beteck-ning som myntades 1874 av den brittiske läkaren William Gull. Året innan beskrevs samma fenomen av fransmannen Charles Laségue som ”Anorexie Hystérique”, alltså hysterisk aptitlöshet. Närheten till hysterin är med andra
ord mycket påtaglig.38 Namnet är, som Claes Norring och David Clinton
påpekar i en historieskrivning, egentligen inte särskilt väl valt, eftersom anorektiker oftast inte saknar aptit, utan tvärtom har en stark hunger som de kraftfullt bekämpar.39 Bulimia nervosa namngavs först nästan hundra år senare, 1979 av psykiatern Gerald Russell, och betyder ordagrant ”ner-vös omättlighet”. Bulimia kommer från det grekiska ordet ”limos”, hunger, tillsammans med prefixet ”bou-” som betyder ”jätte” och härleds från det grekiska ordet för oxe. Etymologiskt kopplar sjukdomsnamnet alltså den hungriga kvinnan till djurriket, vilket bland annat Maree Burns och Finn Skårderud betonar när de skriver om den grekiska bokstavliga betydelsen ”ox hunger” respektive ”oksehungeren”.40
Ätstörningar definieras i medicinsk litteratur genom en rad olika
krite-rier.Numera anses anorexi och bulimi vara två skilda sjukdomar, även om
man kan argumentera för att skillnaden mellan dem inte så mycket är en fråga om tänkesätt som praktik.41 I min analys ser jag ätstörningarna som en gemensam sjukdomsgrupp, där det på många sätt gemensamma tänke-sättet gör att det är relevant att tala om de båda sjukdomarna tillsammans. En anorektiker undviker framför allt att äta och minskar mycket i vikt, medan en bulimiker ofta är normalviktig, eller underviktig bara i perioder. Bulimin kännetecknas av ett mönster av hetsätning följt av kräkning eller användande av laxermedel. I båda sjukdomarna kombineras ofta dessa be-teenden med till exempel överdriven fysisk aktivitet. I Världshälsoorganisa-tionens medicinska klassifikation ICD10 ingår för att diagnosticera anorexi
att patienten har en vikt som är minst femton procent under normalvikt, att viktförlusten är självframkallad och att patienten har en ”specific psycho-pathology whereby a dread of fatness persists as an intrusive, overvalued idea”.42 Den amerikanska filosofen och feministen Susan Bordo framhåller att det inte är rimligt att alltför starkt betona det patologiska i den ätstördas självbild, eftersom studier visar att en liknande förvrängd syn på sig själv, den egna kroppen och den egna vikten är något som även en stor andel
friska kvinnor lider av.Finn Skårderud kallar den förvrängda kroppsbilden för ”psykologisk hyperrealisme”, och också han ser fenomenet mer som ett kontinuum mellan friskt och sjukligt än ett antingen-eller. Inte bara ätstörda kvinnor utan också exempelvis maratonlöpare är sämre på att värdera sin kropp än den som inte tränar, påpekar han.43 Ätstörningen är därmed inte så mycket något patologiskt som det är en förvärrad version av ett tänkesätt som finns även hos friska individer.
Ätstörningarna har också kommit att inordnas bland de så kallade kultur sjukdomarna, ”culture-bound syndromes”. Det är en beteckning som ursprungligen myntades för att diskutera sjukdomar i kulturer som är främ-mande för ”oss” i väst, till exempel den indonesiska och malaysiska sjukdo-men ”amok” eller den mer utbrett asiatiska ”koro”.44 Begreppet har sedan vidgats till att erkänna att även vissa av västvärldens sjukdomar är kultur-bundna, däribland ätstörningar.45 De kan alltså, med Skårderuds ord, ses som ”vores etniske lidelser”.46 Med beteckningen kultursjukdom erkänns att kulturella faktorer är delaktiga i sjukdomens orsaker och förlopp. I ICD10
skrivs, samtidigt med ovan nämnda betoning av det psykopatologiska, att beläggen ökar för att det finns en samverkan mellan sociokulturella och biologiska faktorer, tillsammans med psykologiska mekanismer och en
”vul-nerability of personality”.47 Sjukdomarna kan därmed, som Leslie Swartz
skriver, inte bara ses som individuella åkommor med ”a linear cause model for pathology which resides within the sufferer”, utan de måste också tolkas som ”a vehicle for expressing preoccupations of Western culture”.48
På ett liknande sätt skrivs sjukdomen fram i romanerna jag analyserar – som mindre patologi och mer allmänmänskligt tänkande. Hos Ericsdotter och Mannheimer har det sjukliga medvetet skrivits in i det allmängiltiga i att vara människa och framför allt kvinna. De två jagberättarna framträder inte som sjuka så mycket som, för att låna orden från baksidestexten på
Reglerna, både egenartade och allmängiltiga kvinnor.49 Anorexi har kallats för den typiskt postmoderna sjukdomen,50 och dess uppträdande i stor skala är tidsmässigt relativt strikt bundet till de senaste fyrtio åren. Man kan se det som en 1900-talets fin-de-sièclesjukdom liksom hysterin var 1800-talets. Romanerna gestaltar därmed en samtida sjukdom som fortfarande är rela-tivt gåtfull, och som bär fram en mycket subjektiv och kroppslig kvinnlig upplevelse.
En av de diskussioner om ätstörningar som jag funnit mest klargörande är den som Susan Bordo för i artikeln ”Anorexia nervosa. Psychopathology as the crystallization of culture”, senare inkluderad i hennes inflytelserika bok Unbearable Weight, som även som helhet bidrar med många viktiga insikter.51 Bordos analys förenar synen på ätstörningarna som sjukdomar och som kulturella uttryck. I samklang med tankarna om kultursjukdo-mar analyserar hon ätstörningar som en sjukdomsgrupp som fungerar som en kristallisering (crystallization) av kulturen. Hon menar att ätstörningens
uttryck är format av kulturen och inte går att skilja från den. Med kultur menar Bordo både äldre tankegods som har format vårt västerländska sam-hälle i ett par tusen år och samtida föreställningar. Susan Bordo väljer ut tre axlar, ”axes of continuity”, som hon menar är särskilt framträdande som historisk och samtida bakgrund till anorexi: ”the dualist axis”, ”the control axis” och ”the gender/power axis”.52
Bordo menar att det filosofiska system som grundar sig på dualism, alltså en åtskillnad mellan kropp och själ som samtidigt nedvärderar kroppen, genomsyrar självförståelsen i vår kultur. Hon spårar den genom historien till såväl Platon, Descartes, Augustinus och den kristna traditionen, och lyfter särskilt fram synen på kroppen som främmande, det vill säga som icke-jag, som fängelse eller begränsning, som fiende och som det som hotar
vår kontroll.53 Separationen mellan kropp och själ är också genuskodad, så att kvinnligheten definieras som mera kroppslig. Det är denna historiska kontinuitet som Skårderud är ute efter när han skriver att anorektikern ”taler med effekt fordi de store systemer talar det samme sprog”.54 Med den andra axeln, kontrollen, visar Bordo hur den ätstördas praktik inte är ensam i vår tid om att lägga stor emfas vid kontroll. Hon påpekar att en hel del av de beteenden som vi skulle kalla normala, mest framträdande kanske inom idrottsträning och diet, innehåller en liknande överdriven kontroll som vi i samband med anorexi uppfattar som patologisk. Den tredje axeln handlar om de specifika genusmönster som kan anas bakom sjukdomen, och här visar Bordo bland annat på några möjliga likheter med hysteridiagnosen hundra år tidigare. Hon diskuterar tankemönster som ligger bakom synen på kvinnan på olika nivåer – både ”fear and disdain for traditional female roles and social limitations” och ”a deep fear of ’the Female’”, vilket jag kommer att utveckla i nästa avsnitt.55 Susan Bordos perspektiv är samtida: genom att identifiera både långtida tankestrukturer och särskilda tänkesätt under de senaste decennierna vill hon förklara varför anorexin började bli så utbredd just under slutet av 1900-talet.
I många tolkningar av anorexi läggs tyngdpunkten på kroppen som ett
tecken eller en text som kan läsas av och tolkas. Den starkt avmagrade
krop-pen ses som ett tecken – vissa ser den som ett tecken för protest, andra för eftergivenhet till ett ideal, men oavsett värdering är det kroppens visualitet som tolkas och diskuteras. Nyare feministiska studier har, med goda skäl, kommit att kritisera en sådan stark betoning på kroppens yta. Det är näm-ligen en betoning som medför flera problem. Betoningen gör att tolkaren underskattar kroppens praktik, det vill säga de handlingar, beteenden och tankar som hör till sjukdomen, och i stället koncentrerar sig på det visuella resultatet. Då uppfattas kroppen lätt som statisk, och man missar, menar bland annat Maree Burns och Elspeth Probyn, en stor del av det som karak-teriserar sjukdomen, vilket handlar om beteenden och sätt att behandla kroppen som inte nödvändigtvis görs för att påverka kroppens form och
vikt.56 Burns vill föra fram en tolkningsmodell som inte bara ser till ett smalhetsideal, utan lika mycket tar hänsyn till de tankar om identitet som finns underliggande i sjukdomen:
Within this reading, eating distress does not ’exist’ (only) as a desperate attempt to be thin, but as an attempt to embody and convey a ’self’ (i.e. an embodied identity) via embodied practices that are characterised by, for example, ’competence, self-control and intelligence’.57
Vad Burns är ute efter är inte att anorektiska beteenden skulle leda till ”com-petence, self-control and intelligence”, tvärtom innebär anorexi ofta att den sjuka mister kontrollen över sin matvägran och inte kan börja äta ens om hon skulle vilja det. Men beteendena kan upplevas som ett sätt att uppnå ett kompetent och kontrollerat jag, och det är en upplevelse som måste analy-seras bortom en inriktning på kroppen som yta. Koncentrationen på det kroppsliga resultatet har också lett till att den anorektiska kroppen utsatts för tolkningar, medan den bulimiska kroppen – som utåt sett oftast ser normal och normalviktig ut – har hamnat i skymundan. När man läser kroppen som en text står den anorektiska kroppen fram, men den bulimiska krop-pen blir osynlig.58 Det gör att tolkningen blir haltande för att diskutera hela sjukdomsgruppen.
Dessa tankar har i hög utsträckning bäring på romanerna jag analyserar, som inte i första hand betonar resultatet, hur gestalternas kroppar ser ut, eller ens vikt, fettfobi och idealkroppar. Det är i högre grad tänkesättet, beteendena och upplevelsen av kroppen inifrån som gestaltas. Ätstörningen kan börja som en skönhetsangelägenhet: ”det är bara för att bli vackrare först egentligen bara för att dom ska se och liksom älska direkt” skriver Erics dotter (s. 52), men snabbt förvandlas hennes jagberättares ätstörning till något mycket mer genomgripande. I Mannheimers fall kan man tala om att sjukdomen hör samman med, eller till och med blir till, en livsåskådning. Störst vikt läggs vid tankemönstren och upprätthållandet av regler. I Erics-dotters fall gestaltas kanske snarare en brist på livsåskådning, på överblick och kontroll över tillvaron, och svårigheten att upprätthålla sig själv som hel individ, och om kräkningen som ett sätt att hantera ångest.
Trots denna förmaning mot att se kvinnokroppen som en yta eller ett tecken är det ändå relevant att analysera kvinnan som en symbolisk varelse eller tecken i ett symboliskt system, men på ett djupare plan än bara kropps-ytan. Detta i relation till en förkroppsligad symbolik, känd inpå bara krop-pen, som strukturerar vårt tänkande. Att ”kvinnan” i vår kulturella före-ställningsvärld befinner sig på den negativt laddade sidan av en dikotomi, manligt-kvinnligt, har framhävts i många feministiska analyser. Det är en dikotomi som har många andra begreppspar knutna till sig, som till exempel själ–kropp; förnuft–irrationalitet; kontrollerad–okontrollerad; kultur–natur;
ande–materia. Här får kvinnan som symboliskt tecken stå för de negativt laddade och mindre framstående sidorna som natur och materia.
Maree Burns visar i artikeln ”Eating like an ox. Femininity and dualistic constructions of bulimia and anorexia” att anorexi och bulimi ofta begrepps-liggörs som varandras motsatser, och det med dikotomier som hör nära sam-man med de ovan nämnda. I en sådan läsning skrivs anorektikern in på den manliga sidan, och anorexi får stå för kontroll och kroppsförnekelse, medan bulimi står för kontrollförlust och stark kroppslighet. Tankemönstret som styr de båda olika ätstörningarna verkar vara i stort sett detsamma – i båda fallen en enveten kamp för att uppnå den smala, tillslutna kroppen som inget begär – men praktikerna och den kroppslighet de sjuka uppnår är helt olika, och ger motsatta tolkningar av vad de står för. Anorektikern kan, framhåller Burns, skrivas samman med positivt laddade begrepp som framgång, kon-troll, avhållsamhet, styrka, okroppslighet, andlighet och disciplin, medan bulimikern i stället tolkas med ord som misslyckande, glupskhet, lysten-het, kroppsliglysten-het, svaglysten-het, att falla för begär.59 Detta kompletteras med den starka kroppslighet som förmedlas genom spyor och laxering. Ofta konstru-eras bulimikern som en ”misslyckad” anorektiker, som inte kan upprätthålla kontroll utan ”faller” för frestelserna i form av mat.60 Denna dikotomisering tar inte hänsyn till alla de mellanformer som finns, eller vad sjukdomarna egentligen resulterar i – till exempel att den ”framgångsrika” anorektikern löper betydligt större risk att dö än sin ”misslyckade” motpart. Som Burns visar har dikotomin inte bara teoretiska utan också praktiska konsekvenser för de sjuka.61
Anorexi kan tolkas som ett försök att slippa ifrån den kvinnliga sidan av dikotomierna och i stället få uppgå i den manliga, med dess positivt formulerade begrepp. De unga kvinnor som under medeltiden blev kända för sin självsvält, vilken då förstods i religiösa termer, har av Rudolph Bell getts namnet heliga anorektiker. Bell påpekar att i en föreställningsvärld där kvinnan står för kropp och mannen för ande, måste en kvinna gå till större extremer för att visa att hon inte behärskas av sin kropp och dess behov, utan att hon behärskar den: det vill säga att hon är mer ande än kropp.62
Det är ett grundläggande tänkesätt som inte är så avlägset vår tids, även om självsvälten tog sig delvis andra uttryck och bland annat kombinerades med idéer om stigmata.
I både det anorektiska och det bulimiska fallet är det en specifik kvin-nobild som den sjuka förhåller sig till, vare sig hon har ett stort avstånd till den eller riskerar att bli ett med den. Det är en kvinnobild som är en utlöpare ur de ovan nämnda negativt laddade begreppen, och som leder till en syn på kvinnan som för mycket och som överdrivet kroppslig.