I båda romanerna är den specifika platsen för sjukdomen och döendet lad-dad: i minskande storleksordning kan den sägas vara sjukhuset, sjukrummet och slutligen sjuksängen. Framför allt rummet där sjukdomen utspelar sig är väsentligt och värt att studera närmare. Sjukrummet bli en sorts ersättning för det hem som gått förlorat, men det är långt ifrån ett hem: kalt, grått och utan privatliv eftersom det delas med andra patienter. Sjukrummet är en plats laddad med en mängd olika känslor och tankar: en plats att frukta, en plats för dramatiska skeenden och död, men också en plats där varda-gen måste fortgå, trots den yttre dramatiken. Sjukrummet, särskilt det där patienten inväntar döden, är en plats med en mycket komprimerad tid, en tid av väntan, tillbakablickar och längtan ut. Det är en plats som liknar Ars
moriendis koncentration på sjuksängen, så som den illustreras i de medeltida
träsnitten.
Denna plats och denna tid kan man betrakta som en kronotop i Michail Bachtins mening. Att tala om en kronotop – alltså bokstavligen ett tidrum – är ett sätt att fånga en sorts koncentration som finns på vissa specifika platser där det, med Bachtins ord, sker
en förening av rums- och tidskännetecken i en meningsfull och konkret helhet. Här förtätas tiden, pressas samman och blir konstnärligt-åskådlig; också rummet intensifieras, dras in i tidens, sujettens och historiens rörelse. Tidskännetecknen blir synliga i rummet, och rummet tänks och mäts i tiden.75
Kronotopbegreppet hjälper till att se det specifika med vistelsen i sjukhuset och sjukrummet, att fånga den koncentration som regerar här. Termen kro-notop hjälper oss att stanna upp och iaktta vad som sker med särskild hänsyn till just koncentrationen i tid och rum: den plats som sjukrummet utgör, och den begränsade tid den representerar i en berättelse om sjukdom och död.
Denna förtätade tidsrumsliga plats har, trots sin till synes statiska karaktär, stora likheter med det Bachtin kallar för ”vägens kronotop”, och en jämförelse kan hjälpa oss att närmare förstå sjukrummets särart. Så här definierar Bachtin vägens kronotop:
”Vägen” är företrädesvis en plats för slumpartade möten. [---] Här kan av en tillfällighet människor träffas som normalt skiljs åt av den sociala hie-rarkin eller av en avlägsenhet i rummet, här kan vilka kontraster som helst uppkomma, allehanda slags öden mötas och samman flätas. Här kombineras på ett egenartat sätt rums- och tids räckor i människornas öden och liv och kompliceras och konkretiseras av de sociala distanser som här övervinns.76
Sjukdomen och döendet kan ses som ett avsnitt av denna vägens kronotop, en fortsättning och avslutning av livets väg. Men framför allt blir sjukrum-met till en egen kronotop som delar vissa karakteristika med den mer all-männa ”vägen”. Likheterna mellan vad Bachtin i citatet säger om vägen och hur sjukrummet gestaltas hos Fagerberg och Wijkmark är slående. Män-niskor sammanförs slumpartat i ett rum på sjukhuset; de har inget mer gemensamt än att de är sjuka. De har i det vardagliga livet tidigare skilts åt av en social hierarki, och av att bo i olika delar av staden. I sjukrummet försvinner dessa sociala och geografiska distanser. I Stundande natten delar jagberättaren, skådespelaren Hasse, rum med tre personer. Börje är en in-biten spelare som har arbetat på posten. Harry är en före detta uteliggare. Den fjärde rumskamraten är en mycket sjuk, tyst och utländsk patient som de väljer att kalla för ”Monte” och bara får kontakt med en enda gång innan han dör. När de ligger i sjukrummet övervinner de i viss mån sina olikheter, och i kraft av platsens förtätning möts de i en närhet och ömsesidighet, vare sig de från början vill eller inte. Till och med den främmande mannen är en del av denna samvaro, trots sin tystnad, och utövar ett stort inflytande på sina rumskamrater. De tre vakna männen diskuterar och utbyter berättelser om sina levnadsöden med varandra.
Samma struktur finns i Svart dam, där Nina delar rum med tre andra kvinnor. Också de har olika bakgrund, vilket ger upphov till möten som an-nars inte hade skett. Till skillnad från i Stundande natten har de också olika åldrar och är olika allvarligt sjuka, vilket gör att de kan ses som representa-tioner av olika stadier i sjukdomsupplevelsen och därmed som speglingar av olika stadier i en och samma process. En patient blir frisk och får åka hem, vilket är en påminnelse om att sjukrummet inte för alla är en obönhörlig exil. En annan kvinna åker akut till intensivvårdsavdelningen och kommer aldrig tillbaka, vilket fungerar som ett förebådande av de andras – och framför allt jagberättarens – möjliga framtid. I det förtätade ögonblicket överbryggas de stora klass- och åldersskillnaderna som separerat dem: ”För första gången är det slut på allt kallprat i salen. Nu pratar vi på riktigt” (s. 25). Också för Hasse fungerar rumskamraterna som föregångare, eftersom de alla dör före honom. Börje och Harry iscensätter ett indirekt självmord, som Hasse både beundrar och inte vill efterlikna. När de har dött flyttas Hasse till ett enkel-rum, och kronotopen byter karaktär och blir än mer begränsad och ensam. Också Nina får eget rum så småningom. Rummet blir mindre i takt med
att tiden som är kvar är kortare. Detta är något som naturligtvis inte bara gäller i skildringen av dödlig sjukdom, utan lika mycket i det verkliga livet – för Bachtin är kronotopen inte heller bara ett motiv eller en struktur i ett litterärt verk, utan också något som finns i författarens och läsarens värld och i själva språket i sig.77
Maria Fagerberg beskriver i en intervju hur hon tänker sig romanens komposition som ett timglas.78 Det är en välfunnen bild, som passar väl in med att se sjukrummet som en kronotop. Sjukrummets kronotop blir en sorts tröskel, eller en hals i ett timglas, där gestalten rör sig från ett liv ute i den normala världen till en begränsad tillvaro: ”Världen har krympt så snabbt. Från den gamla vardagen med vänner, grannar, dagis, kollegor, stu-denter till avdelningens personal och patienter och vidare till min säng här. Och nu finns världen framför allt inne i mitt huvud”, tänker Nina (s. 74). Vad som finns på andra sidan timglasets hals är antingen något okänt efter döden, eller åtminstone, som Fagerberg beskriver det i intervjun, ”en egen inre tillvaro”.79
Om vi ser sjukrummet som en kronotop kan vi alltså konstatera att det är nära besläktat med vägen, men här finns också avgörande skillnader. Vägen får, som Bachtin påpekar, ofta metaforiskt stå för hela levnadsbanan – att på så sätt ersätta tidsdimensionen med en rumslig dimension är ett klassiskt grepp. Sjukrummet är, å sin sida, en kronotop där tiden håller på att rinna ut. Det ger en kronotopisk koncentration, som syns i närvaron och solidari-teten mellan de sjuka, i hur förflutet och framtid flyter in i nuet och är högst närvarande i patienternas tankar och samtal.
I kronotopen sjukrummet är relationerna mellan människor – patienter, vårdare, besökare – starkt markerade. Där lyfts också de vardagliga rutinerna och ritualerna fram: i Svart dam frukost på sängen, mat som inte smakar nå-got, rumskamraten Sissela som inte äter utan ”delar upp, sorterar, finfördelar, gör små högar, petar” (s. 37), en tablettcocktail bestående av ”[t]olv olika små piller i tre olika plastmuggar” (s. 46) och familjen som inte längre ser besöken som något speciellt: ”Sjukdomen har blivit vår vardag” (s. 59). I Stun
dande natten beskriver Hasse ”den glädjelösa situationen, det fula rummet,
sjukhuslukterna” och monotonin som består av ”provtagning, toalettbesök, enstaka läkarronder och mat som knappt gick att äta” (s. 20f). Mot denna dystra verklighet står läsningen och framför allt drömlivet som en kontraste-rande värld, som ”vidgade sig långt utöver vad vakna ögon kunde överblicka, ändlösa utblickar över nya landskap, oanade naturformer” (s. 22).
Fotografier brukar ofta tolkas som ett uttryck för kronotopens förtätning av tiden, och kan ses just som ett tidskännetecken som blir synligt i rum-met.80 I Svart dam förekommer två betydelsebärande fotografier. Det första är ett skolfotografi av den sexåriga dottern, Amelia. Det andra är ett fotografi som föräldrarna tar med sig, på Nina själv när hon var sex år gammal. ”Nyfi-ken glimt i ögonen, glugg där framtänderna hade ramlat, självklarheten med
vilken man fanns till. Inte ett tecken finns på sjukdomen som ruvade inne i min kropp” (s. 50). Fotografiet fungerar som en tidstunnel; hon tittar på sig själv ”långt där borta i tidstunneln” (s. 50). Hennes förflutna aktualiseras och blir en del av hennes koncentrerade nu, där hon aktivt försöker göra en sorts summering av livet. Det sätts också i samband med dotterns nu; orden om den ruvande sjukdomen kan mycket väl röra även Amelia. Minnesarbetet rinner dock ut i insikten att hon inte kan skilja sina minnen från sexårsåldern från andra minnen.
I Stundande natten är det en teckning som får funktionen att förtäta tiden. Hasses enda besökare är en tecknare, som fått i uppdrag att fånga den forne skådespelaren på bild till ett porträttgalleri inför stadsteaterns hundra-årsjubileum. Tecknaren syftar till att skapa en samlad bild av Hasse: ”Jag har gått tillbaka i åren, tittat på rollfoton. Återställt dina unga drag maskerade till Being Earnest” (s. 84). Hasse konstaterar att teckningen föreställer en ung man, maskerad för att se tio år äldre ut för rollen som Ernest i Oscar Wildes pjäs. ”Det unga ansiktet under ett skikt av medelålder. Den sjuke gamlingen var med som ett tydligt varsel i ett par fåror vid mungiporna. Detta ansikte i tre tidsplan hade han gjort levande. På mig hade det en kuslig verkan” (s. 84). Bilden fungerar för läsaren som en påminnelse om det koncentrerade tidrummet, där all tid tycks finnas närvarande samtidigt i takt med att Hasse närmar sig sitt sista ögonblick. För Hasse öppnar den ”slussarna till mitt förflutna” (s. 87), vilket för honom inte enbart är en behaglig upplevelse. Påminnelsen om tiden i rummet påverkar honom i hans grubblerier.
Sjukrummet som kronotop är i romanerna slutligen ofrånkomligen fär-gad av den metafor som detta kapitel behandlar: exilen. Ofrivilligt och slut-giltigt befinner sig personerna här, och hemmet är permanent förlorat, vilket ger en särskild klang åt de tidsrumsliga gestaltningarna. Patienterna tvingas se sjukrummet som ett nytt, och ett sista, hem. När Nina trots läkarnas skepsis åker hem från sjukhuset på en kort permission inser hon att hennes familj lever vidare utan henne, och att lägenheten inte längre är hennes hem: ”Tittar på bokryggarna, skivorna, soffkuddarna, sakerna i badrumsskåpet, all vardagsrekvisita. Det är inte hemma längre” (s. 29). Det är en tung insikt om att hon inte hör hemma i sitt eget hem, utan permanent har flyttat till Sontags andra kungadöme, till sjukdomsvärlden och sjukhuset. Det finns ingen återvändo, och det gör sjukrummet som kronotop till en så brännande erfarenhet.