Det finns två tröskelvarelser i Wijkmarks roman som jag vill fördjupa något. Den första är fladdermusen, den andra sjuksköterskan Angela.
När Hasse läser i den egyptiska dödsboken fäster han sig särskilt vid ”den falk som föreställer den dödes själ och med lätta vingslag ryttlar över den livlösa kroppen medan den väntar på att balsameras” (s. 38). Det han åsyftar är med största sannolikhet ba, en av tre beteckningar för livskraft och identitet hos de forntida egyptierna som ungefärligen, men inte exakt, motsvarar vårt begrepp för själ.110 Ba gestaltas som en fågel, ofta med män-niskohuvud, och avbildas på många fornegyptiska bilder ryttlande ovanför den horisontalt liggande döda kroppen just så som Hasse beskriver bilden. Denna scen – människan liggande raklång, den flygande gestalten som ser ut att sväva stilla över kroppen – är något som återkommer i romanen. När Hasse närmar sig slutet av sin dödskamp intar den besökande fladdermusen just detta läge ovanför honom, även om han hänger i stället för att ryttla. De
tittar in i varandras ögon, och detta innebär inte bara en stark närkontakt utan Hasse känner det som att han ”sugs in i hans blick, faller uppåt” och sedan blir ”ett med den, den är min återstående närvaro” (s. 153). Närheten i beskrivningen till egyptiernas ba, alltså en entitet som har med människans livskraft och identitet att göra, är slående. Från fladdermusens position kan Hasse sedan titta nedåt och se sin egen kropp utifrån, och för första gången se den som en han, inte som jag.
Här kan man se hur Wijkmark låter två olika symbolvärldar sammanlöpa – tanken om att den som är nära döden har en utomkroppslig upplevelse och kan se sig själv, som är en vanlig föreställning i vår kultur,111 och den egyp-tiska föreställningen om en del av själen som tar gestalt i ett flygande djur. Till dessa båda lägger han till något som kan tyckas oväntat: fladdermusen som gestalt. I stället för en fågel är det något så ovanligt som en fladdermus som blir hans själsliga symbol och naturkontakt.
Fladdermusen som symbolisk gestalt har många olika symboliska ut-tolkningar förknippad med sig, både positivt och negativt laddade. I vår kultur tänker vi ofta på den i relativt negativa termer, ett djur som hör ihop med natten, vampyrer och djävulen, men den är också ett i positiv mening mystiskt djur som uppträder på romantiska och ödsliga platser. Dessa mer vardagliga och populärkulturella kopplingar har inte så mycket med Wijk-marks fladdermus att göra.
Ba är enligt den gamla egyptiska tron en av tre delar av människans livskraft, och avbildades ofta som en fågel med människohuvud. Denna typ av bild, där ba ryttlar ovanför den döde, är inte ovanlig. Papyrusen är från 1200talet f.Kr.
Mest väsentligt för att förstå fladdermusens plats i romanen är Rilkes åttonde duinoelegi, som redan har diskuterats. Men det finns ytterligare några aspekter av fladdermusens symbolik som kan fördjupa förståelsen av Hasses naturmystiska möte. Fladdermössen uppfattas i många kulturer som tröskelvarelser (”liminal creatures”) som tar sig mellan olika tillstånd, värl-dar eller element. Detta har bland annat sin grund i att fladdermusen är ett däggdjur som bor i grottor i jordens innandöme, men samtidigt flyger i luften som en fågel.112 Säkert har det också spelat in att den är en varelse som vaknar i skymningen, en tidpunkt som i sig uppfattas som en gränstid. Detta har lett till att fladdermusen har setts som en budbärare mellan den mänskliga världen och de dödas värld, underjorden.113 Det är en aspekt av fladdermusens symbolik som rimmar mycket väl med både Rilkes tolkning av djurets tröskelegenskaper och med den funktion som fladdermusen får i
Stundande natten. Hasse verkar uppleva den som något av en budbärare eller
vägvisare mellan världar, när han själv döende befinner sig på tröskeln till ett nytt tillstånd. Fladdermusen som en budbärare ger också ytterligare reso-nans till att Hasse sugs in i dess blick och får se sig själv med dess ögon.114
Slutligen har fladdermusen en mycket specifik betydelse i den kinesiska symbolvärlden, tack vare att djurets namn är en homonym för ordet för väl-signelse och tur, fu. En välanvänd kinesisk bild är de fem fladdermössen, som symboliserar fem välsignelser. I olika källor ges delvis olika översättningar för dessa fem välsignelser, men i alla är en av de fem välsignelserna en natur
lig död,115 vilket fladdermusen förknippas med i romanen. När Hasse första gången får besök av fladdermusen har en av sjuksköterskorna just föreslagit att han ska få en påse på magen, men de sista dagarna blir han bättre och slipper detta ingrepp. Han undviker att bli ett paket, och kan behålla en relativ naturlighet in i det sista. ”I min intima mytologi är den oväntade förbättringen helt och hållet fladdermusens förtjänst” påpekar Hasse (s. 144). Fladdermusen förefaller föra med sig just en naturlig död till Hasse i hans slutkamp, och det är en välsignelse han tar emot med tacksamhet.
Den andra tröskelvarelsen i romanen är sjuksköterskan Angela, som har en tvetydig roll. Namnet Angela för tankarna till en ängel, men inte endast till den kristna sortens ängel, utan också till Rilkes änglar, som är bortom gott och ont.116 Angela står för mycket positivt: Hasse beskriver henne som ”min sista kärlek” (s. 57), hon bryr sig om honom som människa och inte bara som vårdtagare, och när han närmar sig döden kryper hon ner till honom och ger honom en sista mänsklig värme på tröskeln till döden. Men hon har också ”något av dödsängel” över sig (s. 146): genom att se mellan fingrarna hjälper hon passivt Hasses rumskamrater att genomföra sin död som en storstilad sista gest, och Hasse funderar på om hon kanske tänker ge honom en slutgiltig dos (s. 149; jfr s. 118). Samtidigt som Angela är vacker, och redan på så sätt fungerar uppmuntrande för de äldre herrarna på sal 5, får hon också tillsammans med sin kollega Birgit drag av den gudinna Hasse
utnämner till sin bild av döden, en arkaisk skulptur föreställande en ansikts-lös Demeter, ”gudinnan för fruktbarhet och död och återfödelse” (s. 43) Ang-ela har också drag av den personifikation av Kunskapen som i det medeltida dramat Envar övervakar Envars död:
When Everyman is dying, Knowledge neither deserts him nor goes with him into the grave. Instead, she watches over him during his last moments on earth and speaks confidently of his soul’s salvation, now made sure by the revived Good Deeds.117
Angela finns kvar hos Hasse på samma sätt, men hon erbjuder inte några ord om hans själ. I stället erbjuder hon honom en mänsklig kroppslig värme och närvaro i det ögonblick när han kliver över tröskeln. Angela är en sorts hjäl-pare över tröskeln, inte på det dubiösa sätt som hon är för Börje och Harry, utan för Hasse på ett entydigt positivt sätt. Hon är det första Hasse ser när han vaknar upp inne på sjukhuset efter att ha opererats, och den sista han har kontakt med innan han dör; hon är alltså med vid båda hans trösklar.
De två romanerna och deras två olika skildringar ger tillsammans en djupgående bild av sjukdomen och döendet, och antyder som jag redan på-pekat en modern, sekulariserad version av Konsten att dö. Som vi kommer att se i kapitel VI använder också Anders Paulrud flygande väsen – både fjärilen och fågeln – för att gestalta döden; två djursymboler som har en lång tradition i själsgestaltandet inom många olika kulturer. Desto mer in-tressant är det att Maria Fagerbergs dödsscen är helt utan djursymbolik. Den döende Nina närmar sig i stället någonting som är vaggande, virvlande och varmt. Snarare än en stor rymd framstår hennes upplevelse av döden som ombonad, kanske en återkomst till tillvaron före födelsen. Även om det kallas för ”det stora alltet”, där alla gränser är utsuddade, gestaltar det virvlande och flytande framför allt känslan av att vara vaggad, särskilt som det skrivs ihop med en stark gemenskap – ”aldrig ensam” (s. 85). Fagerbergs ombonade, vaggande allt och Wijkmarks öppna rymd och natur erbjuder två delvis skilda, men starkt betydelsebärande gestaltningar av kroppens slut och själens möjliga fortsättning.