlösning, bara en antydan om att slutet inte är så definitivt som det kan framstå trots den dystra avslut-ningen om att hon ”slutar orka överleva”. Snarare än ett slut är det att se som en del av de repetitiva cyklerna i den bulimiska upplevelsen. I Ericsdotters fortsatta prosalyriska romaner är viktiga beståndsdelar alltjämt berättelser om svek och besatt kärlek, men där finns inte särskilt mycket kräkningar med. Författaren förefaller låta sin (eller sina) jagberättare lämna dem bakom sig, och fortsätter utan dem sin större berättelse om en kvinnlig själslig ut-veckling. Att läsa in författarens följande produktion är egentligen det enda sättet man kan se någon form av ljusning i Kräklek.