Inträdet i sjukrummet sker bokstavligen över en tröskel, och genom en kroppslig kris. Det är en övergång från ett tillstånd till ett annat, och från en typ av personlig status till en annan. I ett slag definieras protagonisten om, och har framför allt inte längre makten att definiera sig själv, vilket
både Hasse och Nina reagerar mot. Tröskeln in till rummet är inte enkel att passera; intagningen fungerar som en sorts övergångsrit, som båda huvud-personerna redan har passerat när deras berättelser börjar, och som de reflek-terar över i efterhand.
En träffande beskrivning av denna övergångsrit har gjorts av Oliver Sacks i hans patografi Ett ben att stå på. Sacks, som själv är läkare, nedtecknar sina upplevelser av att vara sjuk med osedvanlig precision. Övergången kallar han ”den systematiska avpersonalisering man måste genomgå för att bli patient”, och beskriver den så här:
Ens egna kläder byts ut mot en anonym vit nattskjorta och man får ett armband med identitetsbricka runt handleden. Man underordnas sjukhu-sets regler och bestämmelser. Man råder inte längre över sig själv; man blir fråntagen alla rättigheter och förvisad ur de fria människornas värld. Att bli patient är nästan som att bli fånge – det påminner i förödmjukande hög grad om första dagen i skolan. Man upphör att vara en person och blir en intagen. Man förstår att det är till ens eget bästa men det känns alldeles förfärligt. 81
Förvisningen från den vanliga världen handlar om tvång, att bli passiviserad, anonymiserad, och att inte bli behandlad som den individ man är. Sacks obehagliga känsla avtar först när någon behandlar honom ”som människa igen, som mig själv och inte som ett nummer eller ting”.82
Steget över tröskeln in i kronotopen, den ”exakta vändpunkten”, sker hastigt för Nina. En vanlig dag, efter att nyligen ha kommit hem från semes-tern, går hon till vårdcentralen. Hon har en tid känt sig ständigt trött och illamående, och hennes första tanke är att det kan ha en positiv innebörd; graviditetstestet är dock negativt. På vårdcentralen låter hon sig ”stickas i armvecket och fingertoppen, lämnade urinprov, skrattade, skämtade om stress och prestationskrav och alldeles för kort ledighet” (s. 47). Dagen efter blir hon genast skickad till sjukhuset och inlagd: ”Och så föll dörren igen bakom mig. För alltid visade det sig” (s. 49). Sacks iakttagelse om att den sjuka blir behandlad som ett ting ekar i Ninas beskrivning av en blodprovs-tagning, som citerades redan i inledningen till denna bok, då sköterskan misslyckas med att hitta en åder: ”Det här är min arm. Min starka arm med långa smidiga muskler, guldfärgade småhår, hud som lätt blir solbränd på sommaren. I sköterskeelevens grepp blir den som ett tungt stycke kött, blåblekt, blodfläckat” (s. 6).
Hasse har samma upplevelse av att ryckas bort från vardagen. Han minns hur han stod på Sveavägen efter beskedet. ”En lång stund stod jag på trottoa-ren utanför porten och såg trafiken dra förbi och alla uttryckslösa ansikten och fattade inte att detta hade hänt mig. En annan fara hade just blåst över […]. Då, just då slog katastrofen till från ett helt annat håll där jag inte sett den komma” (s. 15). Hasse blev inte genast intagen, utan fick vänta på
opera-tion alltför länge, tills läget redan var hopplöst. När han väl opererats vaknar han upp på sjukhuset som patient. De två personer han träffar på är de som sedan ska följa honom genom sjukdomen. Den andra är läkaren Möller, som okänslig och klumpig försöker tvinga på Hasse mer information än han vill ha. Den första, som sitter lutad över honom när han vaknar är Angela, ”en hänförande vacker syn; jag tvivlade på att den var verklig” (s. 17).
Nina förvandlas, i och med inträdet i kronotopen, från en kompetent ung yrkeskvinna och mor till ett stycke kött. Hennes berättelse fungerar som en sorts repersonalisering, ett återtagande av initiativet och den egna identite-ten, för att återigen kunna bli sedd ”som människa igen, som mig själv och inte som ett nummer eller ting”, som Sacks skrev. Hasse får hjälp av Angela och hennes sjuksköterskekolleger i denna strävan, medan Nina i högre grad är utlämnad till sig själv. Det som hjälper Hasse är bland annat hans ero-tiska dragning till Angela, som fungerar som en påminnelse om både hans mänsklighet och hans manlighet. För Nina finns ingen motsvarande hjälp av sexualiteten; vare sig Nina eller hennes omgivning lyckas upprätthålla en syn på henne som en sexuell varelse. När maken kommer på besök vet han inte hur han ska röra vid henne. Han ”klappar mig lätt som om jag var en hund” och ”kysser mig som en bror på pannan” (s. 11, 59). Själv känner hon sig ”nästan smutsig” (s. 10), och definierar sig som ett slags tredje kön i kontrast till den friska och flirtande personalen: ”Den kraftfulla framgångs-rika praktmannen, den mjuka varma omhändertagande kvinnan. Och så vi andra. Defekta” (s. 33). Det kan hänföras till skillnader i personlighet, men framför allt i könsroller, där en förändring av kvinnans kropp till ”defekt” förefaller att på ett annat sätt än för en man innebära slutet för hennes sexu-alitet. För Nina finns det ingen plats för sexualitet eller attraktion i den nya världen, de blev kvarlämnade i den normala världen där hon var frisk och kroppsligt intakt.
Ett viktigt drag i distinktionen av själva kronotopen är det persongalleri som ryms inom den. De roller som framträder fungerar som en väsentlig karakterisering av den speciella kronotop som är sjukrummet.
Persongalleriet
Sjukrummet som kronotop befolkas av ett säreget persongalleri, som till-sammans med den tidrumsliga koncentrationen är det som utmärker krono-topen. Jag delar in det i tre olika kategorier.
Den första kategorin är medpatienterna, som fungerar som speglar och kontraster, föregångare och efterföljare, till huvudpersonerna, vilket redan har diskuterats. Ninas medpatient Bengt får till och med anta rollen av dö-den, om än bara i förbigående.
Den andra är de professionella yrkesmänniskorna. Läkarna skildras i båda romanerna som fjärran och onåbara. Doktor Möller i Stundande natten
är närmast karikerad som en läkare som inte i första hand vill vara ”män-niskoläkare”, som alltså ser hela människan och inte bara själva sjukdomen. Möller är upptagen med sin datorskärm och sina provsvar, och Hasse kallar hans visiter för inspektioner: ”Ja, inspektioner – för han undersöker inte, ställer inga frågor annat än till sin laptop som han alltid har med sig”, och när doktorn förvånar sig över en förbättring påpekar Hasse att ”den tycktes inte glädja honom, och hans kliniska förvåning kändes som en förolämp-ning” (s. 74, 103). Nina har i Svart dam kontakt med fler läkare än hon kan minnas namnet på. Det mest framträdande i relationerna är avståndet. En läkare pratar om siffror och provsvar: ”Mellan oss finns just nu en hel värld. Han sitter i sin skrivbordsstol, solid, tillbakalutad, sinnebilden av perfektion. En gud – om man vill. Jag är så svag” (s. 15). En annan läkare har ”[s]vala professionella händer. Omänskliga”, och en tredje får det att låta som om hon är ”ett projekt, ett teoretiskt exempel” (s. 19, 39).
Sjuksköterskorna är närmare de sjuka, och här finns en skillnad mel-lan romanerna som beror på jagberättarens könstillhörighet. För Hasse är sjuksköterskorna moderliga och vackra, ett sista kärleksobjekt för de dö-ende männen. Han noterar deras utsedö-enden, till exempel Angelas ”gripande bräcklighet” när han vaknar upp från operationen (s. 17), och hennes uppen-barelse när hon äter middag inför männen på sal 5. Nina har till en början inte en sådan varm relation till sköterskorna, som framstår som antingen lugna och kompetenta eller inkompetenta och oengagerade. Några irriterar Nina genom att vara självupptagna eller flirta med läkarna. Precis som i fal-let med läkarna är det många olika sköterskor hon får träffa, och mot slutet får hon en som hon, i likhet med Hasse, upplever som moderlig: ”Att höra henne i rummet är som att höra mamma i köket när man var liten. Trygga stilla ljud, mjuka invanda rörelser, en visshet om att man blir omhändertagen nästan vad som än händer” (s. 70).
Båda jagberättarna träffar också präster ur Svenska kyrkan, vilket jag diskuterar närmare längre fram, liksom bibliotekarien Georg som förser Hasse med läsning. I Hasses värld finns också en städare, som han aldrig byter ett ord med men har positiva känslor inför, och en psykolog som han och rumskamraterna inte vill prata med. Här finns också en gästande tysk tanatolog, alltså en dödsforskare, som framstår som en allusion på den schweizisk-amerikanska tanatologen Elisabeth Kübler-Ross, välkänd för att ha lanserat ett schema med fem stadier som den döende genomgår under döendeprocessen.83 Kübler-Ross sista stadium är acceptansen, och den värjer sig Hasse mot: ”[s]ärskilt fasar jag för att få höra ’inkännande’ prat om döden och visdomen i att snällt acceptera den. Så jag är glad att Wodarz håller sig borta” (s. 120). Kübler-Ross stadier har fått kritik för att vara alltför normativa och schematiska, och en liknande problematik finns hos romanens tanatolog Wodarz, som Hasse slutligen får besök av: trots sitt studieämne lyckas hon inte få någon kontakt med den döende Hasse. I stället för att engagera sig i
hans enskilda öde talar hon om den institutionella organisationen, ”[t]ana-tologisk kompetens” och ”terminalvård” (s. 147). Hasse inflikar att han ”inte har så mycket att tillföra i ämnet men att jag givetvis i stort sett håller med henne. Varpå jag ber henne ursäkta att jag nu är trött, tackar för hennes besök och lägger mig tillrätta för sömn. Audiensen är slut” (s. 148).
Hasse får också vid några tillfällen korta besök av en man som han ser som ett ondskefullt väsen och kallar för ”lemuren”. Denne framstår som den byråkratiska, ekonomistiska vårdtanken personifierad, och Hasses benäm-ning associerar honom med en sorts onda, stirrande andar: ”Ordet lemur dök upp ur mina studier: som en lemur, aplik och dödsbringande, stod han på tröskeln” (s. 65).84 När mannen tittar in i Hasses rum ser han inte den sjuke, utan bara rummet som ett utrymme att tömma för att kunna spara pengar.
Den tredje kategorin är besökare och anhöriga, som intar vissa specifika roller inom kronotopen. De står för det friska livet, ibland aningslöst. Hasse tillåter inte besök av sina vänner, eftersom han inte vill visa sig för dem i sin svaghet. Han vill inte se medlidsamhet i deras ögon: ”det är just det jag inte vill: beröra med min utsatthet” (s. 120). Rumskamraten Börjes familj fungerar som en iskall påminnelse om hur friska människor kan ha svårt att relatera till sina sjuka anhöriga. Nina kommenterar att det mellan de sjuka på salen känns ”nästan som en tävling. Flest samtal, mest blommor, finaste teckningar och kort vinner” (s. 10). Presenter som är inriktade på fram tiden, som en anticellulitkräm, känns bra och hoppfull, medan viss omtanke fram-stå som felriktad: en dyr fotobok om krigsfasor orkar Nina inte ens titta i någon längre tid. Makens närvaro är viktig, att dottern inte alltid orkar komma till sjukhuset gör Nina sorgsen. Hon har mycket kontakt med värl-den utanför, utan att det egentligen minskar hennes existentiella ensamhet.