Är jag bara en katalysator? (s. 33f).
Jagberättaren diskuterar frågan från alla håll, och vill inte göra en tolkning som drar för mycket åt att hon är en produkt av sin tid: ”[d]et vore för enkelt, det kan inte vara så enkelt. / Har jag inte en alldeles egen egenart? / Jag är osäker på min egenart” (s. 34). Problemet ställs alltså på sin spets i frågan om hon är en produkt av sin uppväxt och samtid eller en helt egenartad människa. Det är en diskussion av individualismen och jaget, som romanen kontinuerligt deltar i, och där jaget är både en fast garant och ett klaustro-fobiskt fängelse.
Det klaustrofobiska jaget
I centrum för romanen står alltså jaget, och den starka individualism och koncentrationen på den egna egenarten som hon odlar. Det är en individua-lism som har en stark allmänmänsklig komponent, som en del av vår tid, men också en kvinnlig komponent, där kvinnans möjlighet till det indivi-dualistiska projektet särskilt skärskådas.
Sara Mannheimer formulerar en version av den anorektiska paradoxen, där längtan efter att slippa ifrån kroppen leder till att kroppen mer än någon-sin tar upp en kvinnas liv, med noggrann mätning, räkning och vägning. Jagberättarens strävan mot ”det fantastiska som kan komma att komma”
fastnar, i romanens första del, i det noggranna pysslandet med den egna kroppen och det egna framträdandet. För Mannheimers jagberättare är detta problem inte endast förbehållet den kroppsliga praktiken, utan också den mentala självupptagenheten. Nykvist formulerar paradoxen med orden att ”[h]on drömmer om att glömma sig själv samtidigt som hon ständigt är sin tillvaros centrum. Den dömande blick som hon riktar mot sig själv, som på distans, vilar aldrig”.120 Att vara sin tillvaros centrum innebär för jagberätta-ren att ständigt vakta och bedöma sig själv. Hennes tankevärld präglas av en extremt självreglerande blick, där den positivt formulerade individualismen och egenarten skuggas av den egna vakande kritiska blicken på allt det hon gör och är. Kanske är det detta som är den kvinnliga delen av tänkesättet, som får Karin Håkanson att väcka frågan ”Är det kvinnliga självförverkli-gandet ett särskilt projekt?”.121 Den hårda individualismen är här långt ifrån ett självhävdande, det är snarare en bas för självkritik och för att uppleva sig som otillräcklig inför det som jaget borde vara.
Jagberättaren förefaller ha en sorts inre vakt som ständigt noterar hur hon reagerar på situationer och ifall hon gör rätt eller fel; på så sätt iscensätts kvinnan som ett objekt för självreglering. Jaget betecknar hon som ”detta ängsligt begränsade lilla hägn” (s. 54). Hon noterar till exempel mycket nog-grant hur hon bemöter andra människor i parken och poängterar att ”[d]et
är rätt att le” (s. 24). Ett uttryck för denna självreglerande blick är hennes
sätt att beskriva sig själv med tydlig distans. Jagberättaren förefaller att hela tiden se på sig själv och det hon upplever ur ett metaperspektiv. Hon analy-serar egentligen inte sina känslor som känslor, utan i termer av kontroll och spändhet eller avspändhet. När hon är i ”Eremitaget” och upptäcker att hon har en objuden gäst kommenterar hon sina känslor med det underskruvade ”Jag kände mig inte direkt avslappnad” (s. 44). Rädslan för att den främ-mande kvinnan ska se henne i fönstret får henne att utföra ett ”oöverlagt och närmast panikartat språng” åt sidan, som hon snabbt konstaterar är ”ett högst oacceptabelt beteende” (s. 45). Också tanken att hennes närmaste skulle sakna henne när hon reste iväg betecknar hon som ”helt oacceptabelt” (s. 38). Språkbruket betonar jagberättarens stora koncentration på kontroll och reglering av impulser och beteenden, och undertrycker känslan i egen rätt. Jagberättaren är verkligen en kvinna som inte är ”loose”, i den be-märkelse Susan Lee Bartky och Cecilia Hartley använder ordet; tvärtom är hon mycket hårt hållen. När hon använder ett starkt känsloladdat ord som ”hat” är det efter ett minutiöst kontrollerat förberedande som förtar något av ordets kraft:
Att noggrant försöka redogöra för vad som pågick i mig i detta kaotiska ögonblick låter sig inte göras i en handvändning.
För att förenkla både för mig och för er läsare, komprimerar jag därför hela denna obändiga känslostorm till ett enda enstavigt ord: HAT (s. 48).
Senare reagerar hon på en provokation genom att skrika okontrollerat, men det beskrivs högst kontrollerat: ”Jag kände hur någonting slog till i huvudet på mig. / Ett slags monokrom, vildsint känning. / Jag tappade förståndet skulle man kunna säga. / Jag utvecklade inom loppet av sekunder ett slags galenskap” (s. 56). När hon fött barn skildras moderskänslorna likaså från ett stort avstånd: ”Ur min mun kom läten som jag aldrig förr hade hört, in-nerliga gnyende läten. / När jag tittade på barnet pärlade lätena ur mig som en kull utomjordingar” (s. 84).
Den extrema självfixeringen är den ”sjukdom” som jagberättaren är drab-bad av; detta är också enda gången i romanen som ordet sjukdom används:
Det var klaustrofobiskt att allting genast skulle peka tillbaka på mig själv! Det var som en sjukdom.
Jag ville ut ur den (s. 138).
Detta att allting genast pekar tillbaka till henne själv är en grundläggande självkritik hon idkar, och som hon sedan i ytterligare ett varv utsätter för kritik. Återkopplingen till jaget ”kände jag samtidigt, var precis det min självkritik handlade om: Denna absoluta centrering kring mitt eget medve-tande, mitt eget existensberättigande” (s. 137f). Hennes självkritik handlar just om den paradox jag ovan diskuterat, där försöken att nå bortom sig själv i stället resulterar i en större koncentration på det egna jaget och den egna uppenbarelsen. ”Ett överdimensionerat jag står i vägen och skymmer insikt”, skriver hon (s. 28). Just hennes tankar om att hon borde finnas till för andra – som om de skulle behöva henne: ”varför skulle människorna behöva mig? / Vem tror jag att jag är?” – visar till slut hennes ”fullödiga självcentrering” och den ”juvenila sfär” hon befinner sig i (s. 64). Hon målar med andra ord in sig i ett hörn som hon inte kan ta sig ut ifrån, där utåtriktandet genast resulterar i en inåtriktad självkritik, i en aldrig avstannande cirkel. Hon kommenterar sin självcentrering med orden: ”Det underliga är att jag kan se det, jag kan notera det, men jag kan inte förändra det” (s. 64).
Den destruktiva självkritiken och det överdrivna självmedvetandet står i kontrast till det som är hennes mål, att nå ”det fantastiska som kan komma att komma” genom beredskap, lyhördhet och absolut närvaro (s. 60). En grundläggande fråga för berättarjaget är att försöka förhandla mellan kravet att finnas till för andra och att samtidigt upprätthålla sin egen autonomi. I de inledande reglerna finns denna motsättning i de på varandra följande reglerna ”Jag skall vara egenartad” och ”Jag skall inte vara inbilsk” (s. 7). När berättarjaget senare ytterligare beskriver sina regler uppehåller hon sig åter-igen vid denna paradox: ”Det är rätt att gå sin egen väg. / Det är fel att vara
självtillräcklig” (s. 21). Att vara ett jag utan att bli rigid eller självtillräcklig,
att avskilja sig utan att isolera sig – det förefaller vara en av de stora knäckfrå-gorna för jagberättaren. Det är en fråga särskilt kopplad till kvinnorollen och
kvinnoblivandet, och det är detta som Beckman formulerade som en särskilt kvinnlig problematik när hon skrev att hon ”anar att kvinnliga läsare kom-mer att känna igen sig extra väl, i detta eviga sörjande för andras behov”.122
Den inre kampen står mellan kvinnobilden som definieras som en öppen kropp, utan tydliga gränser och inte endast sin egen, och strävan att komma bort från denna kvinnobild och skapa sig ett eget, tydligt och särpräglat jag. Jorun Solheims redan citerade kommentar om det anorektiska tänkesättet hör nära samman med detta: ”[d]u kan aldrig vara fri och hel, du kan aldrig vara dig själv i en kvinnas kropp. Du är dömd till att vara de andras”.123 Å ena sidan vill Reglernas jagberättare vara beredd för den levande skapelsen och skapandet, alltså för något som hon definierar i andliga och mycket indivi-duella termer. Å andra sidan borde hon ”stå beredd att vara till för männis-korna” (s. 63). Utan reglerna, de gränser som reglerna uppsätter och begäret efter avskildhet, så skulle hon inte längre kunna upprätthålla sin autonomi över huvud taget: ”jag skulle vara öppen” (s. 63). Hon vänder och vrider på problemet, i sin ängsliga och engagerade strävan att göra ”rätt och inte fel” (s. 11). Hon resonerar också mot detta implicita krav på tillgänglighet som hon känner, genom att påpeka att utan gränser och möjlighet att rikta sig till beredskapen skulle inget vara kvar av henne, och då skulle hon ändå inte kunna vara till för andra. Det är ett klassiskt kvinnligt predikament jagbe-rättaren diskuterar, och hon försöker lösa det i de grundläggande reglerna, som påbjuder henne att både vända sig utåt och vända sig inåt.
Utifrån en sådan konfliktfylld förväntan på sig själv försöker jagberät-taren navigera i världen och strukturera livet genom sina regler. Som en sorts parafras på Virginia Woolf söker jagberättaren ett eget rum, ett eremitage, där ”beredskapen når sitt yttersta” (s. 12), men hon inser samtidigt att det är en illusion, vilket också hennes försök att isolera sig bekräftar. Att verkligen dra sig tillbaka till ett eget utrymme utan kontakt med omvärlden förefaller inte vara svaret på hennes dilemma.
Den starka koncentrationen på jaget, som man alltså kan se som en des-perat nödvändighet för en kvinna som inte bara vill vara ”de andras”, får henne att sträva efter att vara särpräglad och egenartad.124 Också riktningen utåt visar sig vara en förklädd form av egocentricitet. Den unga jagberättaren slår fast att ”[d]et är rätt att fördjupa sig i någonting utanför sig för att bättre, mindre fåfängt och mer initierat leva i världen” (s. 21). Själva betonandet av att det är viktigt att vara intresserad av olika ämnen ”men inte av plikttrogna skäl, nej av NYFIKENHET och ÄKTA intresse för omvärlden” (s. 21; jfr s. 152) får intresset att omedelbart framstå som oäkta, uttänkt och kontrollerat.
Genom utvecklingen i romanen hittar jagberättaren dock till slut ett an-nat sätt att tänka; en sorts självförglömmelse som ändå inte innebär att hon tappar sitt jag, vilket jag återkommer till längre fram. Mötet med andra män-niskor tvingar in henne i ett mindre självupptaget perspektiv: ”Jag kände hur jag slungades in i ett perspektiv som å ena sidan kändes oumbärligt, å den
andra drev mina egna dubier in i fåfängans trånga garderob”, skriver hon (s. 137). Först mot slutet, i själva skapelseakten, lyckas hon nå ut från det allt överskuggande jaget för att i stället koncentrera sig på det hon gör; hon har övergivit sina kroppsritualer och lägger inte längre så noga märke till den egna kroppen. Romanen visar alltså bort från en klaustrofobisk jaguppta-genhet, och kan på så sätt ses som en kritik av den samtida individualismen, samtidigt som den upprättar och begripliggör den specifika sort av självupp-tagenhet som hör samman med ett anorektiskt tankemönster.